Mia bytte rökning mot ultralöpning: ”Möter mitt ynkligaste jag”
Från cigaretter till maratonlöpning. För Allas berättar Mia Thomsen om sin hälsoresa och kärleken till ultralopp genom gassande ökenlandskap.
– Sällan uppskattar jag mig själv så mycket som när jag får möta mitt ynkligaste jag och ta mig ur svackorna, säger hon till Allas.
Mia Thomsen var vid 25-årsåldern tvåbarnsmamma och lyckades med hjälp av Viktväktarna gå ner några extrakilon efter graviditeterna. Efter många år bestämde hon sig också för att fimpa för gott, berättar hon i en intervju med Allas.
– När min son började högstadiet 2002 slutade jag att röka för att föregå med gott exempel, och för att hålla vikten började jag i stället att springa. Jag har också lärt mig mycket om kost och äter mycket bra råvaror och mycket grönsaker. Vi är ett litet gäng som tränar ute i parken här i Stockholm tre gånger i veckan. En gång i veckan springer jag också med mina vuxna barn Alex och Elin.
”Livsomvälvande uppvaknande”
Mia har sprungit Stockholm maraton fem gånger, och det var på ett löpläger i Portugal som hon fick upp ögonen för ultralöpning, alltså att springa längre än ett vanligt maraton som är på 4,2 mil.
För Mia, som jobbar inom IT, är det ett perfekt break från mobiler, datorskärmar och en stressig vardag, säger hon. När hon springer och kroppen är i rörelse tankar hon hjärnan med energi, berättar hon för Allas.
2017 sprang Mia sitt första ultralopp på 125 kilometer i Fuerteventura, Kanarieöarna. Där vann hon en startplats till ultraloppet Marathon des Sables på 250 kilometer i Icaöknen i Peru – även känd som världens torraste öknen.
– Loppet tog en vecka och där fick jag mersmak på att komma bort från alla prylar och få vara ensam med mina tankar. Allt jag behövde fanns i min ryggsäck och jag fick möta mig själv samt lära mig att komma ur svackor och lösa problem under vägen. Det var ett livsomvälvande uppvaknande, säger hon till Allas.
Sprang genom Namibias öknen
Och så sent som förra året bar det av till Namibia och ökenloppet Namib desert run. Mia, som hade väntat sedan pandemin, hade tränat länge inför loppet och var väl förberedd med utrustning och mat.
Loppet var indelat i fem dagars etapper från 22 till 92 kilometer, och första dagen sprang Mia 51 kilometer. Hon beskriver hur ”ryggsäcken kändes tung” den första dagen, men hur hon sprang bort sin stress längs ökenlandskapet i guldgula toner.
Skador längs vägen, 38 grader gassande sol, hunger och törst. I öronen hade Mia en spellista som hennes barn, sambo och vänner satt ihop som gav henne orken över mållinjen.
19 av 36 löpare gick i mål
36 löpare startade i ökenloppet men bara 19 personer gick i mål. Mia kom på 14.e plats, trött men framförallt lycklig.
– Att få vara med om dessa dagar är livsomvälvande. Du omsluts av fantastiska människor som alla vill dig väl. Det finns ingen uppkoppling mot omvärlden och du lever totalfokuserad i nuet. De tankar som kommer, hinns tänkas klart, de känslor som uppstår får kännas fullt ut. Aldrig någonsin känner jag mig så nära min familj som när jag upplever detta. Aldrig annars är det så lätt att acceptera det som är svårt, säger hon och fortsätter:
– Sällan uppskattar jag mig själv så mycket som när jag får möta mitt ynkligaste jag och ta mig ur svackorna. Jag vill bli en bättre människa och hoppas att jag kan komma ihåg att tänka på det i fortsättningen. Alla skulle springa ett ökenlopp och ta sig tiden att våga möta sig själv för att bli lite snällare. Jag kanske behöver en sån här dos vartannat år för att få ett lugn i hjärnan och kunna koppla av, säger Mia till Allas.
