Annelie bets av fästing – blev förlamad och döv av TBE
Hon drabbades av TBE, och det blev så illa att hon inte kunde gå eller höra.
Nu kämpar hon sig tillbaka – men det är en lång väg kvar, berättar hon för Allers.
I maj förra året stod Annelie Karlsson, 50, ute i hagen för att sätta upp tråd på stängslet där hästen Tinka skulle hålla till under sommaren. Gräset var högt och hon märkte att fästingar satte sig på byxorna. Trots att hon alltid är noga att ha heltäckande kläder på sig smet ett av de små spindeldjuren in och bet henne vid naveln.
Det tog tre veckor innan effekterna av bettet började verka, och då gick det snabbt.
I det senaste numret av Allers berättar Annelie Karlsson att hon började domna bort i benen, och allteftersom dagen fortskred blev hon sämre och sämre och tröttare och tröttare.
– Benen bar mig inte och det var en så otäck känsla. Även min hjärna påverkades och jag minns inte så mycket från den dagen och den närmsta tiden efteråt, säger hon.
Kunde inte höra eller röra sig
Ett besök på akuten gav ingenting, eftersom det inte räknades som ett akutfall, men dagen därpå åkte hon och sambon Benny Sellberg, 50, in till sjukhuset – och där konstaterades det att det var något allvarligt.
Annelie testades för fästingbett, och det visade sig vara TBE. Hon blev liggande på intensivvårdsavdelningen i fyra dagar med syrgasmask innan hon fick medicinering via en infart i halsen. Dessvärre blev infarten infekterad och hon drabbades av fyra blodproppar i vener på högerarmen, halsen, hjärtat och ena lungan.
Det skulle visa sig att Annelie hade en inkapslad lunginflammation som försämrat immunförsvaret, vilket gjorde att TBE-viruset fick de följder det fick. Bland annat hade hörseln och rörelseförmågan fått sig en rejäl törn.
– Jag hörde inte vad människor sa, i mitt huvud lät det som att de pratade i en burk, säger hon till Allers, och berättar vidare att hon heller inte kunde gå eller röra armarna.
Stora drömmen: Att rida igen
Sedan dess har hon jobbat hårt med rehabiliteringen, och hon har gjort stora framsteg. I början var sambon Benny tvungen att mata henne, men nu kan hon äta själv. Och hon kan även ta sig fram med käpp och rollator istället för rullstol.
Men än hon inte klar, och hon har en tydlig målbild.
– Min förhoppning är att jag ska kunna rida Tinka igen, jag längtar efter den dagen. Jag längtar också efter att kunna börja jobba igen. Jag har varit ledsen varje dag över att inte kunna göra allt det som jag vill, säger Annelie Karlsson till Allers.
Foto: Pia Nordlander, TT