Anna bor i ett minihus mitt i skogen: ”Här känner jag mig fri och lever på riktigt”

Tjälen har inte riktigt släppt från marken, bilar kan förstöra grusvägen, därför får besökare lämna bilen och promenera de sista kilometrarna hem till Anna Villfjell, dottern Joy och sambon Henrik Blom. Anna möter upp med cykel och fyra glada hundar. Färden går längs en smal grusväg som omges av skog. Vovvarna springer fritt, någon tar ett dopp i ett vattenfyllt dike och hundarna kallas in mellan varven.

Efter nästan tre kilometer får alla en svalkande klunk vatten. Vi har kommit fram till kallkällan där Anna, Joy och Henrik hämtar vatten till matlagning och dryck.

– Varsågod, säger Anna och skopar upp iskallt och fräscht vatten i ett plåtkärl.

Efter reklamen: Se också: Deras drömhus är ett 16 kvadratmeter stort Tiny house

När vi fortsätter färden anas trions boställe uppe på backkrönet. Vi får syn på både kossor och hästar och snart kommer en ankfamilj oss till mötes. På gården finns också getter och höns, förutom hundar och katter, och alla djur strövar fritt på den inhägnade udden som omges av vatten. Självhushållning är ledordet för familjen. De har inte höga kostnader för varken boende eller mat, men arbetet på gården kräver flera timmars jobb varje dag.

– Jag jobbar som fotograf och författare och extra på badhuset, men arbetar hellre hemma än heltid utanför hemmet. Jag vill ha så mycket tid som möjligt med min dotter. Vi odlar potatis och tomater, drar upp abborre ur sjön och är självförsörjande på kött och ägg. Kalvköttet från vinterns slakt får vi förvara i en frysbox hos närmaste grannen som bor fyra kilometer bort. Vanligtvis får vi mjölk från korna. Förra året gjorde jag massor av fetaost. Men nu ska en av korna snart betäckas, så vi har låtit mjölken sina.

Efter utmattningen flyttade Marie in i sin skåpbil: ”Älskar det”

Dottern Joy går i skola i grannbyn, och Annas morgnar börjar med att fixa frukost och skjutsa Joy till bussen. Sedan ska djuren utfodras, det ska mockas och rensas innan arbete med att slå hö eller att hugga och stapla ved tar vid. På en gård finns alltid mycket jobb, även om gården är av det allra enklaste slaget.

Växte upp i villakvarter

Anna Villfjell lever sin dröm, den som väcktes när hon för flera år sedan såg den norska tv-serien ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”, en dokumentär som handlar om människor som valt att bo långt från staden, nära naturen.

Själv växte Anna upp i ett vanligt villakvarter i Malmberget. Efter gymnasiet åkte hon till Island för att rida på islandshästar och jobba på bondgård. Sedan förde studierna henne till Umeå, och hon blev kvar i Västerbotten.

– Jag mötte min blivande man, vi köpte hus i byn Burvik och fick barn. Han var inte alls sugen på att bo mitt i skogen i ett minihus, så jag, vår dotter Joy, som då var fyra år, och våra djur testade det livet under två tremånadersperioder. Vi annonserade i en norsk dagstidning och fick napp på ett litet hus utan el och grannar på en ö i Helgelandskusten. Vi fick bo där mot att jag skötte husets underhåll. Vi lastade in hundarna, hästarna och hönsen i djurtransport och bil och flyttade dit. På ön fick djuren ströva fritt, vi fiskade och odlade vår mat. Det var som ett paradis, berättar Anna som fick mersmak för det enkla livet.

Anna har alltid varit intresserad av att leva mitt i naturen, och varit engagerad i miljö och klimat. Nu blev hon ännu mer medveten om vikten och styrkan i att leva klimatsmart och att vara självförsörjande.

– När Joy blir vuxen och frågar om jag kände till klimatkrisen och vad jag gjorde vill jag inte stå svarslös. Jag vill kunna svara henne att jag gjorde vad jag kunde.

Hittade hem

En dag för några år sedan, när Anna åkte skidor på insjöns is utanför deras hem fick hon syn på udden i Bölesvik. Hon hade hittat sin plats på jorden!

– Jag kände direkt att jag ville bo här. Jag kontaktade Lantmäteriet för att ta reda på vem som ägde marken. Sedan skrev jag ett brev till de båda äldre bröderna och frågade om jag fick hyra marken. Jag förklarade hur jag hade tänkte leva här med min dotter och mina djur.

Farbröderna sa ja, men oroade sig för att Anna skulle frysa ihjäl. Det har hon inte gjort! Anna och dottern Joy har snart bott på sin udde i ett år och allt blev mycket bättre än Anna kunnat önska.

– Först tänkte jag att det nog kunde bli tufft när höstregnen kom. Men det var ingen fara. Sedan trodde jag att kylan och mörkret skulle bli en utmaning, men det gick jättebra. Jag har inte frusit en enda dag. Här finns inga gatljus eller någon annan belysning, men jag har aldrig upplevt ljuset så magiskt som här! Jag kan ligga på rygg och titta på stjärnhimlen hur länge som helst.

Skilde sig och byggde minihus

Anna och hennes exman ville leva helt olika liv. De skilde sig som bästa vänner och Anna byggde en minivagn på hjul. Huset är vinterbonat, 18 kvadratmeter med två loft och en liten takkupa. Loften består av ett sovrum till Anna och Henrik och ett till dottern Joy, som också kan stänga om sig i sitt eget rum. Takkupan är Annas arbetsrum, här ska hon skriva böcker om husbygget och om familjens livsstil.

Hela huset är byggt med återbruk. Anna har knackat på hos renoverande villaägare och bett om att få ta deras byggskräp. Dörrar och fönster än fyndade på tippen och Blocket. Huset står på en hjulaxel från en gammal gödselvagn som Anna svetsat ihop och förstärkt. Regelvirket, som skulle slängas, kommer från ett viaduktbygge och isoleringen har Anna hämtat från fårbönder.

– Att isolera med rå fårull är ett projekt eller ett experiment. Jag har fått goda råd av en man som har gjort det tidigare. Nu har jag visat att det går bygga ett hus genom att bara använda återbruk och att det funkar bra att bo i huset även på vintern, säger hon.

När huset var färdigbyggt transporterades det till sin plats på dröm-udden. Hit flyttade Anna och tioåriga dottern Joy och alla djuren för ungefär ett år sedan. Här finns allt de kan önska sig, trots att bostället ligger långt ifrån strömnät och vattenledningar och saknar rinnande vatten och el.

– Men det är en sanning med modifikation. Jag har lite solceller och ett elverk i backup, det räcker för att ladda upp mobiler och det räcker till våra ljusslingor och lampor.

Gemensamt intresse för återbruk

Minihuset värms upp med vedeldning i järnspisen. På den tillagas också familjens mat, för dagen står havregrynsgröt på menyn och Anna rör snabbt ihop lunchen till henne och kärleken Henrik.

– Aldrig trodde jag att jag skulle hitta någon som ville leva som jag. Och sedan träffade jag Henrik! skrattar Anna och berättar att det var en gemensam vän som förde ihop dem.

– Hon visade mig Henriks instagramkonto och sa att det var en kille för mig. Han bodde i Kalix, var intresserad av återbruk och höll på att sätta upp en timring på Storön. Det visade sig att Henrik jobbat som naturguide, gillar att yoga och åka skidor, han rider och har samma miljötänk som jag.

Anna skrev ett meddelande till Henrik, som redan visste vem hon var. Han hade ju kikat på Annas inspirerande instagramkonto.

– Vi skrev med varandra och sedan åkte jag hit för att titta på Annas lilla hus. Jag blev kvar i två dygn. Sedan blev besöken allt tätare och nu bor jag här. Jag blev förtjust både i platsen och i Anna, skrattar Henrik och säger att det var som att kliva rätt in i en saga.

Henrik blev genast involverad i det fortsatta sagobyggandet. I sommar ska både en jordkällare för matförvaring och en bastu byggas. Just nu fungerar en liten kåta vid sjön som ”duschhörna”.

– Vi värmer vatten i en vedeldad vattenvärmare och häller vatten över huvudet, eller så badar vi i den lilla zinkbaljan efter ett dopp. Vi tvättar oss i sjövattnet, säger Anna och berättar att sjön är långgrund. Hon pekar på en liten ö i närheten och berättar att Joy och hennes kompisar brukar vada över till ”Barnens ö” mitt i sjön för att leka.

Anna klär av sig på den lilla bryggan och kliver ner i vattnet. Efter några simtag i det ännu kalla vattnet är hon redo att krypa ner i det lilla karet med varmt vatten.

Hanna, 37, bor i ett trädhus: ”Är egentligen höjdrädd”

– Ja ni ser, här finns allt man behöver, men i miniformat. Det här är det storslagna livet, här känner jag mig fri och lever på riktigt, säger Anna och berättar lyriskt om naturens lugna tystnad som ändå alltid är fylld av ljud:

– När isen la sig i höstas dånade det på ett speciellt sätt, det var som om isen sjöng för oss. På morgnarna vaknar vi ibland till ljudet av orrspel, och vårens fågelkvitter, och vindens sus genom asparnas bladverk blir som en godnattsång.