Tinas envisa förkylning var lungcancer: "Jag var 43 år och icke-rökare"

Det började med en förkylning och en hosta som aldrig ville släppa. Det var 2015 och Tina Wikner var 43 år. Trots att den envisa förkylningen aldrig tycktes gå över avvaktade hon med att söka vård.

– Jag hade redan haft så många hälsobekymmer med yrsel, svimningar och sjukhusbesök att jag hade börjat tänja på gränserna. Inte skulle jag väl besvära vården med en simpel förkylning, förklarar Tina att hon tänkte.

Lungcancer ökar bland kvinnor – men forskningen ger hopp

Hostade så att hon spydde

Men det var inte bara en förkylning och Tinas tillstånd förvärrades. Hon tvingades sitta upp och sova, hon hostade så att hon spydde och hade så svårt att ta sig upp för trappor att hon fick krypa fram, och stanna på vägen, för att vila huvudet mot ett trappsteg. Hon var hes och orkade knappt slutföra en hel mening.

– Jag blev tvungen att ta pauser för att dra efter andan. Min granne Astrid, som bor på en backe ovanför oss, reagerade när hon såg att jag tvingades stanna och vila varje dag när jag gick till henne med posten. Hon har hörapparat och kunde knappt höra vad jag sa med mitt väsande tal. Hon insisterade att jag skulle söka vård.

Tina googlade sina symtom och fick träff på lungcancer.

– Det ironiska var att jag skrattade åt det och konstaterade att man aldrig ska googla sina symtom. Jag har under hela mitt liv bara smakat ett enda bloss från en cigarill, inte kunde väl jag ha lungcancer?

Tyvärr var det också så man till en början resonerade i vården. Doktorn på vårdcentralen skickade Tina till öron-näsa-halskliniken där en röntgen visade att lungorna såg bra ut, men hon hade en vänstersidig stämbandsförlamning.

Fick ingen efterbehandling

Efter ett par månader visade det sig att doktorn trots allt funnit fläckar på Tinas lungor. Hon kallades på nya undersökningar och fläckarna kontrollerades varannan månad. Ungefär ett år efter att Tina drabbats av den svåra förkylningen fick hon sin diagnos. Fläckarna hade börjat växa och visade sig vara lungcancer.

– Ovissheten och all väntan var jobbigast. Då kom tårar på nätterna. Annars har jag hela tiden känt mig trygg i förvissningen om att det finns ett standardiserat vårdprogram och att jag blir omhändertagen på bästa sätt efter det.

Tina opererades och den högra lungans övre lob, där tumören satt, togs bort. Tumören, som tryckte på en nerv, var också orsaken till att Tina tidigare drabbats av stämbandsförlamningen.

Tina berättar att cancern befann sig i stadie 1 och man bedömde att all cancer var borta efter ingreppet. Halva teamet vid den multidisciplinära konferensen efter operationen tyckte att hon skulle få efterbehandling, att det var bra med både hängslen och svångrem. Den andra halvan av teamet tyckte att det inte behövdes. Det beslutades att Tina inte skulle ges någon efterbehandling.

– I efterhand har det visat sig att det var fel beslut. Redan ett halvår efter operationen började symtomen komma tillbaka, men läkaren sa att det var osannolikt att jag skulle få lungcancer igen.

Själv var hon övertygad om motsatsen.

– Jag kände ju igen symtomen. Jag var noga med att träna och hålla mig i form för att vara stark inför kommande behandlingar. Jag räknade ett eller två år med tuffa cellgifter men tänkte hela tiden att jag skulle bli frisk och trodde aldrig att jag skulle bli palliativ.

Efter reklamen: 3 övningar som är bra för din andning

Mamma Moa överlevde hjärntumören: "Mitt fokus är att leva"

Cancern kom tillbaka

Fyra och ett halvt år efter operationen larmade radiologen om nya fläckar i Tinas lunga, men onkologen hänvisade till förkylningar. När radiologen våren 2022 återigen slog larm om växande fläckar insisterade Tina på fördjupade undersökningar. Efter en biopsi kom beskedet. Cancern var tillbaka, denna gång även i lungsäcken.

– Jag hade åkt på ett Ikeabesök med min syster och yngsta dotter. Vi satt i bilen på parkeringen när doktorn ringde och tårarna rann hos oss alla tre när jag fick beskedet att det kunde komma att stå palliativ i min journal. Jag fick också veta att det finns ett målriktat läkemedel som kanske skulle fungera, beroende på vilken lungcancertyp jag hade.

Det visade sig att Tinas cancertyp lämpar sig väl för det målriktade läkemedlet som inte kan bota, men förlänga livet.

Tina säger att hon sätter sitt hopp till forskningen och framtida behandlingsmetoder.

– Min doktor säger att prognosen för mig är sju år eftersom jag svarar så bra på läkemedlet. Det känns hoppfullt. Medicinen Tagrisso som jag får idag kom så sent som 2016 och det forskas hela tiden på nya mediciner.

Tror på forskningen

Tina har sänkt takten i livet och säger att hon har det riktigt bra och njuter av livet. Hon är övertygad om att det kommer att hända mycket, både när det gäller läkemedel och diagnostik, under de kommande tio åren.

– Jag tror att man kommer att kunna diagnostisera sjukdomen snabbare och bota sjukdomen bättre. Jag tror på forskningen! Om jag fått min diagnos tidigare hade jag kanske inte varit palliativ idag.

Hon hoppas att hennes historia hjälper andra så att de slipper bråka för att få vård.

– Jag vill understryka att jag inte ligger och tycker synd om mig själv för att jag blivit sjuk. Jag har kommit till en acceptans och gråter inte längre när jag pratar om lungcancer. Alla har vi våra ok att bära och livet är väldigt bra ändå.

Tina har fyra vuxna barn och barnbarn som gärna hälsar på. Men hon måste hushålla med sina krafter, och orkar inte med besök från barnbarnen så ofta som hon hade önskat. Vissa dagar är hon utslagen av biverkningar från medicinen.

– Jag har svårt att planera eftersom jag inte vet när orken finns och hur biverkningarna från medicinen slår. Men jag har ändå ett bra liv, trots min sjukdom, och njuter av livets alla små ting på ett sätt som jag inte gjorde förr. Jag och min man åker chopper, jag älskar att piffa och pynta i vårt hus och jag siktar på att gå 10 000 steg om dagen.

Foto: Nicole Castillo, Birgitta Lindvall Wiik