Karin är postcovid-sjuk: ”Inte den mamma jag vill vara”
Ensamstående mamman Karin Nygårds blev tidigt sjuk i covid-19. Sedan dess har hon hunnit friskförklara sig själv – för att sedan bli ännu sämre. Det som smärtar mest är att hon inte kan vara den mamma hon vill.
– Allt blir dåligt för att jag inte orkar, säger hon till MåBra.
Författaren Karin Nygårds, 47, jobbade som lärare och levde ett fartfyllt och socialt liv när hon blev sjuk i covid-19 för exakt tre år sedan.
– Jag var med i det här ”postcovid-tåget” från början, och gick tidigt ut och pratade officiellt om det, berättar hon och fortsätter:
– Jag kommer ihåg när vi kämpade för att förklara att vi fortfarande var sjuka efter två veckor, säger hon och skrattar till. Det var så konstigt. Sen blev det en månad…
”Förra året kunde jag åka skidor”
För Karin har symtomen kommit, gått och bytt skepnad flera gånger om.
– Jag har haft trötthet och bekymmer med det kognitiva. Sen har jag känt mig bättre. Jag har också haft problem med att det rinner i huvudet, det känns som att jag har hallucinationer. De har försvunnit och nu kommit tillbaka. Smaken och lukten svajar hit och dit och nu är den dålig igen, tungan är avdomnad.
Men det har också funnits ljusglimtar längs vägen. Karin har både blivit friskförklarad och ”friskförklarat sig själv” några gånger.
– Sommaren 2021 spelade jag golf, och förra året kunde jag åka skidor. Nu kan jag knappt ta mig runt.
I dag mår Karin däremot sämre än på länge. Hon glömmer saker och har bekymmer med hjärtat. Ovanpå det har hon ingen ork.
– Jag kan inte gå längre sträckor utan att jag blir fruktansvärt utmattad och sover. Jag har fått en rollator men det hjälper liksom inte. Jag tar mig helst inte runt i lägenheten, jag försöker hålla mig så stilla som möjligt.
Karin Nygårds
...
Ålder: 47.
Familj: Dottern Edith, 13.
Bor: Stockholm.
Yrke: Lärare och skribent.
Ensamstående mamma på heltid
Hon klarar inte längre av att jobba som lärare, men kan fortsätta skriva texter när energin finns.
– Jag är absolut inte den jag var, och jag kan absolut inte göra de jobb som jag skulle vilja göra. Jag känner att min yrkesidentitet är förstörd.
Även det sociala livet har fallit bort och Karin har förlorat vänskaper genom åren. Extra tungt är det att inte kunna axla mammarollen så som hon vill.
– Jag är ensamstående mamma till min dotter på heltid. Jag är definitivt inte den mamma jag vill vara för jag orkar inget, jag är trött, det blir för mycket. Det blir sämre mat, allt blir dåligt för att jag inte orkar.
Dotterns ord: ”Glad att jag lever”
Förutom att få kapaciteten tillbaka hoppas Karin att man hittar någonting som hjälper och botar, något som inte är ”ligg ner och vila”.
– Jag måste någonstans ha det hoppet. Jag är inte som förr, men jag tror kanske att jag kommer att bli bättre i alla fall, även om jag kanske inte blir som jag en gång var.
På väggen vid Karins skrivbord sitter en teckning dottern ritat åt henne: ”I may be sick, but at least I'm not dead”, står det.
– Det jag har fokus på, det är att jag lever. Det var ändå många som dog i början av pandemin, även unga och vi visste inte varför. Jag tycker ändå att det perspektivet är det jag försöker hålla. Och min dotter har själv sagt det, att hon är glad att jag lever.