Mia Törnblom: Förhållningssättet som ger dig mer möjligheter
Att vara människa innebär att regelbundet ställas inför utmaningar – eller, som Mia Törnblom krasst konstaterar: ”Ibland suger livet”.
Men – vi har möjligt att styra på vilka sätt jobbiga händelser ska få påverka vårt beteende.
– När du stöter på ett problem, fråga dig själv om du kan påverka situationen. Om svaret är ja, lägg din kraft och energi på att göra det. Om svaret är nej så gör du klokast i att acceptera läget och istället lägga din kraft och energi på saker du kan påverka, så förklarar Mia kortfattat temat i sin nya bok Acceptans som superkraft.
Acceptans ger dig makt
Många förväxlar felaktigt acceptans med att ge upp, menar Mia Törnblom, som istället säger att det faktiskt är precis tvärt om!
– Att acceptera något har ingenting att göra med vad man tycker om saken. Det handlar istället om att så snabbt du kan förhålla dig till omständigheterna och titta på vad du kan påverka. Då får du makt i ditt eget liv. Ju mer du övar på acceptans som förhållningssätt desto lättare får du att se möjligheter i stället för hinder och problem. Det gör ditt liv både enklare och mer lustfyllt.
Mia Törnbloms väg ur missbruket
För Mia Törnblom själv har acceptans varit en viktig nyckel till det liv hon lever idag. Kanske till och med till att hon lever överhuvudtaget.
För många är Mia, 57, känd som karismatisk föreläsare och hyllad författare med fokus på självkänsla och självledarskap. Men vad inte alla vet är att mycket av hennes insikter kommer från hennes egen livshistoria. Åren mellan 20 och 30 präglades Mias liv av missbruk. Och det var i valet att bli nykter hon för första gången stötte på acceptans som verktyg.
– Nykterheten är nog den första stora, viktiga processen där jag insåg att ”det här behövde jag acceptera”. Jag förstod på något sätt ganska tydligt vikten av att lägga fokus på det jag kunde påverka, vilket var att faktiskt hitta ett nyktert, bra liv i stället för att försöka reda ut hur kunde det bli så här, förklarar Mia och fortsätter:
– Men jag tror att jag de senaste tio åren än mer har förstått och fördjupat insikten om kraften i just acceptans. Där och då handlade det mer om överlevnad och att jag var tillräckligt klok för att se att det här verkar vara vägen framåt. Jag tror inte jag faktiskt använde mig av själva ordet acceptans, men jag gjorde arbetet. Hade jag släppt min första bok i dag så hade acceptans fått en väldigt mycket större del.
Reflektera över:
Vad i ditt liv har du haft svårt att acceptera?
Vilka händelser har präglat dig mest?
Vilka händelser har du känt skam och/eller skuld över?
Vilken händelse har varit extra svår att acceptera?
Vilka förluster har du behövt sörja?
Vad har du behövt eller behöver du göra för att acceptera och försonas med din egen personliga historia?
Energiläckage
Att lägga fokus på det du faktiskt har möjlighet att påverka och förändra betyder inte att vi inte ska känna känslor som sorg och besvikelse, poängterar Mia. Däremot är det många som aldrig ens kommer fram till de känslorna, utan fastnar i förnekelse, ilska, frustration och förhoppningar på att historien eller verkligheten ska ändra sig. Det gör den väldigt sällan, och istället blir steget till distans från situationen längre – och därmed också steget till acceptans och, i förlängningen, stegen vidare.
– Om man ältar det som skett, vad som är rätt eller fel eller oroar sig för framtiden är det som att gå runt i gyttja. Man får ett energiläckage och missar att vara närvarande i nuet. Att istället agera ger dig energi.
Mia är dock noga med att betona att processen inte är linjär. Vi kan hoppa fram och tillbaks mellan motsägelsefulla känslor, och framför allt behöver vi inte acceptera allt på en och samma gång.
Till exempel beskriver hon sin egen nykterhetsprocess som svår och enkel samtidigt.
– Det var inte ett vobblande på det sättet som mindre dramatiska beslut och händelser kan innebära. Det var tungt och brutalt. Jag hade ju gått emot mina normer och värderingar och det var smärtsamt. Jag fick jobba mycket med skam. Skam som var min att bära, men också skam som inte var min att bära, men som jag hade tagit på mig.
Kunde inte få barn
Mia har också fått arbeta mycket med acceptans av det faktum att hon, trots många års kamp aldrig fått bli mamma.
– Det var lättare för mig att till slut acceptera insikten att jag inte kommer kunna bli mamma och sörja det än vad jag hade att acceptera situationen under de fem år jag konstant kastades mellan hopp och förtvivlan. Även om det var väldigt, väldigt tufft att acceptera att jag inte skulle få några egna barn, så var det ändå mer hanterbart, för det var konkret, berättar hon.
Vi kan behöva acceptera:
Livet som det är, verkligheten som den är.
Vår personliga historia.
Vårt inre: tankar, känslor, reaktioner och beteenden.
Våra personligheter, styrkor och brister.
Andra människor som de är, deras historia och hur den präglat dem.
Att det som hänt faktiskt har hänt och att vi inte kan ändra på det förflutna.
Acceptans kan hjälpa oss hantera kriser och svåra omständigheter, men det kan också minska vårt energiläckage i vardagen, både i våra relationer och våra egna val. Vi kommer alltid ha utmaningar och problem. Men mycket handlar om att få syn på och kanske justera sin egna inställning och sina förväntningar. Och inte minst, få en större acceptans för andras val och olikheter.
Bättre relation med acceptans
I boken listar hon exempel ur sitt eget liv, som nog många kan relatera till. Till exempel har Mias man en ovana att störa sig på sina medtrafikanter när han kör bil. I början tyckte Mia att det var slöseri med energi och försökte få honom att sluta med det här beteendet, men efter ett tag insåg hon att hon själv slösade lika mycket energi genom att irritera sig på att han störde sig – och var inte det egentligen en ännu onödigare slöseri med kraft? Så nu låter hon honom hålla på. Samma sak med väninnan som irriterade sig på andras beteende i sociala medier, varför skulle Mia lägga energi på att tycka, tänka och störa sig på vad andra väljer att lägga sin energi på?
– Jag tror att många försöker förändra sina nära och det blir inget bra. Det är klart att vi ska säga till när det är saker som påverkar oss på ett konkret negativt sätt. Men sen måste vi förstå ”vad är min egen roll här?”. Låt honom. Låt henne. Den nivån tror jag många missar.
Så var går då gränsen för vad man bör acceptera och vad man faktiskt bör jobba på? Eller när man helt enkelt istället behöver kapitulera och acceptera att hoppet måste dö. Eftersom vi alla är olika finns det inget rakt svar. Så länge inga brottsliga handlingar sker, styrs gränsen av dina värderingar, behov och vem du vill vara. För att hjälpa dig att tydliggöra det råder Mia att göra en lista.
– Hur ser ditt drömscenario ut? På jobbet, i din kärleksrelation eller dina familjerelationer. Fundera sedan på vad du kan tänka dig att gå med på, och vad är inte ok för dig? Det tror jag är en lista många skulle behöva göra. Så att man vet att ”här går min gräns”. Om vi inte står upp för den blir det destruktivt och vi förlorar egenvärde, säger hon och fortsätter:
Så tränar du din acceptans
1. Sluta kriga mot verkligheten
Kapitulera inför det du inte kan förändra så att du behåller kraften till det du har makt över. Acceptans är inte ett passivt förhållningssätt och det är inte samma sak som att ge upp. Tvärt om, det krävs ofta mod och styrka, så se till att vara stolt de gånger du lyckats.
2. Närvaro
Acceptans innebär att välja att se och stå ut med både vår inre och yttre verklighet, utan att fly, undvika eller bedöma den, hur plågsam den än kan vara. Se det som en observation av verkligheten, som till exempel en nyhetsuppläsning på tv. Vi kan öva oss på att styra vår uppmärksamhet och bara registrera de känslor som kommer när vi är ledsna eller oroliga över någonting, utan att låta oss dras ner i djupet.
3. Ge dig själv en tidsfrist
Kom överens med dig själv om en begränsad tid att till exempel smälta ett besked eller en förlust. Se till att vara ensam med dina tankar och känslor, om det är möjligt. Tillåt dig att känna alla olika känslor inom den här tiden, som chock, förnekelse, ilska, oro och förvirring.
4. Varva känslor med fakta
När du drabbas av känslor av frustration, förnekelse, ilska eller liknande, försök skapa distans till känslorna genom att titta på vad som faktiskt hänt. Att skriva ner kan hjälpa dig att få syn på:
Vad har hänt?
Hur känner jag inför det som hänt?
Har jag någon möjlighet att påverka min situation?
5. Tryck in knappen igen – och igen
Att acceptera ett tungt besked är ingenting vi gör en gång och sedan är färdiga. Acceptans är ett förhållningssätt till livet och någonting vi behöver öva på och aktivt välja. Acceptans är som en knapp som hela tiden riskerar att åka ut och då behöver vi trycka in knappen igen. Det är inget misslyckande att knappen åker ut, det står ju bara i proportion till att någonting eller någon varit viktig för oss och därför vill hjärnan förneka den verklighet som är.
6. Våga vägra förändring
Vi måste inte utveckla och förändra precis allt, livet är ingen tävling och något som tidigare varit viktigt för oss att uppnå kanske inte längre är det. Kanske var det aldrig ens din egen dröm. Undvik att föra krig mot verkligheten. I en tid när allt går så fort är det extra värdefullt att stanna upp och tänka efter om nästa förändring verkligen är nödvändig. Tillåt dig själv att bara vara, boka hellre in lite ställtid än att sätta upp nya mål hela tiden.
7. Stå på din egen sida i livet
Behandla dig själv på samma sätt som någon du på riktigt tycker om, med medkänsla, empati, tålamod och omtanke. Det finns inga perfekta människor, vi måste ha realistiska förväntningar på vad vi själva klarar av att leva upp till.
– Du kan inte kräva perfektion av vare sig dig själv eller andra. Men du kan ta ansvar för det som är din egen del. Det är också stor skillnad på när det blir fel fast man inte var medveten om det, eller att man medvetet gör något som får konsekvenser för andra människor. Fel och misstag gör vi. Men om det blir ett mönster, behöver du stanna upp och försöka få syn på varför det blir så här.
Kommer du på dig själv ibland att snubbla i din acceptans? Sitta i helt motsägelsefulla tankar?
– Visst gör jag det, jag är ju mänsklig. Skillnaden är väl att jag förstår att jag gör det. Då kan jag se att antingen tillåter jag mig att älta en stund, eller så förstår jag att jag inte är känslomässigt klar ännu. Men när jag märker att jag börjar må dåligt av det, hittar jag vägar för att vända det. Jag är försiktig med att bli för arg, för rädd eller för kränkt, för det gör mig sämre på att fokusera på det jag kan påverka.
Men hur mycket vi än tränar så kommer vi vissa gånger ha svårt att acceptera saker, påminner Mia.
– Vi är inga maskiner. När något är svårt att acceptera så är det ju förmodligen för att det var betydelsefullt för oss. Någonting vi ville väldigt mycket. Om vi bara direkt kan gå vidare, då kanske det inte var så viktigt. Det måste vi också ha med i aspekten. Men just det här att älta saker som inte går att förändra lång tid efter att det har skett, det ger ett energiläckage. Du kan inte gå tillbaks i tiden och göra det ogjort, men du kan välja att försonas med det. Förlåta dig själv för att du där och då inte förstod bättre, men framförallt göra allt du kan för att ställa till rätta.