Malin Wollin: "Jag är bra – trots allt slarv"
Det finns ett citat som alltid gör mig lycklig, som alltid lindrar och stärker: ”När du har en dålig dag, glöm inte bort att du är ful också”.
Jag älskar känslan som infinner sig när jag har sugit på den djupheten en stund. För fula är vi, och vi måste ha roligt åt eländet.
Jag grupp-sms:ar med min syster och min vän Jasmina dygnet runt. Det är sorger, ”och då sa han”, politik samt vilka kläder vi ska ha på oss till mer eller mindre livsavgörande tillställningar. Men mest av allt hånar vi varandra. Och det är så skönt. Hellre de än jag själv. Jag älskar mig själv och deras jobb är att ta ner mig på jorden. På något besynnerligt och omvänt sätt lyfter de mig genom sitt häcklande.
För lyft behöver jag bli.
Hur ska man kunna vara bra på allt?
När jag tänker på hur få timmar ett dygn har och hur många olika delar av livet som ska skohornas in i det. När jag tänker på hur svårt det är att göra bra ifrån sig på fler än två områden.
Åh, som vi håller på. Det är familjen och middagsmaten, vänner och basgarderob och poddar som bildar sinnet, Netflixserier, samlag och krukväxter som ska överleva.
Joachim pratar ibland om att han vill ha höns. Och då tänker jag: höns? Vi har knappt tid att handla ägg i affären. Du är en hönshjärna om du tror att vi ska hinna leta tankspridda frukostägg under altanen.
Om det fortsätter så här så kommer jag aldrig hinna lära mig sy mina egna kläder, gå en kurs i sås eller bli en lagom bra gitarrspelare.
En gång, för inte så länge sedan, sa en vän till mig ”Malin, du vet inte hur det är att vakna på morgonen och inte vilja kliva ur sängen”
Jag tror att han syftade på den typen av ångest som gör en sängliggande.
Jag tror att det var tänkt som en komplimang.
Oavsett vilket så tolkade jag det som att jag är en i grunden glad person. Och det är jag nog.
Men så har det inte alltid varit. När jag var yngre kände jag ofta att jag var skit. Alla var bättre än jag, och mer värda. Det är väldigt tungt att bära på den känslan, en känsla som ledde till att jag inte var snäll mot mig själv. Alls.
Kroppen har varit så otroligt tung mot den där madrassen. Nu räcker det med att jag vet att jag får kaffe om jag sätter ner fötterna på golvet. Visst har jag dåliga dagar ibland, men mitt egenvärde är numera okränkbart. Jag har kommit en lång väg.
Livet är övermäktigt och sedan dör vi. Och värst är det givetvis för kvinnor.
Om jag förlorar mig i hur lite och hur sällan en man ifrågasätter sig själv så måste jag räkna baklänges från tio tills jag lugnar ner mig.
Varje liten paus jag tar från att tänka på vad jag ska göra, så tänker jag på hur bra eller dåligt jag hanterade den förra saken jag hade att göra. Så först har man en sak, sedan analyserar man den saken och innan man hinner vila eller njuta av den saken så är det dags för en ny sak.
Har gett upp så många delar av livet
Jag är övertygad om att jag älskar mig själv och jag förlåter mig själv, men tänk om jag vaknar upp en dag och inser att jag lurade mig själv bara för att klara av livet?
Så varje dag tänker jag att jag är bra, trots allt. Trots att jag slarvar och skarvar och tar genvägar genom allt.
Jag är omgiven av vuxna kvinnor som fortfarande går runt och känner sig som skräp och skrutt. Hur är det möjligt? De är så kompetenta, bra på sina jobb, har kavata ungar och mysiga hem. Och ändå funderar de på vad folk ska säga om dem.
Om jag skulle lägga tid på att ta hänsyn till vad andra tycker och tänker om mig så finge jag gå ner i arbetstid.
Jag har gett upp så många delar av livet. Jag har proklamerat att jag inte tror på barnuppfostran. Jag har nästan slutat laga mat. Jag har inte ägnat så mycket som en halvtimme åt inredning de senaste åren, vårt hem är snart en tidskapsel över 2015. Jag tränar inte (det gjorde jag inte innan heller, men ändå: tidspar). Jag städar hjälpligt.
Om jag skulle vara bra på allt skulle jag inte vara bra på något, och så vill jag inte ha det.
Kan det gå så långt att jag inte bryr mig alls, om någonting? Kanske. Skulle vara läckert att ta reda på det.
Hur vet jag att jag duger? Det vet jag inte. Men jag ser mig omkring och ser människor kämpa så hårt för att få ihop allt.
Jag vet ingen som inte jobbar hårt. För pengar, för kärlek, för frid och för självförverkligande.
Om denna kamp inte skulle vara tillräcklig, vad är då meningen med allt? Svaret är att det inte skulle finnas någon mening.
Vi skulle jobba hårt, inte duga och sedan dö. Och det är alldeles för svart för min smak.
Kroppen ska kännas lätt mot madrassen när vi vaknar. Och vi ska kliva ur sängen med stuns. För det är vi värda.
Men glöm inte att du är ful också.
Av: Malin Wollin Foto: Maria Östlin
Malin: Testa att tänka så här
Råd till dig som känner att du inte duger:
- Se dig omkring på en offentlig plats. Titta noga på alla människor du ser. Kan du peka på en enda människa och säga att hon
inte duger? Om svaret är nej, varför skulle detsamma inte gälla dig?
- Om man är snäll mot andra så spiller det snart över på en själv. Var förlåtande mot andra så börjar du snart förlåta dig själv. (Fast egentligen behöver du aldrig förlåta dig själv. Du har inte felat, bara levt.)
- Läs böcker. När jag läser om andra människor och ser hur krokiga alla andras vägar har varit i livet så blir allting så mycket lättare att bära. Man vill inte vara ensam om att känna att livet är knepigt.
Läs mer om självkänsla, dugande och MåBra:s kampanj här: måbra.com/jagduger
Köp Jag duger-tishan!
Var med och sprid budskapet att vi duger som vi är – och bidra till att stärka självbilden hos unga! Speciellt för kampanjen #jagduger har MåBra tagit fram en härlig t-shirt som säljs till förmån för Tjejzonen, Sveriges största stödorganisation för tjejer.
Texten är designad av fantastiska bokstavsillustratören Lise Hellström. Nu finns den att köpa i vår webbshop för 199 kr, i stl S-XL. Antalet är begränsat, så passa på innan den tar slut:
Är du snäll mot dig själv?
Gör vårt test här, för att se om du ställer lagom höga krav på dig själv.
Gå in på: mabra.com/jagduger. Där får du mer verktyg, fakta och pepp.
