Elisabeth: "Jag flydde sekten – men rädslan finns kvar"
Elisabeth Akteus Rex föddes in i en världsbild som bygger på en tydlig uppdelning mellan de utvalda i Jehovas vittnen, som Gud kommer att rädda när domedagen kommer, och alla andra som ska dö.
Hon berättar om sitt liv som liten flicka, om hur gemenskapen i församlingen var självklar, att det alltid fanns vänner att leka med. Bibelmötena församlingen hade tre gånger i veckan var ren rutin.
– Jag var stenhårt drillad att sitta still och lyssna på tvåtimmarspredikningar redan som ettåring.
När hon blev lite äldre präglades tillvaron av en rädsla för att inte duga, att inte vara tillräckligt troende.
– Det kändes som om jag inte dög inför pappa som var mycket aktivt troende, inför församlingen och inför Gud. Jag levde i skräck för att inte få vara bland de utvalda när domedagen kom.
Läs också: Så gör du slut med en familjemedlem
Men tron kunde ge tröst också. När hon blev mobbad i skolan för att hon inte firade julafton och inte fick spela fotboll stod hon ensam på rasten och tänkte att klasskamraterna skulle straffas med döden.
– Ni kommer att dö. Jag kommer att få evigt liv, tänkte jag. I dag tycker jag att det är hemskt med en så straffande Gud, men det var så jag hade lärt mig.
När började du ifrågasätta ”sanningen”?
– Det hände något när jag var tio, och vi flyttade till en by i Dalsland. Plötsligt blev jag poppis. Jag som varit så mobbad. Tjejerna slogs om att vara med mig, killarna gillade mig. Jag började tro mer på mig själv, kände mig tryggare och började umgås med människor utanför församlingen. Det fick man inte, men jag kunde inte stå emot.
Några år senare blev hon tillsammans med en kille, som inte var Jehovas vittne.
– Det var inte tillåtet så jag smög med min kärlek. Det var svårt att hantera. Jag ville ju vara ett sant vittne: Inte ha korta kjolar, inte säga emot, inte dricka, inte gå på disko, inte umgås med människor utanför Jehovas och absolut inte ha sex före giftermålet. Samtidigt kunde jag inte leva upp till alla de kraven. Och jag tänkte att det måste vara fel på mig.
Elisabeth började må allt sämre, kände sig maktlös och värdelös.
– Jag började svälta mig själv. Anorexin blev mitt sätt att ta kontroll i ett sammanhang där all makt tillhörde min pappa och äldstebröderna. Min kropp kunde jag hålla i strama tyglar, det lättade kortsiktigt på ångesten.
Hon blev skicklig på att dölja att hon inte åt. Det gick så långt att hon 14 år gammal ville ta sitt liv. Hennes pappa hittade henne vid diskhon där hon stod med kökskniven, redo att skära sig.
– Han fick bända kniven ur handen på mig, sedan bara sjönk jag ihop.
Elisabeth fick prata med en psykolog på barn- och ungdomspsykiatrin. Men föräldrarna hade sagt att hon inte fick säga att hon var ett vittne, eftersom det skulle leda till så mycket tjafs.
– Där satt jag och kunde inte berätta om det som gjorde att jag mådde dåligt. Jag kunde inte reda ut all ångest, förstod inte att det handlade om att jag var styrd av en sekt där jag bröts ner av alla krav.
16 år gammal blev hon förälskad i en turkisk kille, under en familjesemester.
– Jag förlorade min oskuld, och fick bekänna inför äldstebröderna, berätta ingående vad som hänt och att jag ångrade mig. Jag kände en enorm skuld.
Hon blev straffad eftersom hon hade brutit mot reglerna.
– Då blir man mentalt märkt inför övriga medlemmar och får sitta tyst under veckomötena. Det var fruktansvärt nedbrytande. Jag visste inte heller hur länge jag skulle ha restriktioner, som det kallas. Det avgör äldstebröderna.
Läs också: 20 vanliga orsaker till bråk i hemmet
Elisabeth studerade Bibeln ännu flitigare och försökte följa alla regler – som botgöring. Så blev hon kär i en man som också var ett vittne. De följde reglerna, såg till att inte vara ensamma för mycket. Och hade ett förkläde: en vuxen person som ska se till att inget ”otillbörligt” sker.
Men en kväll kunde de inte hejda sig, två handlöst förälskade människor som de var.
– Vi hade sex. Efteråt mådde vi jättedåligt…
Elisabeth åkte hem. När hon senare ringde honom fick hon inget svar.
– Jag fick veta att han hade försökt ta sitt liv och var inlagd på sjukhus. När vi väl fick prata var han förändrad. Han la all skuld på mig. Jag bara grät. Det var som att jag inte fick luft. Kände mig som världens uslaste.
Där tog det stopp. Elisabeth orkade inte längre. Hon kunde inte leva så här. Men själva beslutet kom när hon fyllde 18 – i samband med att hennes pappa förbjudit henne att åka på en utlandsresa med en kompis.
– Jag blev så arg, och samtidigt fylld av kraft. Jag sa bara att ”jo, jag ska visst resa, jag är 18 och du kan inte längre bestämma. Jag ska gå ur församlingen, vill inte vara med längre”.
Klick. Samtalet var över och Elisabeth satt där, med telefonen i handen. Nu hade hon gjort det hon knappt ens vågat tänka på. Hon hade brutit med det liv som alltid varit hennes.
– Först kändes det fantastiskt. Jag festade, drack, rökte, hängde med olika killar. Det var som om jag ville ta igen allt jag hindrats ifrån.
Hon flyttade till Stockholm, träffade en man och fick ett barn.
– Sedan gick luften ur mig. Livet blev nattsvart, jag kände mig så vilsen. Vem var jag utan min familj, utan alla som känt mig sedan barnsben? Och jag tänkte på sms:et jag fick från min syster när jag gick ur: ”Du är död för mig.” Det gjorde så ont, hur kan man säga så?
Elisabeth fick panikattacker. Globala händelser, som terroristattacker, påverkade henne starkt. Hon såg attackerna som ett bevis på att domedagen var nära. Nu skulle hon dö i Harmagedon.
– Jehovas har ju förutspått att det ska bli religionskrig, och så fort något dramatiskt hände tänkte jag att nu händer det, de hade rätt.
Hon vaknade ofta kallsvettig av mardrömmar, med scener av lastbilar som slungades rakt över vägen och krossade allt och dödade henne och hennes barn.
– Min dåvarande man stöttade mig, jag hade inte klarat det utan honom.
Elisabeth tystnar.
– Jag är så tacksam mot honom. Ändå förstörde jag den relationen.
I dag vet hon att uppväxten med den ständiga rädslan för att inte duga har påverkat henne på djupet.
– Jag har haft svårt för nära relationer. Har svårt att våga tro att någon kan tycka om mig för den jag är. Det blir som en självuppfyllande profetia: Jag tror innerst inne att jag är oälskbar, och därför försöker jag bevisa det för mig själv – genom att såra min partner. Typ: Titta så dumt jag beter mig, det går ju inte att älska mig.
Läs också: 8 saker som gör dig lycklig på riktigt
Elisabeth var otrogen och kände sedan sådan skuld att det var omöjligt att fortsätta relationen.
– Jag har sabbade nästa förhållande också, med en man som jag fick två barn med. Jag hatar verkligen att ha varit otrogen, två gånger. Samtidigt vet jag i dag att det har med min dåliga självkänsla att göra. Jag sökte bekräftelse från andra män.
Ett tag mådde hon så dåligt att hon funderade på att ta sitt liv.
– Jag klarade inte av all skuld. Men tanken på mina tre barn hindrade mig. I stället gick jag och pratade med psykolog. Där fick jag verktyg för att bygga upp min självkänsla, och hantera all skuld jag burit på i mitt liv.
Efter de kraschade relationerna bestämde hon sig för att vara singel. Hon ville inte riskera att såra någon igen. Men så träffade hon mannen hon nu flyttat ihop med.
– Att våga gå in i en ny relation är nog det modigaste jag har gjort. Jag har hållit emot in i det sista, sagt att det är ingen idé att bli ihop med mig, jag kommer bara att förstöra relationen. Men han gav inte upp. Och jag är otroligt glad för det. Han är min tvillingsjäl.
AV HANNA NOLIN
FOTO JONAS BILBERG
Yrsa om svåra barndomen: ”Mamma var psykopat”
