"Oscar behövde mig – jag hade inte tid att vara sjuk"
När vi ses i familjens lägenhet i Solna har Anna precis kommit hem från Karolinska sjukhuset där hon varit med sonen Oscar. Han har gjort en av sina regelbundna kontrollröntgen.
– Tidigare röntgades han varannan månad. Nu har det precis gått över till en gång i halvåret istället. Det är alltid otroligt nervöst, Oscar blir aldrig fri från det här.
Det var i januari 2018 som Oscar fick en form av skelettcancer, osteosarkom, som innebär att en cancertumör växer inuti skelettet. I Oscars fall i bäckenet.
När Oscar fick sin diagnos blev barnonkologen på Nya Karolinska deras andra hem för en lång tid framöver. All fokus låg på att stötta Oscar. Men så en dag kände Anna en knöl i bröstet.
Fick cancerbeskedet vid sonens sjuksäng
Hon tvingade sig till en mammografi och biopsi redan samma dag. Trots att hon var rätt säker på att det var cancer, bad hon läkaren att meddela provsvaret över telefon, hon ville inte lämna Oscar på sjukhuset mer än nödvändigt. Samtalet kom när Anna satt hos Oscar på sjukhuset då han fick sina cellgifter. ”Anna, du har aggressiv bröstcancer” sa läkaren.
– Jag blev inte rädd, bara så otroligt arg och irriterad över beskedet. Jag behövde all min kraft och energi till att finnas där för Oscar. Jag vet att jag hade tänkt ”gud, låt mig ta över hans cancer så att han slipper”. Det var så orättvist – nu drabbades vi båda två istället.
Oscar som har växt upp med en operasjungande mamma som ofta befunnit sig i rampljuset, skrattade när han fick höra att Anna också blivit sjuk. ”Du ska alltid vara i centrum mamma”, sa han.
– Vi har nog alltid haft en ganska bitsk humor, och den blev ännu värre när vi var sjuka. Livet blir så intensivt och tydligt när det handlar om liv och död. Man skrattar högre, blir både ledsnare och gladare. Det är som att gråzonerna försvinner helt. Livskänslan blir otroligt stark i närheten av döden.
Fick cellgifter samtidigt
Bara elva dagar efter beskedet opererades Anna. Sedan följde tolv cellgiftsbehandlingar som gick väldigt hårt åt henne. Hon valde bort att äta kortison som mildrar biverkningarna av cellgifterna eftersom kortison kan påverka stämbanden negativt. Under samma tid fick Oscar 19 otroligt tuffa cellgiftsbehandlingar. Anna tar humorn till hjälp när hon skrattande berättar hur hon och sonen låg i samma säng och kräktes åt varsitt håll – ända tills Oscar sa ”åk hem mamma, du är så himla dåligt på att pricka spypåsen”.
– I maj 2018 var de tvungna att skära bort Oscars cancer. De amputerade hans högra ben, tog bort bäckenet och stora delar av lungorna. Efteråt fick han sådana fruktansvärda smärtor, både nervsmärtor och fantomsmärtor så att han bara låg och skrek. Han fick också en svår infektion och var tvungen att opereras ytterligare flera gånger, berättar Anna och nu byts skrattet mot djupaste allvar.
Hur klarar man att ta hand om sig själv och sin egen sjukdom, när ens son lider så hemskt och kanske inte överlever sin sjukdom? För Annas del blev hennes egen cancer ganska oviktig. All fokus låg på Oscar och all hennes kraft gick till att stötta honom och finnas där för honom. Men för att klara det var hon också tvungen att hämta kraft.
Hur tar man hand om sig själv när livet är kaos?
– Det var en pappa på sjukhuset som sa till mig att jag var tvungen att hitta lite glädjeämnen i livet för att orka. Jag tog det till mig och jag blev faktiskt ganska noga med att göra saker som gav mig energi. Jag umgicks med människor som fick mig att skratta, jag gick mycket i skogen, gick på olika föreställningar och drack champagne. Jag minns speciellt en gång när Oscar hade så fruktansvärt ont. Jag åkte till min mammas landställe i skärgården och simmade. Det var så väldigt varmt sommaren 2018, och Oscar var kvar på sjukhuset och badade i svett och smärta. Själv simmade jag i det svala vattnet. Jag fick otroliga skuldkänslor, det var ju Oscar som borde ligga där och njuta av svalkan. Samtidigt var det livgivande – det gav mig kraft att orka fortsätta.
Även sången fick Anna att må bra. Hon är utbildad operasångerska och fortsatte under den här tiden att hålla konserter. Sången blev också ett verktyg att klara den tunga vardagen. Hon gick runt i kulvertar på sjukhuset och sjöng, och hon sjöng när hon gick mellan sina behandlingar på radiumhemmet och Oscar på Nya Karolinska. Det ekade fint mellan husväggarna och efteråt fick hon höra att personalen kikade i behandlingsschemat för att se när Anna skulle komma, sedan planerade de in sin lunch så att de skulle kunna höra när Anna gick där och sjöng.
– Då kände jag ”Wow, här går jag och sjunger för att överleva och ändå kan jag glädja människor.” Det var stort. Även konserterna, där jag stod skallig och sjuk fick mig att må bra. Att jag kunde ge något till människor som de mådde bra av, det var en fantastisk känsla.
Från nyopererad till elitidrottsman
I maj 2019 blev Oscar friskförklarad. Men han åkte fortfarande in och ut från sjukhuset med väldiga smärtor. Han hade gått ner mycket i vikt, var svag och deprimerad.
– Det var så svårt att se honom så. En dag hörde jag att Aron Andersson skulle ha en ”prova-på-dag” i skogen för rullstolsburna. Jag tvingade med mig Oscar dit, trots att han verkligen inte ville, och lämnade honom där med Aron. Två timmar senare kom jag tillbaka och ställde mig bakom ett träd och tittade. Då satt Oscar vid utegymmet och tränade och Aron skrek ”kötta Oscar, kötta”. Mina ben bara vek sig, jag kunde inte tro att jag såg Oscar sitta upp och träna. På vägen hem i bilen sjöng Oscar och då kände jag att nu har något stort hänt. Aron hade pumpat in energi i Oscar och något tändes i hans ögon.
Aron tog sig an Oscar och såg till att han fick möta Niclas Rodhborn, en tidigare elitspelare, numera tränare inom rullstolstennis. Oscar började spela och tyckte inte bara att det var roligt, han visade sig också vara en stor talang.
– Oscar är helt fantastisk. Nu har han tagit två SM guld och har gått från världsranking 340 till 120 och satsar på Paralympics 2028. Han är verkligen underverkens man.
– Men ååå, mina små älsklingar ropar plötsligt Anna med sin starka operaröst. In i rummet springer hunden Lea och hennes nio veckor gamla valp, som ännu inte fått något namn. De är som två levande gosedjur av rasen bichon havanais. Anna berättar att det var Oscars 12-åriga kusin som tyckte att Oscar borde ha en hund när blev sjuk. Hon reste själv upp till Gällivare och hämtade hem Lea. Hunden har sovit med Oscar i sängen och varit med både på sjukhuset och under perioder när familjen bott på Ersta barnhospice. Hunden blev ett stort stöd för både Oscar och Anna under sjukdomstiden.
Cancern återvänder
Så kommer hösten 2023, flera år efter både Oscars och Annas cancerbehandlingar. Oscar är mitt uppe i sin elitkarriär inom rullstolstennis och allt borde bara få var bra. Men då känner Anna en knöl i det andra bröstet. Det visade sig att det inte var ett återfall utan en ny cancer av typen trippelnegativ, som även spridit sig till lymfkörtlarna.
– Den här gången var det riktigt tungt och jag fick en väldig dödsskräck. Det känns inte så bra att få cancer en andra gång, speciellt eftersom den också var spridd. Förra gången jag var sjuk la jag all fokus på Oscar, hur jag mådde blev oviktigt. Nu var det som att allt jag inte tillät mig känna då, kom i kapp mig.
Under hösten 2023 och våren som följde fick Anna återigen gå igenom en period med operation, cellgifter, strålning och immunterapi. Hon fick stora problem med lungorna och en väldig hosta efter immunterapin. Anna som i vanliga fall springer, promenerar och kallbadar blev nu sängliggandes under långa perioder. Dessutom började funderingar på varför hon drabbats igen dyka upp.
Skuldkänslorna blev så starka
– Jag funderade så mycket på hur jag kunde utsätta min familj för det här igen. Hade jag verkligen gjort allt jag kunnat för att sköta om mig? Hade jag ätit rätt? Motionerat tillräckligt? Och undvikit stress? Jag kände att jag inte kunde bocka av något. Dessutom hade jag slutat att ta hormontabletterna eftersom jag mådde så hemskt dåligt och blev deprimerad av dem. Jag kände en så stor skuld och ville inte ha så mycket kontakt med någon, egentligen ville jag bara stänga dörren om mig och min cancer. Också för att Oscar mådde så bra, han reste runt i hela världen och tävlade, jag ville inte lasta honom med att ”här ligger jag och mår illa”.
Det var dottern Mikaela som klev in och blev ett stort stöd för Anna. Hon pluggade till sjuksköterska och hade totalkoll på Annas journal och de olika behandlingarna. Anna berättar att Mikaela som nu är legitimerad sjuksköterska precis har börjat jobba på barnonkologen på Nya Karolinska. Samma avdelning som Oscar låg på för sju år sedan.
I slutet av våren 2024 blev Anna färdigbehandlad. Cancern var borta och hon hade överlevt ytterligare en gång, men livet var tungt, hon var trött och kände inte alls igen sig själv. Nu kom skuldkänslorna tillbaka i form av en överlevnadsskuld.
– Under de här åren har jag mött så många barn som inte har klarat sig, det satte sig väldigt hårt i psyket. Jag har varit på så många barnbegravningar. Varför ska jag, en gammal kärring överleva, när de som borde ha hela livet framför sig inte gör det. Man pratar sällan om det psykiska dåligmående som kommer efter cancern. När man tänker att nu är jag frisk – då slår det till. Det är som att man mitt under behandlingen upplever allt så konkret, att man bara ska ta sig igenom behandlingen. Men sedan blir det tomt.
Att glädja andra med sång betyder så mycket
Till sin hjälp har Anna gått i terapi för att reda ut alla känslor. Hon pluggar kreativt skrivande och planerar bland annat att skriva en bok om Oscar och hans utmaning. Sången har också funnits där som hjälp under hela tiden.
– Jag känner mig så otroligt tacksam för att behandlingarna inte satte sig på rösten, alla andra slemhinnor i kroppen tog stryk. Jag har kunnat sjunga hela tiden och det har betytt väldigt mycket för mig att kunna ge något, att göra något bra för andra människor, avslutar Anna.
Foto: Privat