Mindfulness lindrar Annas postcovid: ”Har gått lite framåt”
– Efter två år klarar jag att smålunka några kilometer och det är jag väldigt glad för, säger Anna till MåBra.
Jurtisten Anna Jansson insjuknade i covid i mars 2021. Febern, som satt i vecka efter vecka, gick senare över i kraftig yrsel och hjärndimma. Första tiden klarade hon bara av att gå fram och tillbaka till brevlådan.
– De första månaderna var ett töcken, jag kunde bara vara uppe i tio minuter innan jag behövde gå och lägga mig igen. Jag var tvungen att bara ligga ner och blunda.
Gjort framsteg med vila och mindfulness
Anna fångades upp tidigt av vården, och till en början satte hon upp egna delmål för när hon skulle bli frisk. Men när veckor blev till månader och till slut ett år valde hon att lägga ner. Det ”blev bara besvikelse”.
– Det var tufft att acceptera situationen. Jag tyckte mig själv vara lite av en supermänniska innan. Jag har varit pigg, frisk, jobbat mycket, tränat mycket och haft mycket för mig. Så blev det tvärnit och ett helt annat liv.
Med mycket vila, sömn och mindfulness har Anna sakta men säkert börjat återhämta sig något.
– Efter två år klarar jag att smålunka några kilometer och det är jag väldigt glad för. Det har gått lite framåt, bara känslan att kunna vara ute och träna lite. Jag har fått bakslag när jag började träna lite mer och ökade på, och då fick jag börja om från noll.
Anna Jansson
...
Ålder: 48.
Familj: Två barn och sambo.
Bor: Göteborg.
Yrke: Jurist.
Sambon drar ett tungt lass hemma
I dag jobbar hon på 25 procent hemifrån. Men hjärndimman påverkar fortfarande allt hon gör som kräver det minsta fokus.
– Det kan vara att jag är hemma och lagar mat och har två saker på spisen samtidigt. Eller när mina två barn påkallar uppmärksamhet, jag är väldigt ljudkänslig. Jag brukar likna hjärndimma vid att bli drogad på något vis. Det är som att vara inne i ett vakuum, säger hon och berättar att sambon får ”dra ett tungt lass” där hemma.
”Blir fruktansvärt provocerad”
Det händer att Anna får förklara att hon har långtidscovid.
– Om någon träffar mig och jag är utvilad, då märks det ingenting på mig som det är nu. Jag kan tycka att det är jobbigt, att det är någonting som inte syns.
Hon får också känslan av att många förväxlar postcovid med utmattningssyndrom.
– Jag har full förståelse för att folk inte förstår. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att vara på det här sättet att vara hjärntrött, säger hon och tillägger:
– Men att postcovid skulle vara en kultursjukdom (som det debatterats om reds. anm) blir man fruktansvärt provocerad av när man är i det här tillståndet själv.
Tankarna om framtiden
Anna längtar efter en helt vanlig dag som i sitt tidigare liv. Men framtiden tillåter hon sig inte tänka för mycket på.
– Förhoppningen är naturligtvis att bli helt återställd.
– Jag får bara vara här och nu och göra det bästa som jag kan. Sköta om mig så att jag mår så bra som möjligt. Jag vill inte tänka tanken att jag inte skulle bli helt bra, för det tänker jag att jag ska bli.