Anette, 55: ”Jag HAR en bipolär diagnos – jag ÄR inte bipolär”

Från att ha varit fullt psykiskt frisk förändrades allt när Anette Laursen 1992 fick sin tredje dotter.

Den lilla flickan föddes med ett flertal så kallade anläggningsfel som resulterade i bland annat lätt utvecklingsstörning, vattenskalle, gomspalt och hjärtfel. Familjen fick tillbringa åtta månader på sjukhuset och lilla Stephanie genomgick ett 20-tal operationer. Oron och rädslan tog på både psyket och relationen. Hemma fanns dessutom storasystrarna på 1,5 och 4,5 år. Det var svårt, för att inte säga omöjligt att räcka till, men på något sätt fick det gå ihop.

Första psykosen

När de äntligen kom hem från sjukhuset fokuserade hennes man på att få familjeföretaget att gå runt, medan Anette tog hand om barn och hem. Samtidigt kom traumat från sjukhusperioden ikapp och Anette började bearbeta vad de egentligen varit med om. Hon började vara uppe på nätterna och skriva av sig. Men ju mindre hon sov, desto mer spårade tankarna ur. I hennes värld var de dock fullt normala och logiska. Tills hon en lördagmorgon stod med en glaskula i handen och förklarade för sin man att hon kommit på hur hon skulle rädda världen och att hon förmodligen skulle få Nobelpriset i matematik.

– Från att ha varit helt frisk kom detta som en reaktion på all stress och press. Det är oerhört märkligt hur man ändå kan fungera på dagen. Min man anade ingenting, han märkte inte att jag var uppe på nätterna, berättar Anette.

Ofta är det svängningar i humöret som gör att man börjar fundera över om man kanske har bipolär sjukdom.

Misstänker du att du är bipolär? Här är de vanligaste symtomen

Hamnade på psykakuten

Anette skrevs in på psykakuten. 18 dagar efter psykosens kulmen blev hon utskriven. Men en påse psykofarmaka i handen skulle hon nu hem och ta hand om tre små barn.

– Någonstans visste jag ju vad som hade hänt, men ibland smög det ändå på och jag kunde undra vad som egentligen hände med Nobelpriset.

Några år senare drabbades dottern av upprepade epilepsianfall och Anette vakade över henne i hemmet samtidigt som hon jobbade på vårdcentralen, vilket resulterade i en rejäl utbrändhet och en ny psykos.

– Idag skulle jag säkert säga till någon annan att det där är inte hållbart. Men vi var så vana att leva i det här surret. Vi tyckte vi kunde hantera saker och ting ändå. Det var inte klokt egentligen.

"Sista" psykosen

2004 kom hennes tredje psykos. Samtliga tillfällen är kopplade till en depression och efter varje gång har hon ätit psykofarmaka i ett halvår och sedan slutat. Mellan svackorna beskriver hon ett ganska hyfsat mående, men innerst inne fanns ändå ett skav.

– Det var längtan efter ”Kan man må ännu bättre? Jag mår ju ganska bra, men ändå inte riktigt bra.” beskriver Anette, och jämför det med den känslan hon lever med nu:

– Varje tillfälle är inte ett lyckorus, men jag mår otroligt bra när jag vaknar på morgonen. Hur tuffa grejer det än är så kan jag hantera det.

Efter reklamen: 6 olika varianter av depression – så skiljer de sig åt

Utlösande faktorer för psykos

Reaktiva psykoser kan vem som helst få av stress, men när man får mer än två får man en diagnos, förklarar Anette. Många gånger har man psykisk ohälsa i släkten, men vad Anette vet finns inget sådant.

– Däremot har jag väl en sårbarhet för det som gjorde att jag drabbades, men jag har också tänjt gränserna onormalt mycket och inte lyssnat på kroppens signaler om till exempel sömn och hunger. Det är ju märkligt att man inte lär sig?

Även vid de två senaste psykoserna var hon inlagd en väldigt kort period, bara mellan en och två veckor.

– Det är väldigt kort för att vara så sjuk. Men jag hade ett sådant driv att få komma hem till mina barn. Så jag jobbade väldigt mycket med att bli frisk.

Tvåbarnsmamma, egenföretagare – och bipolär: Så vände Marie livet

Höll psykiska ohälsan hemlig

För att skydda barnen berättade de aldrig vad som pågick bakom kulisserna. De sade att mamma var trött eller började vila.

– På 90-talet pratade man inte om psykisk sjukdom, så jag och min man lade locket på. ”Det här säger vid inte till någon”. Men tillsammans pratade vi väldigt mycket om det och vi har hanterat det väldigt bra får jag säga. Jag fick också mycket stöttning av min syster och min mamma. Jag måste också säga att jag under åren blivit erbjuden hjälp av vården, men jag var inte mottaglig förrän 2004 när jag fick diagnosen.

Genom hela vårt samtal är Anette är krass och rak och tar ett tydligt ansvar för sin situation. Hon är glad och pigg och utstrålar positiv energi – ett bevis på den resa hon gjort.

Efter den sista psykosen ställde nämligen hennes man ett ultimatum – hon var tvungen att välja. Ta hjälp och aktivt arbeta för att det inte skulle bli några fler psykoser eller skulle han lämna henne.

Fyra viktiga byggstenar: Sömn, kost, träning och tankar

Där och då började arbetet med förändringen. Den byggde på fyra viktiga fundament: Sömn, kost, träning och tankar.

Förutom medicineringen började Anette träffa en terapeut, som gav henne strategier för att hantera de jobbiga bitarna och verktyg för att bygga upp grunden igen. När hon mådde som sämst träffades de varje vecka, numera träffas de en gång om året.

– Jag har så goda erfarenheter av sjukvården. Men vad man än ska förändra måste man först vilja det själv. Har man sedan stöd av sjukvården kan det bli riktigt bra, säger Anette med eftertryck.

Hon såg över sina sömnvanor och slutade äta godis, eftersom det triggade andra ohälsosamma kostvanor. Hon började också springa. Löpningen blev en ventil för tankarna. Förr kunde minsta illa bli ett världsproblem. Nu snörar hon istället på sig löparskorna och ger sig ut på en runda. När hon kommer tillbaka kan hon se allt klarare och tar inte eventuella bekymmer på så stort allvar.

– Men det mest fantastiska var att jag fick ett helt annat tankemönster. Att hitta en tillvaro där man kan blomstra i sitt sinne och sitt sätt och hitta sitt eget värde, det är fantastiskt, säger hon och strålar.

Två viktiga ledord för tillfrisknandet är självledarskap och acceptans – för både läget och sig själv som person.

– Det tog lång tid för mig att acceptera att jag hade en bipolär diagnos. Det var ju det värsta tänkbara. Men att förlika mig med att jag HAR en bipolär diagnos – jag ÄR inte bipolär, jag är Anette, jag är min personlighet – det gav mig en känsla av att äga situationen.

Därför säger Anette att hon haft sin sista psykos.

– Även om man kanske egentligen inte kan säga det i den här sjukdomen så har jag bestämt att det måste vara så här. Jag kan inte utsätta min familj för en psykos till. Jag har tagit till hjälp, jag äter en underhållsdos av lithium och jag har min mentala träning och mitt inbyggda positiva tänk.

För sex år sedan beslöt sig Anette för att dela sin historia med andra. Det resulterade i Boken som eldats upp två gånger – fuck it nu kör vi och föreläsningen 100 % Anette, där hon berättar om sin resa för att inspirera, få andra att må bättre och sticka hål på fördomar om psykisk ohälsa.

Foto: Christer Falk