Martina levde varannan vecka-liv med två partners

Att vara polyamorös, eller flersam, kan se ut på många olika sätt. Men gemensamt är att det monogama sättet att leva inte känns rätt.

– Jag identifierar mig inte som poly, men jag lever på ett sätt som man skulle kunna kalla polyamoröst. När man säger poly så förknippas det ofta med en sexuell identitet. För mig är det inte det, utan snarare ett medvetet val av relationsformat. Jag säger att jag lever flersamt, säger Martina Hallin.

Skilsmässan blev startskottet

Martina berättar att skilsmässan med barnens far var livsomvälvande. Inte bara för att en skilsmässa i sig är jobbig och påverkar alla inblandade, utan också för att hon började känna att hon ville leva ett annat liv. När förhållandet med den andra kvinnan sedan tog slut började Martina fundera mycket på existentiella frågor.

– Det var som ett språng ut i avgrunden med både kaos och smärta under en tid. Jag fick så många frågor om vem jag var. Var jag lesbisk eller bi? Jag kände mig inte bekväm med någotdera. Jag kände allra mest att jag måste få leva mitt liv, inte bara överleva tills jag dör.

Martina var 35 år och hade barnen varannan vecka. De veckorna hon inte hade barnen började hon utforska hur hon ville leva och hade flera samtidiga relationer utan att egentligen kalla det för relationer.

– Jag började fundera på vitsen med monogama relationer. Vad finns det egentligen för värde i en sådan relation jämfört med att inte leva monogamt? Jag tänker att det kan skifta under tid. Ibland passar det att vara monogam. Till exempel kan det vara skönt att ha en fast form när barnen är små. Det finns mycket bra med monogami, och jag utesluter inte möjligheten att jag kommer leva så igen någon gång helt, men för mig har det under många år känts som en begränsning. Det handlar också om autonomi, att inte ge någon annan rätten att bestämma vad jag får göra med min kropp, jag vill själv kunna följa min vilja och längtan.

Efter reklamen: 4 tecken på att du har fastnat i en relation som du borde lämna

Levde varannan vecka-liv med två partners

Så småningom träffade Martina kärleken Andreas. De levde i ett dedikerat förhållande, vilket innebär att de bestämde sig för att vara tydliga med hur de fördelade resurser som tid, pengar och uppmärksamhet åt varandra. Däremot fortsatte de att träffa andra. Några år senare träffade Martina en till man som kom att bli väldigt betydelsefull för henne, Linus. Det resulterade i att hon några år levde i två dedikerade förhållanden.

– Varannan vecka var Andreas-vecka, varannan var Linus-vecka. Blev jag bjuden på middag under Linusveckan så var det Linus som följde med och vice versa. Det var skönt att ha den regelbundenheten, att det är så här det ser ut.

"Barnen tycker inte det är konstigt"

På frågan om vänner och familj tyckte att det var märkligt när Martina började leva tillsammans med två män svarar Martina med ett skratt och säger:

– Nej, jag har så jäkla bra vänner!

– Men jo, visst, en del blev lite oroliga, mest för att de tyckte så mycket om Andreas, och de blev oroliga för vem Linus skulle vara när han också kom in i bilden. Men så fort de hade träffat Linus så gillade de honom. Min bror tyckte att Andreas kompletterade vissa sidor av mig, och Linus de andra sidorna. Mina barn var ju över 20 när jag började leva flersamt. För dem är det inte konstigt, det är så här deras mamma är.

I SVT-dokumentären ”Poly eller inte” från 2024 finns det en sekvens där huvudpersonen Klas funderar på varför han är poly, om det har att göra med att han egentligen är rädd för att bli lämnad. Att han lever i flera förhållanden samtidigt för att han då inte behöver riskera att bli ensam. Ligger det kanske någon sanning i det?

– Jag tror absolut att det är så för vissa. Men i ärlighetens namn är väl den rädslan lika vanlig i monogama relationer? Det finns många som stannar i en relation för att de är rädda att bli ensamma. Jag får ibland höra att man som flersam ”bara är rädd för intimitet”, eller för att binda sig. För mig är det precis tvärtom. Jag älskar nära relationer, och just därför är det så dumt att begränsa dem. Men jag vill inte ha fler relationer bara för sakens skull, och jag har väldigt hög integritet. Jag brukar lite skämtsamt säga att jag förmodligen ligger med färre än många monogama.

Hur ser livet och kärleken ut just nu?

– Förhållandet med Andras har tagit slut men han kommer alltid betyda väldigt mycket för mig. Linus och jag är fortfarande särbos, men nu när hans barn flyttat hemifrån planerar vi att leta efter ett kompletterande gemensamt boende. Vi tänker att vi ska åldras tillsammans. Vi har en stark social intimitet och Linus barn, som är mycket yngre än mina och som jag varit med och sett växa upp, är jättenära mig. Men både Linus och jag är fria att dejta andra och det finns inga gränser för vart ett möte kan ta vägen. Det är upp till oss vad vi vill göra då. Någon av oss skulle kunna träffa en annan person som vi också vill leva dedikerat med.

Vad gör man om man inte kan välja? Man väljer båda två! För Rita, Tom och Wiggo funkar en polyamorös relation bäst.

Rita lever med både man och pojkvän: "Handlar inte bara om sex"

Svartsjuka vanligaste frågan

Känns det inte jobbigt när Linus dejtar andra?

– Frågan om svartsjuka är nog den vanligaste frågan jag får. Ja, vi är ju inte vaccinerade mot svartsjuka, men avundsjuka är nog en vanligare känsla. Jag skulle inte välja att leva så här om jag var väldigt svartsjuk, det skulle bli en för stor utmaning då. Vi får istället uppleva medglädje, antitesen till svartsjuka, när den andra har haft ett härligt möte.

Blir du verkligen glad när Linus har träffat någon annan?

– Glad kanske jag inte skulle beskriva det som. Jag blir mer nyfiken. Det är ungefär som att du har en bästa kompis som har varit på en dejt. Självklart frågar du och vill höra hur det var. Vi berättar alltid för varandra om våra möten, innan och efter.

Men blir du aldrig orolig att Linus ska träffa någon som stör ert förhållande?

– Det kan absolut finnas en spik av oro att någon annan ska bli viktigare, eller att vi inte ska fortsätta så här. Men egentligen lever vi ju i samma ovisshet i monogama förhållanden. Tryggheten i dem är en illusion. Jag tror för egen del att jag har ett rätt stort toleransfönster för att leva i ovisshet. Visst kan det vara en utmaning, man kan behöva hitta andra tankemönster.

– Jag brukar tänka att det är som när jag köper en ny klänning. Jag kanske känner mig så vacker i den att jag längtar efter tillfällen att ha den på mig. Men så har jag min gamla favorittröja som är mitt viktigaste plagg. Ibland när Linus träffar någon ny får jag påminna mig om att just nu har det kommit in en ny fin klänning här, men jag är fortfarande favorittröjan.

Vilka problem finns det med att leva flersamt?

– Jag tror att tiden är vårt största problem. Tid är en ändlig resurs och vi måste vara väldigt krassa i hur vi fördelar vår tid. Linus och jag gör scheman och planerar ganska långt framåt för att undvika hamna i intressekonflikter. Vi har ett relationsmanifest som har varit väldigt värdefullt för oss. Där finns en vision, ett beskrivet syfte med vår relation, men också åtaganden och värderingar som vi lever efter och behandlar varandra efter. En gång i halvåret tittar vi på vårt manifest för att se om vi vill förändra något – i så fall får vi förhandla om det. Skulle jag till exempel träffa en till person som jag vill leva dedikerat med skulle jag skriva ett eget relationsmanifest med den personen. Om det skulle innebära att jag måste förändra något i det manifest som jag och Linus har så behöver jag förhandla det med Linus först.

–Det här är något man gör mer sällan i monogama relationer, och som ger upphov till mycket skav och vilsenhet i livet. Det märker jag i min roll som existentiell coach. Att förhandla och tydliggöra vad man egentligen vill med relationen, och vilka åtaganden man har gentemot varandra, är därför något jag ofta stöttar klienter i.

Öppna förhållanden passar långt ifrån alla.

Öppet förhållande – för vilka fungerar det?

Har du mött oförståelse från din omgivning?

– Jag aldrig stött på någon som varit öppet negativ. Jag har fått ett enda hatmejl. Men det här är i min närvärld. Om jag däremot går in och läser kommentarsfältet efter en intervju skulle det kunna få mig att tappa tron på mänskligheten om jag lät det påverka mig. Är det 6 000 kommentarer så är majoriteten negativa. Jag bryr mig inte alls om det, och blir istället glad över att se att kommentarsfälten numera också innehåller support och positiv respons.

– För mig är det dessutom en politisk handling att berätta om mitt sätt att leva, eftersom jag tänker att jag kan underlätta för andra. Jag är själv så otroligt tacksam för dem som gått före och skapat en acceptans. Och nu håller normen för relationer på att förändras, det har hänt väldigt mycket sedan jag pratade om det här i media första gången för kanske 10–15 år sedan.

Foto: Daniel Ivarsson