Relationsakuten: "Jag är aldrig tillräckligt bra"

Ständig kritik kan bryta ner självkänslan. Hur skyddar man sig när det är ens egen mamma som ger själen blåmärken?

Annika 35:

Jag är uppvuxen med en mamma som aldrig tyckt att jag är tillräckligt bra.

Jag har inte varit den snygga, fina dottern som hon har kunnat visa upp. Jag var inte tillräckligt bra i skolan och hade inte de snyggaste killarna. Hon har ständigt kommit med kritik.

Hade jag tre fel på ett prov undrade hon bara varför jag inte hade alla rätt.

Men det största problemet har alltid varit min vikt.

Jag har nästan alltid varit rund och det har mamma stört sig på. Det är inte så att hon sagt rakt ut ”vad ful du är”. I stället har hon tassat runt problemet och till exempel påpekat hur smala och fina alla andra är.

Det gäller i och för sig inte bara mig.

Hon är väldigt bra på att kritisera andra över huvud taget. Ibland är det så att man får skämmas för henne. I hennes ögon är hon störst, bäst och vackrast. Hon har i princip aldrig fel. Tycker man inte som hon är man dum i huvudet.

Jag har försökt konfrontera mamma många gånger, men då förnekar hon allt hon sagt och tycker att jag överreagerar. Du är ju så teatralisk, säger hon.

Jag vet ju att jag inte kan ändra på henne, utan bara på hur hon påverkar mig. Och jag försöker. Men det är mycket en humörfråga: Vissa dagar klarar jag inte ens av att se henne. Jag känner att hon äter upp mig. Men jag försöker låta det hon säger rinna av mig så gott det går.

Att jag har låg självkänsla och är mycket självkritisk antar jag beror mycket på hennes ständiga hackande. Framför allt har jag ett komplicerat förhållande till mat och motion – jag tror man kan säga att jag har lindriga ätstörningar. Jag tröstäter och tänker ”livet är ändå så surt”. Sedan får jag ångest och tycker att jag är en värdelös människa.

Nu har hon börjat ge sig på min 10-åriga dotter också.

Fram till nyligen har hon faktiskt varit en bra mormor, men min dotter är lite rund, precis som jag, och det har hon börjat påpeka. Så jag har sagt till min flicka att hon inte behöver vara med sin mormor om hon inte vill.

Min största fasa är att jag ska få samma förhållande till mitt barn som hon har till mig. Ibland kan jag höra hennes ord komma över mina läppar och då blir jag jätterädd.

Hur kan jag hantera min mamma på ett bättre sätt och lära mig att älska mig själv?

Bildtext: Annikas mamma började hacka på hennes vikt redan när hon var liten.

Psykologen: Försök se sorgen bakom hennes beteende

Det är lätt att se hur din mammas ständiga missnöje med dig har ätit sig in i dig och alltmer blivit till din egen uppfattning. Precis som hennes framställning av sig själv som ofelbar också har blivit din verklighet. Och det är inte gjort i en handvändning att ändra på det som tagit ett helt liv att utveckla. Men det går.

Jag tror att du måste börja med att ifrågasätta era ingrodda roller och börja se på er alla ur helt nya perspektiv. Att till exempel hitta det svaga och utsatta hos din mamma, och styrkan och makten hos dig själv. Det finns flera sätt att angripa problemet.

Den möjlighet du ger din dotter, att sluta träffa mormor, har du också själv. Och om du verkligen tänker att din mamma skadar din dotter så är det du som behöver axla ansvaret för brytningen.

Ett annat angreppssätt är att försöka förstå vad som faktiskt ligger bakom din mammas beteende. Hur har hon själv haft det som barn? Är hon nöjd med sitt liv? Vad är det för känslor eller upplevelser som hon ägnar sådan kraft åt att dölja med sin kritik av alla andra? Du behöver börja söka efter förklaringen till hennes beteende hos henne och inte hos dig själv. Din mammas bild av världen började med största sannolikhet inte när du föddes, utan har nog funnits där långt tidigare.

När man har en bild av sin mamma som hård och maktfullkomlig, och börjar försöka leva sig in i hur hon egentligen mår och känner det, är det inte ovanligt att det öppnar sig ett bråddjup av sorg. För visst är det sorgligt med en kvinna som lever i något av en låtsasvärld och vars egen dotter ibland skäms över henne. Kanske är den sorgen så svår att du själv hittills har värjt dig mot den genom att spela med i din mammas spel. Men det är först när du förstår de känslomässiga orsakerna bakom som du kan börja se din mamma som den människa hon är, innerst inne. Och då blir det lättare både att hantera henne och att hålla isär dig själv från hennes problem.

Samma sak gäller hur du bemöter din dotter. Även inför henne hanterar du mormor som ett stort hot. Då är risken stor att hon blir det också. Satsa på att bygga upp din dotters självrespekt inifrån i stället. Genom att vräka kärlek och uppskattning över henne så minskar risken att hon tar åt sig om du någon gång inte hinner stoppa dig själv när din mammas kritiska ord kommer över dina läppar. Samtidigt som hon blir stark nog att själv bemöta mormors kommentarer.

Utöver att förändra dina tankar och föreställningar så är det också en bra idé att börja förändra ditt beteende mot dig själv. Var snäll mot dig själv, helt enkelt. Bjud dig själv på mysiga stunder och var förlåtande när du inte håller dig till alla stränga regler. Ett sätt att börja tillåta dig själv att ta lite större plats i ditt eget liv är att faktiskt avböja umgänge med din mamma de dagar du inte orkar med det. Även om du inte kommer att kunna göra din mamma mer tolerant mot dig så är det ingenting som hindrar att du själv blir det.

/Jenny Klefbom, psykolog

4 sätt att klara kritiken:

1 Undvik att gå i försvarsställning. Försök förstå vad den som kritiserar dig menar.

2 Om du får kritik för en sak du gjort mindre bra så innebär inte det att du är en misslyckad person. Vi gör alla fel och misstag emellanåt.

3 Om du – när du analyserat saken – finner att kritiken var obefogad: Säg ifrån!

4 Om du hela tiden utsätts för obefogad kritik så handlar det om mobbning – lämna situationen!

Berätta om ditt relationsproblem och få svar av Relationsakutens expert, psykolog Jenny Klefbom. Skriv till Anki Sydegård, Måbra, Box 278 70, 115 93 Stockholm eller mejla: [email protected].