Sarah: "Jag blev inte lyckligare av större bröst"

I dag när Sarah Bagge tittar på foton från när hon var 16 ser hon en söt tjej med normal näsa och slank proportionerlig figur. Men den tonåriga Sarah såg något helt annat.

– Jag hade alltid tyckt att jag var okej och hade lätt att få pojkvänner. Men så hävde en tjej på skolan ur sig att jag skulle kunna bli fotomodell om inte min näsa varit så stor. Och den där kommentaren kastade omkull hela min självbild.

Plötsligt började Sarah skärskåda sitt utseende på ett självkritiskt sätt. Hur såg hon ut egentligen? Kanske näsan var för stor ändå… Ju mer hon tänkte på det, desto sannare blev det. Och Sarah började uppleva sig själv som defekt.

– Jag gjorde skuggningar längs sidorna på näsan med smink för att den skulle se smalare ut, och det kändes som att folk stirrade på mig när jag var ute på stan. Jag blev helt fixerad. Bara jag inte hade den där näsan skulle allt bli perfekt, tänkte jag.

Sarah har tänkt mycket på hur en enda kommentar kunde få sådana ödesdigra konsekvenser. I dag kan hon se hur bräcklig hennes självkänsla var, och hur hon byggt upp hela sin identitet på att vara den där söta, populära tjejen som blev vald till lucia.

– Pappa var pastor, och jag var pastorns dotter, lite som en prinsessa. Jag fick mycket uppmärksamhet från de andra i församlingen, presenter och komplimanger. Det fick mig att känna mig speciell, men det byggde helt och hållet på att jag skulle vara godkänd i andras ögon.

”Det viktigaste hemma var vad folk tyckte om oss”

Sarah upplevde höga krav hemifrån, mamman som var lärare lärde henne läsa redan när hon var tre, hon fick inte ha korta kjolar och skulle vara allmänt välartad.

– Jag hade ständigt en känsla av att det viktigaste var vad folk tyckte och tänkte om oss. Men jag klandrar varken mamma eller pappa, de styrdes ju av sin egen osäkerhet och gjorde bara som de trodde att det skulle vara.

När Sarah blev lite äldre kände hon inte att hon var riktigt duktig på någonting, betygen var knappast toppenbra, och hon visade inte framfötterna i någon idrott. Men utseendet fick hon ofta komplimanger för. Och när hon såg Fröken Sverige- och Miss World-tävlingarna på tv började hon drömma om att bli modell.

– Det blev mitt sätt att hävda mig. Och så kom då den där kommentaren från den där tjejen. Det var som att den slog hål på mitt tunna självberättigande.

Sarah inledde en intensiv övertalningskampanj för att få sina föräldrar att gå med på en operation, fast hon bara var 16.

– Till slut gav de med sig och vi åkte på konsultation på en klinik. Men där fick jag bara höra att det inte var nödvändigt med en operation, och att jag dessutom var för ung. Jag var enormt besviken, men bestämde mig för att spara ihop pengar själv så att jag skulle kunna göra ingreppet när jag fyllt 18. I dag kan jag känna att det hade varit bra om mamma och pappa hade orkat stå emot mer…

Blev inte lyckligare

Så kom äntligen dagen när Sarahs liv skulle förändras, hon såg framför sig hur smal och välformad näsan skulle bli, och hur perfekt hon skulle känna sig. Men effekten blev inte alls den förväntade.

– När svullnaden lagt sig och jag tog bort bandagen såg jag att näsan hade blivit lite mindre, men inte alls som jag ville. Jag kände mig inte ett dugg lyckligare!

Sarah bestämde sig för att göra en ny näsoperation, och den här gången kände hon sig nöjdare med resultatet – men den inre känslan påverkades inte nu heller.

– I stället flyttade jag över mitt missnöje till brösten. Jag hade alltid tyckt om min A-kupa, men nu blev jag besatt av att få större byst, för då skulle jag bli perfekt. När jag kom till plastikkirurgen hade jag med mig en bild på en porrstjärna, för att visa hur stora bröst jag ville ha.

 ”Det var inte min kropp längre”

Men kirurgen vägrade. Att lägga in en liter silikon i varje bröst var för mycket, max en halvliter kunde han gå med på.

När Sarah vaknade upp efter narkosen hade hon D-kupa.

– Jag minns att jag stod framför spegeln när ärren läkt, och jag kände inte igen mig själv. Det satt fast två stora bröst där fram, som inte hörde dit. Det var inte min kropp längre… Samtidigt var det en skön känsla också, eftersom jag fick lättare att gå in i en roll där jag var framåt och tog för mig mer. Så som jag trodde att man skulle vara.

Sarah började umgås med vad hon tänkte var ”rätt sorts människor”, där det enda som räknades var hur känd, rik eller sexig man var, och där de flesta egentligen var lika otrygga som Sarah.

När hon fick erbjudande om att vika ut sig i Slitz kändes det som att hennes stora dröm skulle gå i uppfyllelse. Nu skulle hon äntligen bli modell, nu skulle hon bli lycklig!

– Visst fick jag mycket bekräftelse efter utviket, men det handlade ju bara om mitt utseende och mina attribut. Det var som att jag spelade teater, som att jag lurades. Jag var så vilsen och ledsen…

När Sarah var 21 fick hon sitt första barn, en dotter som föddes svårt sjuk. Hon kastades in i en kaosartad tillvaro som pendlade mellan liv och död, där hon riskerade att förlora sitt barn. I två år bodde Sarah på sjukhuset med sin dotter.

– Jag fokuserade bara på henne och att hon skulle klara sig. Jag reflekterade inte ens över hur jag såg ut, det var så enormt oviktigt. Och sedan dog hon…

 ”I sorgen fick jag kontakt med en andlig närvaro”

Det var i den ofattbara sorgen som Sarahs längtan efter sig själv landade. Hon som hade trott på Gud under sin uppväxt, och som sedan bestämt sig för att bli ateist för att bryta med allt det gamla, började nu uppleva en stark andlig närvaro.

– Jag kände att jag fick kontakt med något större, en allomfattande kärlek där det bara finns värme och acceptans. Och i det kunde jag känna ett slags tröst. Det blev så självklart vad det är som är viktigt, nämligen medmänsklighet och ödmjukhet inför livet. Jag fick en helt ny värdegrund.

Sarah var gravid när hennes dotter dog, och under de närmaste åren fick hon tre barn.

– Jag känner stor tacksamhet över mina barn, och över att få finnas till. Visst kan jag tycka att det känns lite läskigt att få rynkor och så där, men det är bara som en tanke som far igenom, sedan släpper jag det. För det är inte viktigt. Att jag kan acceptera mig själv för den jag är, är däremot livsviktigt.

I dag är det drygt 15 år sedan Sarah skönhetsopererade sig.

Ångrar du dig?

– Näsan har blivit en del av hur jag ser ut, jag tänker inte ens på den. Brösten däremot ångrar jag, även om jag tycker att de ser bättre och naturligare ut nu än när de var nygjorda. De har ju blivit lite hängigare med åldern och efter amning. Men jag känner fortfarande att de inte hör hemma på min kropp. Framför allt är det sorgligt att jag över huvud taget kände att jag behövde operera mig. Att jag inte kunde tycka om mig som jag är skapad.

Samtidigt kommer Sarah väl ihåg hur hon tänkte och kände när hon var yngre, hur osäker och vilsen hon var.

– Jag känner en stor värme för den lilla Sarah, och jag skulle vilja krama om mig som den jag var då. Jag dömer inte mig själv, det har jag gjort tillräckligt under mitt liv.

Av: Anna Carsall   Foto: Magnus Gothander