Hjördis starka skildring av vardagen efter en närstående gått bort
Det är en torsdag mitt i vintern och Hjördis Gustafson ska gå på bio med en väninna. På kylskåpet sitter post-it-lappen fortfarande kvar, den hon skrev kort efter Stefans död, med orden: ”Målet är att jag ska må bra”. Mår hon bra nu?
– Ja, det gör jag. Jag har en fantastisk familj och fina vänner, jag promenerar ofta, reser en del och skriver mycket. Men så klart kommer Stefan till mig. När jag går förbi en pub där vi haft det mysigt. När jag leker med barnbarnen och tänker: ”Det här skulle Stefan ha velat vara med om”. Men också under mer lättsamma former: När jag sitter framför teven och kommer på mig själv med att jag faktiskt kan välja Idol, som jag gillar, framför På spåret!
Se också: Så stöttar du någon i sorg
Varit tillsammans i 40 år
Just känslan av att plötsligt vara ett ”jag”, när man så länge varit ett ”vi” är något Hjördis ofta återkommer till.
– När man varit tillsammans i nästan 40 år växer man ihop. Jag minns att jag efter Stefans död köpte hem hyacinter, som han aldrig hade tålt. Och så upptäckte jag att det var jag som var allergisk! I boken ”Jag har nog förstått att han är död” (Parus Förlag), som Hjördis skrev efter makens bortgång, finns också en episod från ett besök i fiskaffären:
– Det lät så futtigt att säga att jag skulle ha en portion att jag började gråta. Hur ledsamt är det inte att tänka sig en person som sitter ensam en fredagskväll med mat i en plastförpackning?
Svårt att bli vän med ensamheten
I dag kan Hjördis njuta av en kväll för sig själv, men att bli vän med ensamheten är en av de saker som tagit längst tid efter Stefans död.
– Jag har förlorat personer som stått mig nära tidigare, min mamma gick till exempel bort när jag var 34, men när Stefan gick bort försvann hela mitt sammanhang i vardagen. Personen som jag kände så väl, plötsligt var han inte längre där.
Sjukdomen gjorde att de gled isär
2007 fick Stefan skivepitelcancer. På Vårdguiden läste Hjördis att de flesta som får diagnosen blir botade, på en internetsida för läkare stod det att sjukdomen kunde leda till döden. Den informationen höll Hjördis för sig själv, och Stefan var inte en sådan som googlade.
I stället försökte de leva sitt liv som vanligt. Jobbade och träffade barn och barnbarn. Åkte till Rom. Köpte ett sommarhus. Påtade i trädgården. Men också operationer och strålbehandlingar. Symtom och besvär som blev fler och fler. Det sista halvåret upplevde Hjördis att hon och Stefan gled isär.
– Jag tror att det var hans sätt att tackla det; att han inte ville kännas vid hur sjuk han var. Eller kanske ville han bara inte prata om det. Men det gjorde mig förvirrad. Jag såg ju hur dåligt han mådde, men blev osäker. Såg jag rätt? Eller var jag en deppig person som kanske till och med gjorde allt värre?
Sommaren 2015 gick Stefan bort, 66 år gammal. Sista veckorna tillbringade han på hospice. Bredvid hans säng hade Hjördis ställt ett foto av honom, så att personalen skulle se att han en gång varit en annan än den som låg döende i sängen. Fotot tog hon sedan hem och bar med sig från tevesoffan på kvällen till byrån bredvid sängen på natten.
– Det som överraskade mig var att jag hade så svårt att förstå att han var död, jag trodde att jag skulle vara bättre förberedd. Vi hade levt med sjukdom så länge, men overklighetskänslan som jag tidigare trott främst hörde samman med plötslig död drabbade också mig.
"Vem var jag när han inte fanns?"
Stefans död innebar också att Hjördis var tvungen att ställa om sitt tankesätt.
– Innan hade jag varit så fokuserad på hur han mådde. Men när han nu inte längre fanns: vem var jag då? Jag stod på ruta ett, men vad var ruta två? Jag träffade vänner, barn och barnbarn som jag tyckte om, men det kändes som om jag bara ville få tiden att gå i stället för att ta vara på den.
Kuratorn uppmanade henne att skriva
Under Stefans sista år hade Hjördis regelbundet gått till en kurator och samtalen fortsatte efter hans död. Kuratorn uppmuntrade henne att fortsätta med det hon märkt gav lindring i sorgen, nämligen att skriva.
– Jag skrev för att begripa vad det var som hade hänt. Jag gick igenom journaler, gamla dagböcker och jag läste massor av böcker om döden. Och ju mer jag skrev insåg jag att mina erfarenheter kanske också skulle kunna hjälpa andra i sorg och saknad. Och så såddes fröet till ”Jag har nog förstått att han är död”.
Boken beskriver vardagssituationer som sörjande
I boken beskriver Hjördis många av de situationer som upplevs tuffa när en närstående gått bort. Att hålla tal på sonens bröllop, tre veckor efter makens död. Att inte orka möta andras omtanke i matbutiken. Att komma hem och se sin bästa väns keps hänga kvar i hallen, samtidigt som man ska planera hans begravning. Att inte orka annat än att härda ut.
– Jag var först ut i vår bekantskapskrets att förlora en partner. Och det var tufft. Jag kunde känna mig avundsjuk på andra pars bekymmerslöshet, att de fortfarande hade det där naturliga sammanhanget som jag förlorat.
I dag är skrivandet mycket mer än sorgebearbetning för Hjördis. Det är ett sällskap och det är roligt. Fiktionen har fått ta större plats och hon har bland annat varit i Grekland och skrivit. Hon har dejtat och upptäckt att det faktiskt är möjligt att tycka om och trivas med andra män. Familjen och vännerna är viktiga, och det sammanhang hon tyckte sig stå utanför när Stefan gick bort. Och på kylskåpsdörren får post-it-lappen hänga kvar.
– Jag brukar titta på den och tänka: Hur mår jag nu egentligen? Och då är svaret oftast ”bra!”.
Hjördis tips som hjälpte henne i sorgen:
Att läsa: Jag läste mycket litteratur som handlade om döden. Särskilt Joan Didions ”Från ett år av magiskt tänkande” kom att betyda mycket för mig.
Att skriva: Det blev ett sätt att förstå vad vi hade varit igenom, ge tillvaron mening och till slut nå någon slags försoning.
Att prata med någon: En vän eller en någon professionell, som t ex en kurator.
Att boka in saker i vardagen: Jag började t ex träffa några andra ensamstående väninnor som jag gick på bio och museum med. Det gav struktur och mening åt dagen.
Att hitta ett forum: Till exempel finns det anhöriggrupper där man samtalar tillsammans och på Facebook finns gruppen VIMIL – vi som mist någon i livet. En fin sak med dessa forum är att man känner att man inte är ensam om sina känslor och att många upplever exakt samma sak som en själv.
Att promenera: Ett bra sätt att rensa tankarna.
Text: Linda Unnhem
Foto: Jennifer Gullback