”Det är dags att vi släpper adhd-skammen”
Bortglömda bananer i handväskan, prokrastinerade räkningar, borttappade nycklar, glömda gympapåsar, obesvarade mail, fel dygnsrytm, missade mammografitider och allmänt kaos i huvudet och livet. Det är väl inga direkta superkrafter?
När Fi Lindfors och Ann Söderlund fick sina adhd-diagnoser kände de inte igen sig i den glorifierande ”adhd-superkraften” som många andra pratade om. Istället levde de med känslan av att vara … fejkvuxen?
Skrev bok om att vara vuxen med adhd
Båda upplevde också att det saknades information om vad det egentligen innebar att leva med adhd.
– Det kändes som att hade fått någon sorts andrahandssortering av adhd. Det var en sån himla röra. Så vi tyckte att vi borde bara skriva en bok om det här. Medan vi tar reda på saker. Vi tar en för teamet.
Och så startade arbetet med en bok full av tips på hur man bättre kan styra upp livet med adhd (allt grundat i Fi och Anns egna dyrköpta erfarenheter) Men också en förtröstansfull och bjussig bok för alla som behöver få höra att alla andra inte alls har koll på läget jämt. En handbok för kvinnor med – eller utan – adhd, helt enkelt.
Att vara kvinna med adhd
Många kvinnor vittnar om att de nekats utredning för att de anses vara högfungerande. Men att vara högfungerande betyder inte att du inte har problem, bara att du inte är ett stort problem för andra.
– Det finns en stor missuppfattning om att kvinnor och män har olika adhd, det har de inte. Men vi har fått lära oss att sitta på händerna och bita oss i tungan. Därför finns det istället mycket självskadebeteende till exempel bland unga kvinnor som har odiagnosticerad adhd. Man har en inre stress, för vi har samma symptom. Det är bara att det är olika acceptans kring hur det får uttrycka sig, säger Ann.
Adhd är höga berg och djupa dalar, på gott och ont. Fi instämmer:
– Kvinnor har helt andra krav på sig än män och att känna att man inte riktigt hänger med i det kan göra att man känner sig som en dålig kvinna. Det ligger så mycket skam i de här sakerna som inte är att man är lite tokrolig och underhållande på festen. Det är det andra som man inte kanske pratar om, att inte kunna hålla reda på sin ekonomi eller hålla ordning på sina saker eller komma ihåg att borsta tänderna. Jag har verkligen försökt att överkompensera och maskera för att inte bli avslöjad. Jag har ju inte velat att någon ska se hur jag är. Så genom åren har jag hållit folk väldigt mycket på avstånd, man kan ju alltid fejka att man är en normalfungerande människa när man inte träffas så långa stunder.
Krävande process för diagnos – men sen då?
Egentligen är det ganska otroligt att så pass många blir diagnosticerade med adhd, menar de. Processen för att få en diagnos innebär nämligen att hålla koll på tider, fylla i formulär, svara på mejl …
– Det är ju en sån tröskel för någon med svårigheter att hålla en röd tråd och fullfölja saker. För att få en diagnos krävs det nästan att man inte har adhd.
Nya vanor på 21 dagar!
Vill du komma in i bra kost- och träningsvanor? Ge det 21 dagar! Anta vår roliga utmaning så ses vi 27 januari.
Läs mer och anmäl dig här!Och resten av vårdgången fortsätter sedan i samma andra. När de fick sina diagnoser för några år sedan lämnades de helt utan uppföljande stödinsatser från vården.
Där stod de på trappen med varsitt recept, men inget mer. Ingen samtalsterapi, inga psykologbesök …
– Det var såhär: ”Hej då, ha det så bra nu. Vad synd att du inte fick det här tidigare” raljerar Ann och fortsätter:
– Vi båda fick väldigt gedigna utredningar. Men sen var det lite som man kände när man satt där första natten med sin bebis. ”De ska väl släppa iväg mig själv med det här barnet? De måste ju lära mig någonting.”
Visst finns det finns hjälp att få. Men vården i landet är ojämn. På allt för många håll krävs det att man själv dels söker upp den själv och sedan ligger på. Och det kan ju som sagt vara en utmaning för någon med adhd.
– Man kan gå in stenhårt för del ett. Men sen blir det del två, tre, fyra ... Och man faller mellan olika stolar. ”Jaha, men gjorde du det privat? Ja, men då måste du själv skicka in det här.” säger Fi.
Till slut fick hon kbt-terapi, men det tog några år. Att man borde få väldigt mycket mer stöd och fokus på beteendeförändringar redan tidigt i processen är de eniga om. Allting löser sig inte bara för att man får medicin. Många vuxna slutar också med medicinen efter ett par år.
– Jag tror att det kan vara väldigt bra att ha medicin i vissa perioder. Vissa behöver det alltid, säger Ann och Fi fyller i:
– Jag skulle ju önska att man inte fick skriva ut medicin om man inte också samtidigt erbjöd någon annan form av stöd, kbt eller arbetsterapi, eller vad just den individen behöver. Man skickas hem med medicin och så bara ”Nu får du se till att ordna upp livet”.
Ann flikar in:
– Medicinen har varit jättebra för mig att få syn på vissa saker. Det blir tyst i hjärnan på ett sätt som det aldrig är annars. Det blir lättare för mig att höra min egen röst. Sätta lite mer gränser. Men det blir ingen förändring känslomässigt. Jag trodde att ”Nu kommer jag alltid vara i tid. Nu kommer jag kunna skriva bok på mer strukturerat sätt.” Men så är det inte.
Mer flexibilitet skulle hjälpa
Båda skulle önska en större förståelse och mer flexibelt samhälle. Friare ramar, mer individanpassad skola och arbetsplatser. En möjlighet att få lägga upp det på ett sätt som blir mer optimalt för ens förmågor.
– När man har adhd så har man ofta ett annat sätt att göra saker på. Ett annat sätt att tänka, och det kan ju vara en styrka i vissa sammanhang, medan i andra sammanhang så fungerar det inte alls, förklarar Ann.
– Det finns många system där det inte finns någonting annat än det som är normativt, till exempel i skolan. Där är allting väldigt fyrkantigt och om man inte passar in där så finns det finns ju inte så mycket alternativ, utan då ska man liksom tvinga sig att fungera som alla andra fast ens hjärna inte fungerar så. Där har man ju kanske lite mer valmöjligheter när man blir lite äldre, men det är ju också väldigt många olika platser där man bara helt enkelt ska försöka skärpa sig. Och det är ungefär som att säga till någon som är rullstolsbunden att ”Du får gå lite nu, för alla andra gör det.” fortsätter hon.
– Det handlar inte om att vara ett offer, det handlar om att man är väldigt mycket i nuet. Man är lite barnsligare kanske. Man åldras cirka 35 procent senare, rent kognitivt.
LÄS OCKSÅ: Adhd-diagnosen vände livet för Linda: "Jag tycker om mig själv nu"
Råd till medsystrar
Ta rygg på någon som har haft diagnos lite längre. Vi stöttar varandra utan att känna skam. Det tycker har varit ovärdeligt.
Försök kartlägga de stora problemen. Vad behöver du hjälp med? Ekonomin, struktur, ordning? Det här är skamfyllda men viktiga saker att söka hjälp för.
Försök kartlägga när dina energier funkar. Då får du oftast mer gjort än vad andra får på åtta timmar. Så var inte så hård mot dig själv. Det viktiga är att saker och ting blir gjorda, inte hur och när.
Var öppen med dina svårigheter. Be dina vänner att gärna påminna dig en extra gång om att svara på den där festinbjudan, träningskallelsen eller sms:et.
Är det någon som inte har npf i familjen så blir det såklart att det läggs mer ansvar på den. Man måste också visa en förståelse för det. Tacka för det.
Regelbundna vanor med bra mat, god sömn och motion gör mycket för måendet och känslan av struktur.
En annan sak som ställt till det för Fi och Ann var klimakteriet. Vad var klimakteriebesvär och vad var adhd-relaterat?
– Det är vid de stora förändringarna i livet som det verkligen blir påtagligt och skapar stora utmaningar. Puberteten, föräldraskap, klimakteriet. Det hormonella har ju otroligt stor betydelse och kvinnor blir ofta feldiagnostiserade, vi mycket större samsjuklighet av olika slag. Det här leder till stora problem, säger Ann.
Många missförstånd
Fi instämmer i kampen om att bli förstådd av omgivningen.
– Det finns mycket som jag önskar att folk hade förstått tidigare och hanterat bättre. Jag kan bli så illa berörd när någon säger att ”Om du bara ville så skulle du”. Det är nog den största missuppfattningen i mitt liv och det största handikappet med adhd. Man kan vilja hur mycket som helst. Men man kan ändå glömma. Man får ändå inte till det man måste göra för den där viktiga grejen. Det handlar inte om vilja.
I princip alla med adhd har regelbundet fått höra ”Du får faktiskt anstränga dig lite mer! Väx upp och ta ansvar för dig själv!” berättar Fi.
– Jo, det hade jag ju kanske gjort om jag hade kunnat?
– Omge dig inte med arslen. Det är så lätt att göra det när man har adhd. ”Jag som är så himla kaosig, jag ska bara vara glad över att någon står ut med mig. Jag ska bara vara tacksam.” Och det är farligt att hamna i den där onda spiralen med människor som bara hackar på en, säger Fi.
Så mycket skam, ett helt liv. En skam som är svår för omgivningen att förstå. Adhd-diagnosen har gett dem en förklaring till mycket i livet. Men framför allt har den till slut också fått dem att inse att det räcker nu. Det är slutskammat.
– Det är en jävla lucköppning. Men mycket handlar ändå om att älska sig själv. Tänka att jag har gjort mitt bästa hela tiden, och det har gått rätt bra ändå, avslutar Ann.