Annelie bytte beroendet mot löpning: "Jag drack för att glömma sorgen"
”Som tonåring drack jag för att det var kul – men det dröjde inte många år innan alkoholen tog över mitt liv. Som tjugoåring blev jag mamma till en fantastisk son, men förhållandet med pappan tog slut. Därefter kom beskedet som vände upp och ner på hela tillvaron. Jag hade drabbats av kronisk leukemi. Allt blev nattsvart, jag gick in i en djup depression. Sorgen blev ännu större när jag fick beskedet att jag inte fick skaffa några fler barn, eftersom det kan vara en utlösande faktor för leukemin. Jag drack varje dag i ett helt år för att kunna hantera sorgen och ångesten.
Livet kretsade numera kring alkoholen och när jag kunde dricka nästa gång. Trots att jag var i så pass dåligt skick var det viktigt för mig att sonen inte märkte av mina problem, så jag drack vin ur kaffemuggar, började lägga honom allt tidigare om kvällarna – allt för att kunna börja dricka så tidigt som möjligt, för att kunna sova senare. Alkoholen blev mitt sömnmedel.
Utåt sett var det ingen som märkte något, jag skötte jobbet och tog hand om min son. De veckor han var hos sin pappa kunde jag däremot totalt fly från mig själv och ägna mig åt att röka, dricka och leva på skräpmat. Jag var i så otroligt dålig form. Jag hade yrsel, tinnitus, blödde näsblod och var ofta sjuk – hade ont i hela kroppen. Egentligen ville jag nog inte leva, men fortsatte för att jag hade mitt ansvar som mamma.
Läs också: Komikern Ann Westin om livsvalet: ”Har kämpat på”
En dag kände jag att nu fick det vara nog, jag kunde inte fortsätta så här.
Jag såg framför mig hur jag skulle förlora både min son och mitt jobb. Allt skulle rasera. Jag tog kontakt med en granne som var nykter alkoholist. Han hjälpte mig att komma igång med ett så kallat 12-stegsprogram. Då började det vända.
En av de första sakerna jag gjorde som nykter var att börja träna, först styrketräning. Sedan var mitt mål att sluta röka, något jag hade försökt med många gånger tidigare. Jag gjorde ett försök att ersätta cigaretterna med löpning. Det funkade! Att springa var verkligen min grej. Till en början orkade jag såklart ingenting, kunde bara springa några minuter. Men jag märkte att det gick bättre och bättre.
Läs också: Lotta Gray överlevde cancern två gånger: ”Det är svårt att släppa rädslan för ett återfall”
Jag anmälde mig till Vårruset – och känslan när jag stod där på startlinjen var helt obeskrivlig. Jag hade slutat dricka och röka! Ett år senare sprang jag mitt första maraton. Och sedan dess har allt fortsatt i ett rasande tempo. Ett mål var att klara en Ironman, med 3,8 km simning, 18 mil cykling och därefter ett maraton med löpning på 4,2 mil. Och det gjorde jag!
Just nu är jag helt inne på swimrun, där man kombinerar löpning och simning. Jag har till och med börjat tävla, även om det aldrig varit något mål för mig att bli bäst. För mig är det bara enormt stort att kunna göra det jag gör med tanke på hur sjuk jag har varit.
En annan konsekvens av mitt nya liv är att jag även blivit frisk från leukemin. Eftersom den är kronisk kommer jag inte bli friskförklarad, men proverna visar att jag är frisk just nu. Det är också en helt otrolig känsla.
Läs också: Regina Lund om cancertiden: ”Enormt tacksam att jag överlevt”
Jag hoppas att min resa och min historia kan inspirera andra till att göra likadant. Det är aldrig för sent, och det går att komma ur svåra situationer, trots att det kan kännas omöjligt. Jag älskar min kropp och mitt liv just nu. Ibland måste jag stanna upp och nypa mig i armen för att verkligen förstå det jag har lyckats åstadkomma.”
AV: Karin Nordin och Anna Sundesten FOTO: Privat, Carl Klingspor
Annelie Ståhl
Ålder: 38.
Familj: Sonen Linus, snart
18, mor, far och storebror.
Bor: I Kärrtorp utanför
Stockholm.
Gör: Driver två poddar,
Beroendepodden.com
samt Swimrunpodden.com
Blogg: anneliestahl.se
Arrangör för: Flatenloppet, www.flatenloppet.com
Anna, 45, om bröstcancern: ”Att dö var aldrig ett alternativ”
Läs också: Anna, 45, om bröstcancern: ”Att dö var aldrig ett alternativ”