Laila: "Mobbarna sa att jag var ful och fel"
Eftersom jag kunde läsa och skriva när jag var sex fick jag börja skolan ett år tidigare. Jag vet inte om det provocerade de andra tjejerna i klassen på något sätt, eller om det var att jag inte hade blont hår som de, eller inte bar märkeskläder… Det spelade nog ingen roll. De hade bestämt sig för att jag var annorlunda. Därför tog de sig rätten att frysa ut mig. Jag fick inte vara med på rasterna. De sa att jag var ful och att jag hade fula kläder. Jag vet inte hur många gånger jag hittade min gympapåse slängd i städerskans sopsäck, eller vantarna nedpressade ute i snön. De gångerna gick jag hem med bara, stelfrusna händer och en känsla av att ingen tyckte om mig.
Det fanns till och med en hata-Laila-klubb. Jag fick reda på det när några tjejer i en parallellklass berättade att de hade blivit tillfrågade om de ville gå med.
Varje skoldag hade jag ont i magen. Får man höra gång på gång att man är ful, och behandlas som om man inte finns, påverkas ens självbild. Jag kände mig mindre värd. Egentligen ville jag fly, komma bort. Det hände att jag fick tankar på att ta mitt liv. Men jag har aldrig varit nära att göra verklighet av tankarna.
Fick stöd av föräldrarna
Vi var sju tjejer i klassen, två av dem ledde mobbningen, resten hängde på. Och så var det jag och en tjej till som mobbades. Hon bytte skola. Men jag gick kvar. Mamma sa att jag inte hade gjort något fel. Och då var det inte rätt att jag skulle behöva flytta på mig. Med facit i hand hade det bästa varit att komma därifrån. Samtidigt är det meningslöst att ångra sådant som varit.
Jag har tänkt på vad det var som hjälpte mig att stå ut under de där åren. En viktig del var nog att jag berättade om allt som hände för mamma och pappa. De var min ventil. Jag hade deras fulla stöd. De sa ofta att jag var värdefull, och att det som hände i skolan skulle ta slut, att det skulle bli bättre sedan när jag blev äldre. Det tänkte jag ofta på; att bara för att det var jobbigt nu så betydde det inte att det alltid skulle vara så. Mamma peppade mig att ta plats. ”Du har lika stor rätt att gå i korridoren som de andra”, minns jag att hon sa när jag var rädd för att gå förbi det där tjejgänget. Tryggheten hemma påverkade också min självbild. Jag visste att jag var älskad och viktig. Mamma gjorde allt hon kunde för att mobbningen skulle ta slut, satt i krismöten med lärare och föräldrar. Men det hade ingen effekt. Någon dag blev det lite bättre och jag fick vara med på rasterna, sedan var det likadant igen.
Jag tänkte mycket på revansch, minns jag. Eftersom jag blev kallad ful handlade revanschen om att bli snygg, framför allt att andra skulle tycka det. Lite sorgligt kan jag tycka så här i efterhand, men samtidigt var det logiskt att jag tänkte så. Egentligen var det väl ett slags motstånd. Jag skulle visa de där tjejerna att de hade fel!
Jag bytte som sagt aldrig skola. Men jag valde att gå om sexan, för att få nya och jämngamla klasskompisar. Mamma var positiv, hon sa att nu skulle jag få vänner och allt skulle bli bra. Hon fick mig att känna likadant. Och så blev det också. Jag fick jättefina kompisar som är mina närmaste vänner än i dag. Men det tog lång tid innan jag verkligen kunde känna att jag är lika mycket
värd som andra.
”Duger som jag är”
I dag kan jag säga att jag har nått dit! Jag har landat i en känsla av att jag duger, precis som jag är. Jag känner aldrig att jag behöver förställa mig eller vara till lags. Min självkänsla har byggts upp successivt, dels av sådant som hänt och saker jag gjort och dels genom relationer med andra, och eget tankearbete. Att tänka positivt är något jag övat upp under åren. Jag minns att jag tänkte: ”när jag blir vuxen ska jag få ett bra liv och då ska folk se att jag inte längre är värdelös och ful”. Och så har det blivit. Varje dag jag vaknar är jag tacksam för mitt liv, och att det har blivit precis så som jag önskade mig när jag satt där i skolkorridoren och grät som barn. Jag tror att man kan förändra mycket genom tankens kraft.
Att få bekräftelse på att jag är en person som andra vill vara vän med har spelat stor roll. Vi människor behöver få känna gemenskap och kärlek för att må bra. Vi är inga isolerade öar som är ”ensamma och starka”.
När jag var i sjuttonårsåldern började jag få komplimanger om mitt utseende, både från killar och tjejer. Att andra tyckte att jag var snygg hjälpte mig att bli nöjd med hur jag ser ut. Jag tycker fortfarande att det är intressant och kul med mode och makeup, men jag påverkas inte särskilt mycket av andras åsikter längre. När jag var 17 däremot var den bekräftelsen viktig.
Att fokusera på sådant som får mig att må bra har betytt mycket för min självkänsla. Jag väljer aktivt sådant som ger energi och stänger av eller undviker sådant som drar ner. Om någon bekant säger något otrevligt släpper jag det direkt, och tänker på något annat. Varför ska jag lägga energi på att älta vad andra häver ur sig? Jag har åtta riktigt nära vänner, vad resten säger eller tycker spelar ingen roll. Den enda som har rätt att definiera mig, är jag själv. Kanske är det något jag har med mig från mobbningen; att hålla trista kommentarer ifrån mig, att inte gå in i det. Sorgliga och deppiga filmer väljer jag bort också. Jag vill se sådant som gör mig glad! Vissa kan tycka att det är ytligt att resonera som jag gör, men då får de tycka det. För mig är djup att bry sig om andra, att höra av sig till sin gamla morfar varje söndag till exempel. För mig är det viktigt att jobba aktivt med glädje och lätthet. Varför ska jag må dåligt, när jag kan må bra?
När jag mobbades kunde jag inte välja, jag var tvungen att vara i det dåliga. I dag kan jag välja. Och då gör jag det.
En av Sveriges största bloggar
När jag var 19 startade jag en blogg som blev en av Sveriges största. Det var en riktig boost för självförtroendet. Men på den tiden var det inga pengar i bloggandet, så jag lade ner den när jag fick min son William. Jag var bara 21 då. Han var inte planerad, men det har gått jättebra ändå. Att få barn har gett mig ett vidare perspektiv. I slutändan är det familjen som betyder något.
Då blir det ännu oviktigare vad andra eventuellt tycker och tänker. Man får en annan distans.
Sedan, för tre år sedan, föddes min andra son, Philip. Under mammaledigheten peppade min man Niclas mig att starta en blogg igen. Vid det här laget gick det att tjäna pengar på bloggande, och det hade varit så himla roligt förra gången, så varför inte?! I dag har jag åter en av Sveriges största bloggar. Det är fantastiskt att kunna vakna upp på morgonen och känna att ”åh vad roligt det ska bli att jobba”. Jag har utbildat mig till civilekonom också, och har jobbat som revisor i ett par år. Men man hinner inte hur mycket som helst. Det blev för pressat med bloggen, att ha småbarn och att jobba som revisor samtidigt. Istället för att känna mig otillräcklig i det så valde jag nyligen att säga upp mig. Det känns jätteläskigt och bra på samma gång.
Tacksamhet är viktigt för mig också. Att aktivt se allt man har. Varje dag. Det mår man bra av.
I dag är jag tillfreds med mig själv, jag har en fin och stöttande man, underbara ungar, bra vänner och ett kul jobb som influencer. Tänk om jag hade kunnat säga till mig själv när jag var barn: ”Det ordnar sig, det kommer att bli jättebra”.
Två av dem som mobbade mig har hört av sig på senare år, via brev och mejl. De skrev att de skäms över hur de betedde sig. Jag har inte svarat dem. Det borde jag kanske? Nej, jag har inget behov av det. Det som hänt har hänt. Och så får det vara. Jag vill inte hålla på och gräva i det som varit.
Laila Högfeldt
Ålder: 29.
Familj: Mannen Niclas, sönerna William 8, Philip 3 och en bebis på väg.
Bor i: Borås.
Gör: Influencer, driver bloggen laila.mabra.com.
Lailas råd
1. Glöm inte att du är perfekt
Låt inte folk få dig att känna att du inte duger eller att du inte kan. De människor som får dig att känna dig värdelös är de människor som vill se dig misslyckas. Använd det negativa till din fördel och peppa dig själv genom att säga ”Jag kommer att klara det”.
2. Jämför dig inte med andra!
Ta inspiration från andra utan att jämföra dig med dem. Tänk positivt om andra och sätt sedan punkt. Hämta inspiration, men jämför dig bara med dig själv. För vi alla är unika och vi alla är bra på vårt eget vis. Ingen är bättre än någon annan. Det är viktigt att kunna inspireras utan att trycka ner sig själv.
3. Lev i nuet och sluta älta det förgångna eller oroa dig för morgondagen
Det enda du kan påverka är här och nu. Självklart kan vi sätta upp mål för oss själva, men det ska inte bestämma hur vi mår i dag. Njut av livet, uppskatta alla småsaker som ibland känns så självklara och framförallt älska dig själv – för du är perfekt, precis som du är.
Fler gripande berättelser, fakta och pepp på mabra.com/jagduger
Av: Anna Carsall Foto: Maria Östlin
Läs mer: Mer om MåBra:s viktiga kampanj här: mabra.com/jagduger
Bättre självkänsla – med hjälp av KBT!
Med online-programmet Bättre självkänsla får du alla verktyg du behöver för att förbättra din självkänsla och livskvalitet. Självhjälpsprogrammet är baserat på kognitiv beteendeterapi, ett vetenskapligt förankrat sätt att arbeta med beteendeförändringar och personlig utveckling. Programmet är upplagt som en kurs där du arbetar som om du besökte en kognitiv beteendeterapeut. Du arbetar i din egen takt och på dina egna villkor.
MåBra-prenumerant: 395 kronor – läs mer och börja direkt här!
Icke prenumerant: 545 kronor – läs mer och börja direkt här!
Du får:
- Tillgång till programmet under 12 veckor.
- Psykologiska verktyg för att bygga din självkänsla.
- En egen välmåendekurva som visar din utveckling.
- Möjlighet att ställa personliga frågor till våra psykologer (tilläggstjänst)
Köp Jag duger-tishan!
Var med och sprid budskapet att vi duger som vi är – och bidra till att stärka självbilden hos unga! Speciellt för kampanjen #jagduger har MåBra tagit fram en härlig t-shirt som säljs till förmån för Tjejzonen, Sveriges största stödorganisation för tjejer.
Texten är designad av fantastiska bokstavsillustratören Lise Hellström. Nu finns den att köpa i vår webbshop för 199 kr, i stl S-XL. Antalet är begränsat, så passa på innan den tar slut.