Läsarberättelse: Jag tröttnade på min man
Min man Jan och jag övertog som unga mina svärföräldrars skoaffär. Den har varit gett oss ekonomisk trygghet hela vårt arbetsliv. Men allt eftersom tog näthandeln över våra kunder. Folk kom in till oss och provade och beställde sedan samma skor billigare på nätet. Vi kunde inte konkurrera med detta.
Så när min man fyllt 65 beslöt vi att pensionera oss.
Vi sålde med stort vemod, men fick en bra slant och allt borde vara frid och fröjd.
Men Jan blev passiv. Han gick upp och drack sitt morgonkaffe tillsammans med mig, sedan satte han sig framför datorn och där blev han sittande i timmar. Han läste nyheter, kollade sportresultaten och vädret, Facebook, ja allt möjligt. Jan blev mer och mer frånvarande och jag blev mer och mer irriterad. Vi började bråka.
Tiden gick. Jag skötte om huset, gick på gymnastik och besökte vår dotter och svärson i Stockholm.
Tröttnade på min man
När påsken närmade sig förlorade jag tålamodet. Just våren brukade vara en trevlig blandning av arbetsintensiva dagar som följdes av en välförtjänt semester när väl butiken rustats för sommaren med nya varor. Men nu, menade min man, behövde vi ju inte resa någonstans.
– Det kan du ge dig på att vi behöver! skrek jag.
– Jag menar bara att vi ju kan vänta tills priserna blir lite lägre efter påsk, sa han.
Om det var sant vet jag inte, men det var en snygg räddning. Vi började titta efter semesterresor och även jag blev sittande framför datorn i jakt på ett bra erbjudande.
Vi valde en busstur till Tyskland som förutom till bra hotell i Flensburg och Lübeck också gick till den vackra naturen på den tyska nordkusten. Här kunde man hyra cyklar och cykla längs de långa stränderna och jag tänkte att det skulle vara bra för Jan.
Semestern blev lyckad – i städerna. När vi kom till kusten slog vädret om och blev blåsigt och kallt. Jan satt på hotellet med sin surfplatta.
Men vi hade regnkläder med oss och jag gav mig trotsigt iväg. Vinden ven och jag hade hunnit ner till stranden när jag insåg att jag glömt mina handskar. Det skulle jag komma att ångra.
Efter en blöt promenad med regn och fräsande vågor återvände jag till hotellet.
Vigselringen var borta
I entrén upptäckte jag det. Min vigselring var borta! Den hade trillat av! Att hitta den på stranden verkade utsiktslöst – och där satt Jan passiv i foajén vid brasan i den öppna spisen.
Var det ett tecken? Hade jag tappat ringen för att vårt 35-åriga äktenskap var slut? Jag började gråta.
Skrudade i regnkläder letade vi i timmar, men förgäves. Men vi var på gott humör när vi återvände till hotellet. Vi serverades kaffe och konjak och medan vi återfick värmen pratade vi äntligen ut om vårt nya liv som pensionärer.
Jan lovade mig en ny ring och en gammal, men mer aktiv man och det löftet har han hållit.
Dök upp på facebook
När sommaren kom köpte vi cyklar och började utforska omgivningen på nya stigar. Men – Jan sitter fortfarande en del framför datorn och för en vecka sedan när jag blev irriterad på honom ropade han på mig.
– Kom får du se!
På skärmen såg jag en bild av min vigselring. Under stod mitt förnamn. Den som kunde ange det datum som stod i ringen, kunde höra av sig. Ett ungt par hade hittat ringen och lagt ut den på Facebook. Jag började skratta och blev rörd, tårarna trillade.
Nu sitter min gamla ring på mitt finger och jag måste ju erkänna att internet inte är så dumt ändå.
/Kristina
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)