Anna: "Jag sålde min kropp – och förlorade lite av min själ"

När jag var tio år blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, en händelse jag förträngde i många år. Inte förrän jag var 16 år började minnesbilder att dyka upp. Hur jag sitter i kojan mellan hans ben, naken på underkroppen och hur han smeker mig. När jag väl insåg att minnena inte skulle försvinna tog jag ett kalkylerat beslut om att ha sex: jag skulle försöka ersätta gamla minnen med nya. Så varje gång jag hade sex hoppades jag att det minnet skulle ersätta det obehagliga från barndomen. Men det fungerade inte såklart. Jag hamnade varenda gång i liknande offerposition. Jag drogs till killar som bara satte sin egen njutning först, som ville att jag skulle vara passiv och bara göra det de ville.

Till slut ställde jag upp på saker jag egentligen inte ville. Jag hade aldrig sex för att det var skönt, romantiskt eller fint på något sätt. Jag hade sex för att dämpa min ångest, vilket fungerade, tillfälligt.

Sedan kom internet och alla dejting- och sexsidor. Då var det ännu enklare att hitta någon att ha sex med. Efter att jag lagt upp min profil tog det inte lång tid förrän jag hade femtio meddelanden. Det var bara att välja och vraka. Men det blev snabbt en ond cirkel. Sexet med främlingar gav ångest, och för att döva ångesten hade jag mer sex. Jag kunde prata med en man via internet i tio minuter, bestämma träff och åka till honom 20–30 mil bort, för att ha sex. Helt livsfarligt har jag ju insett senare!

Läs också: Lenas pappa förgrep sig på henne: ”Jag minns varje övergrepp”

Det började tära på mig och till slut stängde jag av alla känslor. Efteråt har jag förstått att jag har haft en skyddsängel som har jobbat väldigt hårt. På fyra år träffade jag ungefär 100 män!

”Kände mig äcklad”

Vändningen kom när jag hade haft sex med tre olika män under ett och samma dygn. Då kände jag mig äcklad och värdelös. Efter den tredje mannen gick jag in i en affär och köpte nya kläder och slängde de gamla i en soptunna. Och jag tänkte: Aldrig mer. Jag tog kontakt med tjejjouren Ronja i Västerås och pratade för första gången om övergreppet och mitt sexuella självskadebeteende. Då jag ansågs vara suicidal slussades jag vidare till vuxenpsykiatrin. Där jobbade vi med ångestproblematiken och självkänsla under ett års tid.

När jag var 24 år fick jag diagnosen borderline och den förklarade en del av min problematik som separationsångest och att jag såg livet i svart eller vitt, att det saknades gråskalor. Det var en lättnad att få diagnosen för nu kunde jag förstå mig själv bättre.

Tiden som följde jobbade jag inom kriminalvården och som behandlingsassistent på ett LVU-boende samtidigt som jag pluggade på universitet. Men att ta in diagnosen var tyngre än jag hade trott. Och med jobb och studier blev det för mycket, så jag brände ut mig.

I två år var jag sjukskriven och min ersättning sänktes rejält. Jag klarade plötsligt inte av att betala mina räkningar. Men jag ville inte låna pengar. Och även om jag hade tagit mig ur det självdestruktiva beteendet så var jag skadad sexuellt. Så jag bestämde mig för att börja sälja sex. Jag hade aldrig njutit av sex, aldrig sett det som något vackert eller kärleksfullt – så jag kunde lika gärna fortsätta ha sex, men ta betalt för det.

Jag övertygade mig själv att jag skulle vara eskort för att det lät finare. Jag skulle inte stå på gatan och ragga kunder. Så jag satte mig och tittade på olika eskortsidor och sedan lade jag ut egna annonser. Jag krävde alltid att få se bilder på kunderna innan och träffade bara dem som såg attraktiva ut. Jag hade tydliga punkter på saker jag inte ställde upp på och priset på 1500 kronor per påbörjad halvtimme var inte förhandlingsbart.

Läs också: Linda hade dyslexi: ”Trodde aldrig mina texter skulle få folk att gråta”

Första gången var det väldigt nervöst, men det var också en märklig egoboost, att någon skulle betala för att få ha sex med mig. Det låter konstigt, men så skadad var jag. Jag träffade alltid männen hemma hos mig för att det kändes tryggare. Men det var inte så smart eftersom alla då visste var jag bodde. När jag tog emot pengarna kände jag både lättnad och skam. Lättnad för att jag klarade mig själv, skam för att det var smutsiga pengar. Min intention var att spara och lägga undan, men det blev aldrig så, utan jag köpte till exempel kläder och elektronik. Jag berättade för en del vänner att jag dejtade och fick betalt, för det lät bättre. Jag hade i snitt fyra kunder per vecka, och en halvtimme per kund.

”Sålde mig själv billigt”

Det låter sjukt, men jag kände mig omtyckt av mina kunder, jag var så svältfödd på kärlek att jag tog sexet som en kompensation. Jag fick lite smulor av omtanke i alla fall.

Det var inte förrän jag gjorde avkall på priset som det började gå utför. Det var en man som sa att han bara hade tusen kronor och så sammanföll det med tiden då räkningarna skulle betalas. Jag tänkte att okej, låt gå för den här gången. Tusen kronor var bättre än inget. Men det hände flera gånger. Jag hade överskridit min gräns och mina regler när jag började se varenda krona som bättre än ingenting. Jag hade sjunkit så lågt att jag sålde mig själv billigt.

Ungefär ett och ett halvt år senare kände jag att inte ville mer. Jag kände mig avtrubbad och tom och ångesten var tillbaka. Pengarna gav ingen glädje alls och kickarna jag hade känt innan uteblev. Jag skulle bara ta en kund… och sedan en till. Jag hade ju kontrollen, jag kunde sluta när jag ville. Eller?

Vändningen kom den 4 september 2010. En morgon märkte jag att jag hade slut på hundmat. Jag hade inga pengar så jag gick ut på nätet för att se om jag kunde hitta en kund. Det dök upp en man som ville träffas och han skickade en bild på sig själv. Men när han kom såg han inte alls ut som på bilden, han var väldigt oattraktiv. Han sa att han ville ha oralsex och tänkte betala femhundra kronor. Jag tvekade. Jag har ju alltid varit stenhård med priset, men tänkte på hundmaten som måste köpas. Jag kände spontant att jag skulle kräkas om han tog i mig, men jag tog honom i hand och sa välkommen in. Och så gav jag honom oralsex för femhundra kronor.

Läs också: Yvonnes ex tände eld på henne och sonen

Efteråt mådde jag illa och jag var förtvivlad och jag insåg att jag inte alls var bättre än en hora på gatan. Det var som ett knytnävsslag i magen. Jag tänkte att jag måste få hjälp att ta mig ur det här. Men vart ringer man en lördagseftermiddag, allt var ju stängt? Så jag kontaktade polisen. Jag fick prata med en kvinnlig polis på krimjouren. Jag berättade allt och bad om hjälp, sa att jag skulle dö annars. Hon sa åt mig att åka hem till mina föräldrar och stanna där hela helgen. Sedan ringde hon flera gånger för att höra hur jag mådde. Då berättade jag också allt för mina föräldrar som blev chockade, men valde att stötta mig till hundra procent. Efter helgen åkte jag till polisstationen och fick träffa en socionom, en jurist och en beteendevetare och det gjordes en anmälan mot männen jag träffat. Jag bytte bostad och fick skyddad identitet.

”Ger bort en bit av sin själ”

Förundersökningen, som var den första i sitt slag i länet, tog två år och endast några få män gick att identifiera. Men när åtal skulle väckas var brotten preskriberade så det blev ingen rättssak. Men jag kom ur det destruktiva livet, vilket var prio ett för mig och polisen. Jag vill poängtera att det inte är en viss typ av människor som säljer sig själva. Prostitution finns i alla samhällsklasser, åldrar och kulturer. Men föreställningarna är att de som säljer sex är missbrukare, kriminella eller att de inte kommer från bra familjeförhållande. Hos polisen sa förundersökningsledaren: ”Men du ser ju så normal ut. Du verkar skärpt och söt.” Han bad snabbt om ursäkt sedan. Men det visar på vad många anser om människor i prostitution.

Det har gått sex år sedan jag slutade sälja sex. Det har funnits två tillfällen då tanken dykt upp att sälja mig själv, när jag saknat pengar. Men tankarna har försvunnit lika fort. Jag har insett att det kostade mig mer än vad jag tjänade: min sexualitet, min tillit till män, kärlek och relationer. När man säljer sin kropp ger man bort en bit av sin själ och efteråt finns det bara spillror som tar år att laga ihop.

Jag har varit på botten och vänt och förstår att jag har en inre livsstyrka som hjälpt mig hitta livslågan, som blivit mitt ankare. Jag har också blivit mer ödmjuk inför andras öden och vill hjälpa och stödja andra som hamnat i prostitution. Jag vill berätta för dem att de inte är dåliga människor för att de gjort dåliga val. Och berätta att det aldrig är värt att sälja sin kropp. Den tillfälliga glädjen över pengar och prylar är just bara tillfällig, men kostar ett helt liv.

AV ANNE HAAVISTO

FOTO JONAS BILBERG

Elisabeth: Jag flydde sekten men rädslan finns kvar”

Läs också: Elisabeth: Jag flydde sekten men rädslan finns kvar”