När sorgen gör dig sjuk – 7 tecken att ta på allvar
Hade den brittiska drottningen Victoria, som förlorade sin prins Albert i tyfus år 1861, känt till sorgefasen ”förnekelse” så hade hon kanske inte burit sin svarta klänning under resten av sitt liv, dryga 40 år. Då hade hon kanske inte heller fortsatt att låta bära upp varmt badvatten, handduk och tvål till hans rum som om han fortfarande levde, utan snabbare tagit sig vidare till ”reparationsfasen” och sedan över till ”nyorientering”.
Att ha kunskap om vad ett sorgearbete egentligen är kan nämligen vara till stor hjälp vid livets svåraste kriser, och många beskriver det just som ett ”arbete” man gör, med omväxlande ansträngning och vila. Prästen och legitimerade psykoterapeuten Katarina Tingström i Stockholm menar att det typiska för en smärtsam sorg som ändå uppför sig som den ”ska” är just att man har både bra och dåliga dagar.
– Man är ledsen och tänker kanske hela tiden på den man har förlorat, känner sig håglös, tappar intresset för mat, sover dåligt och hela ens framtidstro upplevs vara borta. Men, det finns ändå en framåtrörelse, och ibland har man bra dagar när det känns lite bättre. Då andas man lättare och orkar kanske ta en fika med en väninna. Och det är just den där vågrörelsen som får sorgeprocessen att göra sitt jobb, säger hon.
Ogynnsamt ältande
Mer destruktiv sorg är i stället mer som en cirkelrörelse som man inte riktigt kan ta sig ur. Här finns kanske mer av ett ältande, till exempel av omständigheterna kring personens död: ”Gjorde vården egentligen rätt? Kunde jag ha gjort mer?” Den känslan kan i sin tur bidra till en osund isolering, eftersom man har tankar som man tänker att ingen annan förstår, och då tystnar man. Trots att det kan vara så att vi lättare kommer ur sorgen om vi får prata fritt om vad vi känner.
– En återkommande känsla hos de som upplever komplicerad sorg är också: ”Varför kunde jag inte hjälpa?” Man kanske har haft bilden av sig själv som väldigt kapabel och nu kunde man inte rädda personen från sjukdom och död, vilket utmanar självbilden och skapar kris, säger Katarina Tingström.
Skuldkänslor generellt kan också vara en sådan sak som gör att man fastnar: ”Varför sade jag sådär till honom dagen innan han dog?” Men det är också vanligt att man gör ett slags bokslut av hela sitt liv tillsammans. Om frågorna fortsätter att mala så kan man få hjälp av en terapeut att nysta sig ur det.
Därför fastnar vissa i sorgen
Cirka var tionde sörjande följer inte ”normalförloppet” utan fastnar i till exempel djupare ångesttillstånd, plågsamma minnesbilder, mardrömmar och andra påträngande tankar. Då har man drabbats av det som kallas komplicerad sorg, som är ett tillstånd man ska söka för. Riskfaktorer kan vara:
- Att du var starkt beroende av den döde och att er relation präglades av symbios.
- Att dödsfallet kom oväntat, och kanske var du till och med vittne till det.
- Att du har en bristande förmåga att uttrycka känslomässig smärta och hellre stänger av obehagliga känslor än bearbetar dem.
- Att du upplever starka skuldkänslor kring personens död, som kanske orsakades av självmord.
- Att du inte har sett kroppen med egna ögon.
- Att stödet omkring dig i sorgen är svagt eller obefintligt.
- Att du tidigare i livet har upplevt trauma, depression eller annan psykisk ohälsa.
- Att du har ett pågående missbruk, av till exempel alkohol eller tabletter.
Källa: 1177 och Handbok om sorg, av Agneta Grimby & Åsa K. Johansson
Drömmar kan skvallra
Katarina Tingström berättar att de egna drömmarna nattetid kan flagga för var någonstans i sorgens landskap man befinner sig. Hon gjorde sitt examensarbete om just sörjandes drömmar, som i början kan vara mer anklagande. Då kanske man möter den döde i drömmen och frågar: ”Hur kunde du lämna mig?!”
– En bit längre in i sorgen kan man till exempel drömma att man åker buss tillsammans, och plötsligt säger den döde ”nu ska jag av, men du ska åka vidare”. Ännu senare kanske man i drömmen möter den döde och själv säger ”men varför är du här, du är ju död?”. Då vet man att man har kommit en bra bit i sitt eget sorgearbete, säger hon.
Men man kan som sagt också fastna på vägen. Komplicerad sorg, när sorgen inte minskar med tiden, har till och med en egen diagnoskod enligt den psykiatriska manualen. Men alla som känner att de inte kan ta sig vidare efter en anhörigs dödsfall kan söka hjälp för det på vanliga vårdcentralen.
Tecken på komplicerad sorg
- Avsaknad av sorgereaktion
Fördröjda reaktioner, så kallad frusen sorg
Social isolering
Anpassningsbesvär och kraftig ångest
Stora känsloförändringar och depressiva reaktioner
Symtom på posttraumatisk stress, exempelvis mardrömmar och påträngande tankar
Suicidtankar
Komplicerad sorg kan ibland också kallas för förlängd sorg eftersom sorgen inte minskar med tiden och den sörjande kan behöva professionellt stöd under lång tid.
Hjälp på oväntat håll
– Man kan förstås också vända sig till de olika trossamfunden, där det dessutom ofta finns sorgegrupper att gå med i. Där kan man på olika sätt bearbeta sin sorg genom att prata med andra om den. Men man kan också få hjälp genom att till exempel skriva ett brev till den döde. Skriv ner allt som du vill säga till den du har förlorat, och gör sedan någon form av ritual med brevet, till exempel bränn upp eller gräv ner det vid graven för att lämna över det, och få på så sätt ett avslut, tipsar hon.
Terapeuten Katarina Tingström vill också slå ett slag för att leta efter hjälp i den egna hemförsäkringen. I många fall ingår tio krissamtal, som kan nyttjas när förlusten kommit oväntat och bidragit till att det blivit en kris.
– Jag är en av de terapeuter som är knutna till den där tjänsten, så jag vet att inom 24 timmar ska man ha fått ett svar och inom fem arbetsdagar en första bokad tid. Det här kan verkligen vara en bra hjälp som många inte känner till, tipsar hon.
De fyra olika sorgefaserna
Följande fyra faser är vanliga att gå igenom när vi förlorar någon som varit viktig för oss, men också vid annat man kan sörja, som exempelvis förlusten av ett arbete eller en älskad bostad.
Chock och förnekelse: Här känns allting overkligt och man befinner sig ofta i en slags bubbla. Kanske förnekar man för sig själv att någonting har hänt, och intalar sig att det är en dålig dröm som man snart kommer att vakna ifrån.
Reaktionsfasen: När chocken släpper kan förtvivlan, ilska och övergivenhetskänslor bubbla upp. Frågor som ”vem är ansvarig för att detta har hänt?!” kan väckas. Men man kan också utveckla ett flyktbeteende och försöka blockera de smärtsamma känslorna, med till exempel alkohol eller genom att hålla sig själv väldigt upptagen.
Reparationsfasen: I den här fasen accepterar man det som har hänt och har påbörjat en läkning. Sorgen är lugnare, även om den fortfarande känns jobbig. Nu börjar man få perspektiv på förlusten och hur den kommer att påverka ens liv.
Nyorienteringsfasen: Man kan fortfarande känna saknad efter det förlorade. Generellt är ensamhetskänsla den vanligaste, starkaste och mest långdragna efterlevnadsreaktionen – men den dominerar inte längre tillvaron i den här fasen. I stället börjar man se positiva saker med sin nya tillvaro. Man kan göra planer för framtiden och är mer öppen för nya möten och upplevelser. Det är dock inte ovanligt att man under lång tid kan pendla fram och tillbaka mellan saknaden, den smärtsamma sorgen och en framtidstro.