Jacob, 23, är narcissist: "Känner mig som ett monster"
– Kokain är fantastiskt!
Jacob, 23, ser nästan överraskad ut över sina egna ord.
– Ja, nej... jag menar inte så. Men jag var beroende under en lång tid. Det gav mig den känsla jag längtar efter i vardagen. Droger är varje narcissists våta dröm. Men jag har varit drogfri i fem år nu, säger han till Dagbladet.no.
Han ber om ursäkt för uttalandet nästan innan det har gjorts. Det är en försvarsmekanism som han kommer ”varna” dig för: att avväpna sina uttalanden, eftersom han tänker på hur han kommer att uppfattas innan du ens har hunnit tänka på vad han har sagt.
Tidiga tecken på narcissism
Det är en kall februaridag och den vita kyrkan är fylld till brädden. Människor i kostym eller svart klänning sitter tysta. Sorgsenhet fyller den lilla byggnaden. ”Varför låtsas de?” tänker åttaårige Jacob. ”Vad är det jag förstår som ingen annan förstår?”
Det berättar Jacob när jag frågar honom om första gången han insåg att något var ”fel” med honom.
Nu sitter han digitalt rakt framför mig, sex timmar efter i tidsskillnad i Ohio USA, och håller stadig ögonkontakt.
”Fel” i det här sammanhanget syftar på narcissism. Något som inte är negativt i sig, enligt psykologspecialisten Pål Grøndahl.
– Narcissism är ett hälsosamt tillstånd med en känsla av att vara tillräckligt bra. Vi gillar alla att få beröm, att känna att vi behärskar något. Det är när narcissismen tar över i en grandios och oempatisk riktning, och i vissa fall blir en personlighetsstörning, som det blir utmanande.
– Donald Trump är ett praktexempel på detta, säger Grøndahl.
Personlighetsstörningen har blivit en slags synonym till rövhål, vilket Jacob vill vara öppen med för att kunna nyansera bilden ytterligare.
– Första gången jag verkligen insåg att jag var annorlunda var när jag började gymnasiet.
Jacob trodde att andra – som han själv – bara uppförde sig snyggt för sin egen sociala vinnings skull eller för att få uppmärksamhet, och att ingen egentligen var intresserad av hur andra kände sig.
– Och jag trodde att alla andra bara var extremt dåliga på att agera. En stor del av mig var förvirrad över varför jag gjorde det annorlunda. Men i slutändan rationaliserade jag det bara – jag var helt enkelt smartare.
Den 23-åring som sitter framför mig beter sig som vilken annan som helst. Han talar lugnt, samlat och tydligt. Med jämna mellanrum tittar han djupt in i kameran, men inte på mig; han tittar på sig själv och drar handen genom sitt tjocka, mörka hår.
Åren gick. Jacob var ofta utåtagerande och hade svåra problem med ilska. Ett av utbrotten skulle bli starten på att lära känna sig själv. Han vill inte gå in på vad som hände då, mer än att han gjorde ”något riktigt jävligt” – vilket resulterade i att han tvingades gå i terapi. ”Du verkar ha en del narcissistiska drag", ska psykologen ha sagt. ”Vem fan bryr sig”, tänkte Jacob.
– Sen hoppade jag av terapin. Det var ingen mening med att jag var där, jag ljög mig ändå igenom varje session.
Gav terapi ett nytt försök
Några år senare var han i ett förhållande. Han gjorde något som är vanligt för personer med narcissistisk personlighetsstörning, om man ska tro psykolog Grøndahl: Han var otrogen. När bedrägeriet avslöjades bestämde han sig för att försöka gå i terapi igen. Inte för sin egen skull, vilket Jacob själv medger, utan för att visa sin flickvän att han hade kontroll, att han var en god människa.
– När förhållandet tog slut fortsatte jag. Jag insåg att jag hade varit med om en massa traumatiska saker som barn och började acceptera att jag inte var som alla andra. Det slutade med att jag gick där i två år, och det var först efter det som jag började vara ärlig. Och sedan fick jag min diagnos.
Hur kändes det?
– Det var en lättnad, för då visste jag att det inte var mig som person det var fel på, utan min hjärna.
Och sedan kom narcissismen: Jacob började googla och tog reda på allt han kunde om personlighetsstörningen – information som han själv tror är desinformation. Han läste att narcissister var ”mästerliga manipulatörer”, att de kunde läsa andra som en öppen bok.
– Jag tänkte..: ”Ja, för fan, jag är narcissist. Jag kan manipulera vem som helst, jag är helt fantastisk.” Det utlöste den grandiosa känslan.
Mycket har hänt sedan dess. Jacob är öppen med sin diagnos, bland annat till sina 9 000 följare på YouTube-kanalen ”The nameless narcissist”. Efter en barndom som han sammanfattar som obehaglig och en tonårstid som präglades av missbruk och vredesutbrott känner han sig lite lugnare. Han sätter lite press på sig själv.
– Känner du skam?
– Det ord jag alltid använder är defekt. Jag känner mig som ett monster – att jag är en dålig människa. Om någon ger mig en komplimang känns det som om de inte känner mig. Det känns som om jag har lurat dem att tro det. Allt jag gör verkar falskt.
Avundsjuk på andra människor
Han beskriver avundsjuka på andra människor – människor som sitter med sina telefoner på fester utan att bry sig om vad andra kan tycka, eller par som sitter i parken utan att prata med varandra. Hur kan de inte vara oroliga för att den andra ska bli uttråkad?
– Du kanske har märkt att jag ofta försvarar det jag säger, även om du inte har sagt något som tyder på att du inte håller med. Jag förutser alltid vilka reaktioner du kommer att få eller vilken kritik du har, så jag försöker släcka elden innan den är tänd. Jag har en ständig inre monolog.
Han suckar, tungt och länge.
– Jag hatar det här. Jag hatar det verkligen.
Hur hanterar du kritik?
– Inte så bra.
Han tittar in i kameran igen och drar sig i håret.
– Om någon utmanar eller kritiserar mig låter det för mig som om de kallar mig dum. Jag glömmer att det finns mer än en sanning. Jag blir defensiv och arg. Jag skäms mycket och allt jag hatar med mig själv kommer ut i ett nafs.
Personlighetsstörningen har präglat Jacob både i arbetslivet och i privatlivet. Som specialistpsykolog Grøndahl förklarar är relationer särskilt sårbara.
– För mig handlar inte relationer om att öka min självkänsla. Jag går in i relationer för att jag verkligen tycker om personen, nästan så att jag blir besatt. Med det sagt är nästan allt jag gör färgat av att reglera min egen självkänsla. Så jag letar ständigt efter saker som får mig att känna mig bättre än andra.
Är kylig och distanserad
Han ger ett exempel: Om han är i ett förhållande brukar han få sin flickvän att bära utmanande kläder – korta kjolar eller urringade toppar.
– Då kommer folk att tänka: ”Shit, kolla in Jacobs flickvän. Hon är jättesnygg, jag är avundsjuk på honom för att han har en så attraktiv flickvän.”
Men i relationer – på grund av hans oförmåga att få känslomässig kontakt med andra – kommer han att agera distanserat och kallt. Och efter ett tag, när förälskelsen har lagt sig, kommer han att börja tvivla på förhållandet. Kanske finns det någon bättre där ute? Kanske går han miste om den perfekta matchningen för att han är med någon annan?
– Många skulle säga att det är ett grymt sätt att bete sig på. Men för mig är det en äkta rädsla. Jag har varit otrogen två gånger; den ena gången var det impulsivt, den andra gången var det just på grund av dessa tankar.
För Jacob har vänskap i viss mån samma funktion. Han beskriver sig själv som en slags terapeut för sina vänner, inte för att han nödvändigtvis bryr sig så mycket, utan för att han inte blir överväldigad om något allvarligt händer. De tackar honom, berättar för honom hur reflekterande och kunnig han kan vara.
– Jag blir bekräftad, samtidigt som jag ger dem känslomässigt stöd. Det här är ett av många sätt jag stärker mitt självförtroende på. Det är en bra avvägning, tycker jag.
Byter ofta jobb
Som han förklarar är diagnosen med honom i allt han gör i sin vardag. Han lever med ett hierarkiskt system i huvudet – han rangordnar alltid människor. Och han vill alltid vara högst upp på den stegen. Något som hittills i hans liv inte har fungerat optimalt, åtminstone inte i hans karriär.
På frågan om jobb förändras den annars så karismatiske 23-åringens ansiktsuttryck. Hans ansiktsuttryck skiftar från leende till eftertänksamhet.
– Låt mig gå igenom min jobbhistoria.
Efter gymnasiet arbetade han två år på ett vårdhem och tog sedan värvning i det militära. Han reste sedan som fängelseanställd i två år, innan han packade ihop allt han ägde för att resa och festa i ett år. Väl hemma igen fick han jobb som ekonomisk rådgivare.
– Nu jobbar jag på Foodora. Jag behövde berätta för dig att jag har riktiga jobb, så att det jobb jag har nu inte känns lika förnedrande.
Det verkar som om du har bytt många jobb?
– Ja, det har jag. Många tror att narcissistiska drag hjälper på arbetsmarknaden. Det är inte helt rätt. Om du är en auktoritetsperson hjälper det verkligen. Hierarki är viktigt för en narcissist.
Men för Jacob, som mestadels har befunnit sig på ”botten” – som han kallar det – har det gjort honom neurotisk och skamsen. Han fryser till is inför överordnade eftersom de är högre upp i hierarkin, och känner ett särskilt behov av att bli omtyckt. Minsta lilla kritik från en chef kan skicka honom in i en nedåtgående spiral.
– När en av mina chefer kallade mig defensiv, vilket jag var, satte jag mig helt enkelt i bilen och körde hem. Och stannade där resten av dagen.
LÄS OCKSÅ: Helene, 52, är narcissist: ”Jag lever på bekräftelse”
"Försöker inte manipulera människor"
Alkoholproblem. Kokain. Otrohet och självdestruktivt beteende. Jacob säger det rakt ut: Han är avundsjuk på ”normala” människor. Men han inser också att livet har blivit enklare sedan han började vara öppen med sin diagnos. Han arbetar på att lära sig att leva med den.
– Jag försöker inte manipulera eller skada människor. Jag försöker bara tillfredsställa mina behov, men jag vet inte hur jag ska göra eftersom ingen har lärt mig det. Och narcissister skadar många människor på vägen, eftersom vi är så självupptagna att det är svårt att se andras behov.
Han tittar in i kameran igen. Reder ut håret lite grann. 23-åringen försvinner ut genom fönstret för en sekund och sträcker sig efter något. När han kommer tillbaka lyfter han en blå kaffekopp till munnen. Motivet är ett litet bi. ”Bidrottning”, står det med små bokstäver.
– Jag hanterar ofta min narcissism genom att skämta: ”Jag är bara smartare än alla andra”. Jag vet att det inte är sant, men jag tror också på det. Samtidigt vet jag att det är en illusion.
Han flinar.
– Samtidigt som jag tror på det.
Den här texten är översatt av MåBra-redaktionen. Den har tidigare publicerats på Dagbladet.no. Foto, Lars Eivind Bones/Dagbladet, Privat