Läsarberättelse: Jakob straffade mig med tystnad
När vi träffades var Jakob social och utåtriktad. Vi hade lätt för att prata med varandra och det var en av anledningarna till att jag föll så snabbt för honom. Jag trodde att vi skulle kunna prata om allt.
Därför blev det en sådan chock när han började bestraffa mig med tystnad. När det tog sin början var jag redan förälskad och trodde att vi hade något riktigt bra på gång.
Det fanns dock en sak som vi inte var eniga om. Jakob ville att vi skulle flytta ihop, men vi hade bara varit tillsammans i några månader och jag tyckte att det var alldeles för tidigt.
Han reagerade väldigt negativt på det och tog det personligt. Plötsligt var det som om han stängde mig ute.
Under några dagar svarade han inte när jag ringde, eller så var han kort i tonen. Hans beteende var sårande och förvirrande. Jag förstod inte hur han kunde behandla mig så där.
Till slut lyckades jag övertala honom att komma hem till mig så vi fick prata. Jag förklarade att jag definitivt kunde tänka mig att samboskap fanns i vår framtid, men att jag tyckte att vi kunde njuta av den här perioden och lära känna varandra ordentligt först. Vi hade väl inte bråttom?
Belönade omedvetet Jakobs taktik att vara tyst
Han tillbringade natten hos mig och efter att vi hade älskat började han prata om att det kändes som om mina känslor för honom inte var så starka som han trott. Att han var romantiker och tyckte att man skulle ge sig hän och våga lita på sina känslor, om man träffade någon som man hade det så bra tillsammans med, som vi hade det.
Han lät så mogen och öppen att jag började skämmas och tvivla på mig själv. Kanske hade jag varit överdrivet försiktig?
Att han verkade se mig som mindre romantisk på grund av detta, stack också i hjärtat. Det gjorde ont att tänka på att jag hade gjort honom besviken.
Det slutade med att jag gav med mig. Vad jag inte insåg då, var att jag hade belönat Jakobs taktik genom att låta honom få som han ville. Nu visste han hur han skulle få sin vilja fram.
Förhållandet blev en känslomässig berg- och dalbana
Under de följande åren kom vårt förhållande att bli en känslomässig berg- och dalbana. När vi var eniga om allt så var det toppen. Då var Jakob tillgänglig, varm och kärleksfull.
Men när något gick honom emot, när jag hade en annan åsikt om något där han vägrade ge med sig, då upprepades mönstret med tystnad och kyla.
Jag upplevde det som oerhört jobbigt när han betedde sig så där. Det var som att ha en annan man omkring sig och jag ville bara skaka om honom tills min Jakob kom tillbaka.
I efterhand kan jag tycka att jag borde ha sett igenom det han höll på med och vägrat att finna mig i det, men det är lättare sagt än gjort. Som liten hade jag en far som ofta var frånvarande både fysiskt och känslomässigt, så för mig var detta en öm punkt.
Det var också något som jag hade berättat för Jakob och oavsett om han använde sig av den vetskapen medvetet eller inte, så får det hans beteende att framstå som ännu värre.
Han ville ha barn nu
Så kom kravet på barn. Vi hade pratat om detta vid ett flertal tillfällen och varit överens om att vänta.
Nu ansåg Jakob att vi hade väntat länge nog. Han menade att tiden var den rätta och att familjelivet var det naturliga nästa steget för oss.
Själv kände jag tvärtom. Jag visste inte ens om jag älskade honom längre.
Jag försökte förklara hur jag kände.
– Hur skulle vi kunna uppfostra ett barn tillsammans, när du bemöter mig med tystnad när vi tycker olika? Hur skulle det kunna fungera?
Han blev så arg, men istället för att diskutera stängde han mig ute längre än tidigare. För första gången orkade jag inte försöka bryta igenom tystnaden. Jag bara lät honom vara.
Det var han inte van vid. Han bytte taktik och försökte återigen få mig att tvivla på min intuition.
Vi hade ju gjort upp gemensamma planer, eller hade jag lurat honom hela tiden? Hade han slängt bort flera år av sitt liv på någon, som bara lekt med hans känslor?
Alla andra kunde ju se hur bra vi var för varandra. Var det min pappa som förstört mig så, att jag inte ens vågade lita på någon som verkligen älskade mig?
Det var svårt att värja sig och jag vacklade. Hade jag fel?
Föreslog parterapi för bättre kommunikation
Men den här gången handlade det om något så viktigt att protesterna inom mig vägrade tystna. Jag föreslog parterapi, för att se om vi kunde lära oss att kommunicera bättre, men det avfärdade han direkt och menade att jag försökte lägga över skuld på honom för mina egna problem.
Kanske hade han gett med sig om jag ställt ett ultimatum, men vid det laget hade mina känslor svalnat så pass att jag inte ville lägga mer tid och energi på det.
Jag kände att det fick vara nog och bröt upp från relationen. Jag gick dock i terapi för min egen skull, och det var så jag lärde mig att se mönstret i Jakobs beteende och hur jag sedan barndomen dragit till mig män som inte var känslomässigt pålitliga.
För Jakobs del hade det dock inte bara handlat om att få sin vilja fram; målet hade varit att få mer kontroll över vår relation, förmodligen på grund av inre osäkerhet. Men det hela ledde i alla fall till något positivt; efter terapin är jag fri att hitta en sund relation, som kan fungera på riktigt.
Jag hoppas att Jakob en dag får uppleva detsamma.
/Maja
LÄS MER
Läsarberättelse: Vår vänskap blev som en tävling