Nikolaj blev pappa som 16-åring: ”Folk dömde oss direkt”
Nikolaj fick en chock när han som 16-åring fick veta att hans flickvän var gravid i femte månaden. Men han har aldrig ångrat sitt beslut att vara en del av sin sons liv. Det som gjort ont är andras fördomar.
Nikolaj var bara 16 år och gick i nian så hans värld vändes upp och ner på en mikrosekund.
Han kommer inte ihåg hur han lade fram frågan om hans jämnåriga flickvän, Sabrina, hade fått lite rundare mage. Men han glömmer aldrig den känslan han hade när hon förklarade varför hon gått upp i vikt: Hon var gravid i femte månaden och de skulle bli föräldrar.
– Jag fick total panik. Som de flesta andra tonårskillar hade jag inte koll på varken mig själv eller livet. Så jag kunde absolut inte föreställa mig hur jag skulle kunna ta hand om ett barn, säger den nu 27-årige Nikolaj Moestrup, som hann överväga att bara sticka från situationen och lämna Sabrina med det enorma ansvaret.Det gick dock bara ett par timmar innan han hade tagit ett mer moget beslut. Han ville vara en del av sin sons liv, oavsett hur jobbigt det skulle bli.
– Jag har själv haft en svår barndom, min pappa var inte där så mycket som jag hade önskat. Det ville jag inte upprepa med min egen son, förklarar Nikolaj, som inte har lust att gå närmare in på förhållandet med sin pappa. Han vill inte framstå som ett offer.
Sabrina var naturligtvis glad för Nikolajs beslut. Hon önskade redan från början att behålla barnet och hade inte berättat något om graviditeten av rädsla att han skulle insisterar på att hon skulle göra abort.
– Det hade jag förmodligen också gjort, men nu var hon ju redan i tjugonde veckan, så det var liksom för sent att diskutera. Hon gav mig inte möjligheten att välja om jag ville ha barn eller inte. Men samtidigt sa hon att hon kunde förstå om jag stack.
Var rädd för att berätta
Nikolaj stannade och det unga paret flyttade ihop i en lägenhet som de fick erbjuden av kommunen de bodde i. Först skulle Nikolajs mamma få veta om den kommande familjeökningen. Det fick hon ganska snabbt, det var inte så lätt att hålla hemligt.
– Jag var uppriktigt rädd för att berätta det. Min mor har egentligen alltid varit ganska cool med allting men när jag skulle säga det kunde jag märka att jag nästan fick kräks i munnen av skräck. Och så stammade jag fram: Sabrina är gravid och jag ska bli pappa, berättar Nikolaj och fortsätter:
– Min mammas första reaktion var “Du ska fan i mig inte ha något barn”. Jag tror hon var lika chockad som jag. Men så förklarade jag att det inte fanns något val och sedan dess har hon stöttat mig.
Den 23 november 2009 kom lille Niklas till världen. Förlossningen var en överväldigande upplevelse för den nyblivna pappan.
– Jag har aldrig känt så starkt för en annan människa som jag gjorde för det lilla byltet som vältrade ut ur Sabrina. Alla fördomar jag hade om bebisar försvann. Jag hade en idé om att de luktar hela tiden, kräks konstant och egentligen bara är ganska irriterande. Men allt Niklas gjorde var bara fantastiskt. Andras barn var självklart fortfarande irriterande, men min son var det absolut inget fel på, skrattar Nikolaj och tillägger:
– Man förstår bara inte kärleken man känner för sitt barn förrän man står med den späda lilla kroppen i armarna. Det är helt galet hur många känslor som är i spel.Nikolaj och Sabrina var fast beslutna om att ta ha väl hand om sin nyfödda son och gjorde allt för att bevisa för skeptiker att de absolut kunde klara uppgiften trots att de var så unga. Barnsköterskan var tillfreds med pojkens trivsel och Nikolaj gick ut nian även om han flera gånger var uppe om natten och gav sin son flaskan.
På båda sidor stod mor- och farföräldrar villiga att att passa lilla Niklas men det unga paret tog fullt ansvar och fick ingen övrig hjälp utifrån. Ändå blev de konstant bemötta med höjda ögonbryn och kritiska kommentarer.
Tvivlade på sig själv
– Folk stämplade oss direkt, utan grund. En kvinna från kommunen kom hem till oss några gånger och snokade runt och man kunde bara märka att hon hade fördomar om oss, så henne fick jag snabbt ut igen. Hon kunde ju se att allt var bra. Det har aldrig funnits något att klanka ned på, ändå skulle de betrakta oss som förlorare och frågade om vi verkligen klarade ansvaret.
Nikolaj kommer tydligt ihåg en episod hos läkaren där han kände sig speciellt utskämd.
– Jag satt med min tre månader gamla pojke i armarna och han storgrät eftersom han hade öroninflammation. Alla i väntrummet stirrade på mig och deras ögon skrek “men trösta ditt barn då” som om jag inte försökte. En av dem tittade på mig och sa det högt. Men jag kunde ju inte trösta honom för han hade så ont. Och det var inte för att vi lagt honom i kylan utan mössa på. Han hade bara blivit sjuk som alla andra barn också blir. Om jag verkligen var så oansvarig som folk trodde så skulle jag väl inte sitta hos läkaren med honom?
De fördömande blickarna och kommentarerna gjorde ibland riktigt ont och fick Nikolaj att tvivla på sin förmåga som pappa.
– Det var självklart en jätteomställning att plötsligt ha ett barn och bo i en egen lägenhet som 16-åring. Och när andra fortsatte att säga att jag inte var redo för ansvaret började jag att tro på det själv. Mitt självförtroende har i förväg inte varit fantastiskt så det var lätt att intala mig själv att jag inte var bra nog, säger han och förklarar vidare:
– Jag har alltid varit en outsider som inte riktigt passade in. Som yngre var jag han den märkliga med glasögon och page som inte spelade fotboll utan istället åkte runt på en enhjuling. Så jag blev mobbad och bytte skola sju gånger innan jag fick riktiga vännen. Det gav mig några ärr i själen och gjorde att jag utvecklade ångest. När jag blev pappa snurrade tankarna: Hur skulle det gå för Niklas? Tänk om jag tappade honom i golvet?
Gick skilda vägar
Lilla Niklas klarade sig bra men efter nästan tre år som ett par gick hans föräldrar skilda vägar.
– Vi var ju bara tonåringar och vi var nog inte riktigt förälskade. Så när vi gjorde slut och hon träffade en annan var det egentligen helt okej med mig och vi förblev goda vänner. Det jobbigaste var att jag inte träffade Niklas så mycket som tidigare eftersom han bodde hos Sabrina. Och det var enormt svårt för mig att acceptera att det plötsligt fanns en annan fadersfigur i min sons liv, då hon snabbt flyttade ihop med sin nya pojkvän.
Efter uppbrottet kämpade Nikolaj under en lång period med att hitta sig själv och sin plats i livet. Han började på kockskola men förstod snabbt att det inte var något för honom. Han prövade också lyckan som säljare på olika telecomföretag och fick jobb på Lidl.
– Jag flängde runt och levde det tonårsliv som jag aldrig helt fick leva. Det var också ett sätt att fly från allt. Jag lade den mesta tiden på att åka skateboard och dricka öl och under en period såg jag nästan inte Niklas på ett år. Jag var verkligen den idioten som alla hade dömt mig till att vara, och när jag insåg det tog jag direkt avstånd från mina dåliga vanor och tog mitt ansvar.
En glad kille
I dag läser Nikolaj en tvåårig gymnasieutbildning med inriktning på företagande och och har en egen firma som säljer spelutrustning. Ångesten märker han inte längre och de fördömande kommentarerna möter han sällan. För ett år sedan flyttade han in i en egen lägenhet där hans 11-åriga son nu bor varannan vecka.
– Niklas er en glad kille och vi har skitkul tillsammans. Jag kan egentligen bara se fördelar med att det inte är så stor åldersskillnad mellan oss. Vi har gemensamma intressen och jag förstår honom på ett sätt som jag nog inte skulle ha gjort om jag var äldre, säger Nikolaj.
Han hoppas dock att Niklas väntar lite längre med att få barn än sin pappa.
– Som utgångspunkt tycker jag inte att barn ska ha barn, även om jag själv aldrig har ångrat det. Jag har redan pratat med Niklas om blommor och bin så han kan ta förbehåll, för han ska ha lov att vara ung och obekymrad.
Man ska inte skönmåla att bli ung far. Men man ska heller inte använda skrämselpropaganda. Det får gärna vara lite fler nyanser av hur man ser på det.
Översättning: Malin Aunsbjerg
Nikolajs råd till tonårsföräldrar
Om man som ung upptäcker att man själv eller ens partner är gravid är det viktigt att hålla huvudet kallt. Tänk grundligt igenom om du klarar av uppgiften istället för att bara få panik. Prata med dina föräldrar om möjliga lösningar och sök gärna råd hos andra i din omkrets.