Carola gick upp 30 kilo: "Jag valde att bli överviktig"
En septembermorgon 2003 skulle jag som vanligt dra på mig mina jeans när jag märkte att de inte gick igen hur mycket jag än drog in magen. Under sommaren hade jag mest haft på mig kläder i ledigare material, men nu kunde jag inte blunda längre – jag hade gått upp rätt mycket i vikt.
Det här var något nytt för mig. Ända sedan jag var ung har jag varit aktiv och tränat mycket – jag höll på med allt från simning, volleyboll och basket till body building. Ett tag arbetade jag som fotomodell och gjorde reklam för olika lightprodukter. Mitt ansikte syntes på affischpelare runt hela stan.
Så jag var van vid att vara smal och väga under 60 kilo till mina 171 centimeter.
Viktuppgången över sommaren var bara början! Jag fortsatte att lägga på mig kilo efter kilo i en rasande takt, trots att jag inte åt särskilt mycket. Som om inte det räckte började jag tappa hår och jag blev jättetrött och orkade ingenting.
När vågen efter en och en halv månad stannade på 85 kilo kände jag att det fick vara nog! Jag förstod att jag hade någon allvarlig obalans i kroppen, så jag gick till vårdcentralen för att få reda på orsaken.
Där möttes jag av en läkare som tittade på mig och sa att eftersom jag drev en konferensanläggning och lagade all mat och bakade så stoppade jag säkert en massa saker i munnen som jag förnekade. Sådant som jag valde att glömma bort, som han så fint och diplomatiskt uttryckte sig. Jag kände mig nästan omyndigförklarad – som om jag inte visste vad jag gjorde!
”Nu blev det jobbigt på allvar”
Det var som en käftsmäll! Jag märkte att något var fel, sökte hjälp och blev hånad för att jag smååt! Frustrationen var enorm och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste ju att jag inte stoppade i mig en massa kakor och bullar. Ändå började jag tvivla lite på mig själv. Gjorde jag det, utan att märka något?
Så jag gick hem och ströp kosten ännu mer. Problemet var att jag redan åt så lite. Det var stressigt på jobbet, så det kunde gå både två och tre dagar utan att jag åt någon mat alls. Ändå la jag på mig kilo efter kilo i raketfart.
Något var fel och jag vägrade ge upp innan jag fick rätt hjälp. För jag tror att vi känner våra kroppar bäst själva. Till slut kom jag till en läkare som lyssnade på mig och tog mig på allvar. Han tog några prover som senare visade att jag hade struma – och den var anledningen till min plötsliga viktuppgång.
Man kanske skulle kunna tro att det kändes tungt att få veta att man har en sjukdom. Men jag kände bara en enorm lättnad över att få veta vad det var som inte stämde. Jag fick svart på vitt att felet inte var att jag smååt. Haha, där fick han, den där läkaren som inte trodde på mig! Nu fick jag medicin för att vikten, som nu efter tre månader hade ökat med 25 kilo, äntligen skulle bromsas och stabiliseras. Åh, vad bra, tänkte jag.
I stället var det nu det blev jobbigt på allvar!
När jag började ta tabletterna drabbades jag av yrsel, dimsyn och en förskräcklig huvudvärk. Den låg som en tyngd över skallen och på en skala mellan 1 och 10 så var smärtan oftast mellan 7 och 9. Vaknade jag med en femma så var det en bra dag!
”Jag ville hellre leva som en lycklig flodhäst än att ha ont”
Till slut stod jag inte ut med smärtan längre. Alltså gick jag till en läkare för att få råd. Han tyckte att jag skulle fortsätta att ta medicinen – annars skulle det sluta med att jag såg ut som en flodhäst. Ändå bestämde jag mig för att strunta i honom! Jag tog beslutet att sluta ta pillren.
Jag har alltid levt efter mottot att vi bara måste två saker i livet – vi måste välja och vi måste dö! Jag ville hellre leva som en lycklig flodhäst än att ha ont. Så det här var ett lätt val för mig. Skulle jag ångra mig så kunde jag ju välja att börja ta tabletterna igen.
Och huvudvärken försvann, men jag fortsatte att gå upp några kilo till. Vikten hade väl ökat med runt 30 pannor totalt när jag efter ytterligare några månader nådde min maxvikt på 92 kilo.
Viktökningen hade gått så snabbt, så jag hängde inte med – vare sig fysiskt eller psykiskt. Jag hade gått upp ungefär två, tre kilo i veckan, vilket innebar en storlek varannan vecka. Det var inte min kropp. Men jag kunde inte blunda för verkligheten när jag stod framför spegeln och insåg att jag hade gått upp från storlek 38 till 48.
Jag köpte nya kläder och kunde ha dem en gång innan de såg ut som korvskinn. Det var nästan som om de krympte i tvätten. Man brukar skämta om det, men det kändes verkligen så! Det värsta var när jag skulle gå på restaurang eller fest och jag verkligen ville se snygg och fin ut. Jag kände mig aldrig fin eftersom mina kläder alltid var för små.
Jag tror nog de flesta tänker lite på vikten och utseendet ibland, fast jag har nog alltid brytt mig mindre än många andra. Men jag kommer ihåg en gång när jag var ung och vågen stannade på 59 kilo. Då tänkte jag ”går den upp till 60 så syr jag igen munnen!”
Nu var jag tvungen att vänja mig vid att väga mycket mer än så.
Det är klart att jag ibland önskar att jag vore några kilo lättare, men nu vet jag att det är ingenting som jag skulle sy igen munnen för. Dieter och bantning passar inte mig, men går jag ner något kilo så är det bra. Jag försöker göra det bästa av situationen och ser till att äta hälsosamt.
I dag äter jag så ekologiskt och oprocessat som möjligt och har hittat fantastiska naturliga kosttillskott som stärker min kropp och som jag mår bra av. Detta gör att jag i dag känner att min kropp fungerar. Jag är väldigt lyhörd för hur min kropp reagerar på vad jag stoppar i mig och märker att jag mår så mycket bättre då. Och jag har faktiskt minskat lite i vikt och väger nu runt 85 kilo.
Nu har jag slutat arbeta i restaurangsvängen och fått mer tid över till träning. Det blir en salig blandning av allt jag tycker är kul och vad jag känner att min kropp klarar av.
Något år efter att jag ökat så mycket i vikt fick jag diagnosen CMT, en neurologisk sjukdom som gör att musklerna förtvinar, vilket påverkar min förmåga att röra mig. Men jag cyklar, tränar styrka på gymmet och gör yoga. Dessutom promenerar jag med hunden någon timme i skogen varje dag.
”Jag kommer inte ligga i vassen för andras skull”
Jag tror att allt jag har varit med om har gjort mig mer ödmjuk och att jag har blivit mer försiktig med att döma andra. Det kan finnas skäl till att människor ser ut som de gör. Visst är det jätteläckert och attraktivt med ett snyggt paket med rosett, men det är ändå innehållet som räknas.
Nu kanske vissa tänker att jag säger så bara för att jag är överviktig, men då får det väl vara så! När jag går till stranden kommer jag inte att ligga i vassen för andras skull. De får faktiskt vända sig bort om de inte gillar vad de ser.
Livet är alldeles åt pipsvängen för kort för att noja och fjompa över någon valk här och där! Jag accepterar att jag ser ut så här. Det gör jag! Jag har insett att jag har ett rackarns bra liv och jag slipper min hemska huvudvärk. Och när vårt inre mår bra så tror jag faktiskt att det syns även på utsidan.
När jag står framför spegeln och önskar att jag var lite smalare så påminner jag mig om en av de goaste komplimangerna som jag någonsin fått. En gång sa en underbar man till mig ”du är så vacker – du ser ut som en riktig Zorn-kvinna”! Jag älskar verkligen Zorns målningar och liknar jag en av de kullorna så måste jag ju se alldeles underbar ut.
Men även i övrigt så har jag fått ett fantastiskt stöd från min omgivning. De har verkligen visat att de tycker om mig oavsett vad jag väger. Samtidigt tycker de naturligtvis att jag ska göra något åt saken om jag inte mår bra.
Jag är så glad och tacksam över att jag har människor omkring mig som bryr sig. När man blir sjuk inser man verkligen hur viktigt det är att inte ta varandra för givna. Det viktigaste i livet är kanske inte att rusa in i karriärkarusellen och jaga den senaste handväskan. Det som verkligen betyder något är våra relationer. Vi vet inget om morgondagen, så vi skulle må så mycket bättre om vi tar hand om varandra medan vi kan.
I dag jobbar jag som inspiratör och coach och hjälper människor med alla möjliga dilemman mellan himmel och jord. Jag kan naturligtvis inte säga att eftersom jag klarade det här så ska de också göra det. Det blir ju väldigt fel. Men jag är åtminstone ett levande exempel på att man faktiskt kan ta sig igenom svåra situationer.
Jag brukar säga att vi kan alltid välja vad vi fokuserar på. Jag har mitt fokus på det positiva och att se möjligheterna. Min mamma sa alltid ”allting går utom små barn och tennsoldaten” och jag håller med.
BERÄTTAT FÖR: Elin Lenander
BILD: Andrea Björsell
LÄS MER: