Johanna hade bordeline: "Jag ville leva, men förstod inte hur jag skulle orka"

Johanna von Schedvin har knappt ett år kvar på sin utbildning. Sedan är hon färdig psykolog.

– Jag vet hur viktigt det är att bli sedd och tagen på allvar när man har ångest och mår dåligt. Det vill jag ge vidare till andra.

För fem år sedan fick hon diagnosen borderline, som bland annat innebär att man snabbt växlar mellan starka känslor. Man blir ett med det man upplever. Vissa blir utåtagerande. Andra vänder sig inåt. Så har det varit för Johanna.

– Mina känslostormar har jag haft inombords. Därför har det varit svårt för andra att se hur dåligt jag mått.

Läs också: Har du borderline?

Det var i samband med att hon började på gymnasiet som hon mådde allt sämre.

– Jag kände ingen på min nya skola och blev väldigt ensam. Hade också alltid varit duktig i skolan. Nu gick jag på naturvetenskaplig linje, där alla var högpresterande. Det var pressande. Om jag inte var den där tjejen som var ”smart”, vem var jag då?

När hon inte längre kunde leva upp till sin självbild var det som om hela hon minskade i värde.

– Jag kände mig dålig.

När Johanna var i skolan bet hon ihop. Väl hemma rämnade fasaden.

– Jag låg på sängen i mitt rum och grät, skakade och kippade efter luft. Förstod inte varför jag kände så här, jag hade ju ingen anledning. Vad var det för fel på mig?

Pratade du med någon?

– Nej, det var aldrig ett alternativ. Vi var inte bra på att prata om känslor hemma. Jag hade på något sätt lärt mig att ”ensam är stark”.

I ren desperation gjorde hon sig själv illa.

– Allt handlade om att försöka komma bort från ångesten. I brist på andra utvägar skadade jag mig själv. På kort sikt fungerade det, jag fick kontroll över ångesten. På längre sikt var det förstås ingen bra lösning. Och jag avskydde mig själv. Vem var jag som gjorde så här konstiga saker?

Hade något kunnat lindra ångesten, tror du?

– Det hade betytt mycket om någon vuxen hade kommit fram och sagt: ”Jag har märkt att du verkar ha det jobbigt, om du vill prata om det så finns jag här.” För jag var så isolerad, även inför mig själv. Det var som om jag inte fick finnas.

Fick du någon hjälp?

– Jag gick hos skolkuratorn. Men jag kände mig inte sedd av henne. Hon frågade inget om hur jag mådde. ”Du måste prata med dina föräldrar!” sa hon hela tiden. ”Du måste sluta skada dig själv!” fick jag också höra om och om igen. Vi pratade inget om ångesten, som ju var orsaken till att jag skadade mig själv.

När fick dina föräldrar veta?

– När sommarlovet kom, efter första ring, kände jag att jag inte hade något val. Jag kunde ju inte gå i långärmat i värmen. Så jag berättade. Pappa blev arg. Egentligen var han nog orolig, men det kom ut som ilska. Och mamma skuldbelade sig själv för att hon inte märkt något. Det var otroligt jobbigt, jag skämdes och fick ångest över att ha gjort mamma och pappa oroliga.

När skolan körde igång igen, till hösten, blev ångesten ännu värre. Johanna började få tankar om att hon inte orkade leva längre.

– Jag ville egentligen inte dö. Så jag berättade för min dåvarande pojkvän. Han var ett stort stöd. Så här i efterhand fattar jag inte hur han orkade. Han var ju i samma ålder som jag själv.

Han såg till att Johanna kom till Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, där hon blev inlagd under en tid. Därefter hade hon en relativt stabil period.

Så inträffade två oberoende händelser som ledde fram till Johannas första självmordsförsök.

Hon hade lärt känna en yngre tjej via ett nätforum, för personer med psykisk ohälsa.

– Hennes pappa hade utsatt henne för sexuella övergrepp och jag försökte stötta henne. En natt messade hon och var helt förstörd. Då hade han gjort det igen… Jag pushade henne att polisanmäla. Det gjorde hon också. Och nu, ett år senare, skulle jag vara vittne i rättegången.

Ju mer den närmare sig, desto mer stressad kände hon sig.

– Hur skulle jag komma ihåg exakt vad hon sagt i telefon? Tänk om jag sa fel och förstörde allt? Det var som om allt hängde på mig.

Två veckor innan rättegången tog en vän till Johanna sitt liv.

– Det blev bara för mycket. Jag orkade inte mer. Så jag tog en överdos. Jag ville inte dö då heller, bara komma bort från allt. Att ta sitt liv kändes som enda utvägen, just då.

Johanna blev inlagd på psykiatrisk avdelning under en tid. Det hjälpte på kort sikt. Men när hon blev utskriven ramlade hon ner i ångesten igen.

– Jag hatade mig själv för att jag inte hade hindrat min vän från att ta livet av sig. Kände sådan skuld. Jag behövde avleda ångesten på något sätt, samtidigt som jag inte längre kunde skada mig själv så att det syntes. För jag ville inte såra eller göra någon annan orolig igen. Så jag bytte sakta men säkert ut självskadandet mot ätstörningar…

Trots allt klarade Johanna att ta studenten med bra betyg. Därefter kom en period när allt kändes lätt och positivt.

– Jag såg fram emot hösten. Då skulle jag nämligen flytta till Norrköping, bo med en kompis och plugga grafisk design. Det var som om jag fick börja om med mitt liv i en ny stad. Jag kände mig så hoppfull!

En månad höll euforin – tills en händelse triggade igång ångesten igen.

– Min kompis före detta kille tog livet av sig. Och jag kastades tillbaka till känslorna från när min vän hade begått självmord. Jag började dricka och snart var jag tillbaka i självskadandet och matmissbruket. Jag kunde inte ha det så här längre!

Det var då hon sökte hjälp och kom till en psykolog som kunde bekräfta hennes smärta.

– Hon fick mig att känna mig sedd. Inte bara som en patient med problem utan som en tjej som haft det svårt i livet. Jag fick förtroende för henne. Tyvärr hann vi bara ses några gånger innan det var sommaruppehåll. Jag fick sådan enorm ångest. Hur skulle jag klara mig?

I samband med det gjorde Johanna sitt andra självmordsförsök, i ett desperat försök att komma bort från ångesten. Nu, när hon var över 18, fick hon själv välja om hon ville bli inlagd eller inte.

– Det skulle vara bättre för mig att komma till ett behandlingshem, resonerade jag. Jag sökte flera olika, men fick avslag från alla – med motiveringen att jag ”inte var tillräckligt dålig”. Efter det var det som om jag bara stängde av allt. Orkade inte bry mig längre. Orkade inte må dåligt. Så jag sysselsatte mig för att distrahera tankarna, pluggade heltid och var igång. I slutet av sommaren började jag till och med känna mig positiv och glad!

När hösten kom och det var dags att börja hos psykologen igen ville inte Johanna fortsätta.

– Jag mådde ju jättebra! Men hon fick mig att lova att komma tillbaka.

I efterhand har Johanna förstått att psykologen såg det hon inte själv gjorde: att hon hade blockerat sina känslor.

– En månad tog det. Sedan kom allt ikapp mig, och jag fick fruktansvärd ångest. Ja, så var vi där igen…

När Johanna kom tillbaka till psykologen beslutade de tillsammans att göra en utredning. Lagom till jul fick Johanna diagnosen borderline.

– Först var det en lättnad. Det fanns en orsak till att jag var som jag var! Men det tog inte lång tid tills jag kände tvärtom. När jag googlade hittade jag mest inlägg om hur omöjliga ”vi med borderline” var. Och att det inte går att bli frisk. Jag läste också att risken för att dö i självmord var hög. Från att det till en början känts som en räddning kändes det nu i stället som en dödsdom. Om jag ändå skulle dö ung kunde jag förkorta lidandet för mina anhöriga, genom att få det snabbt överstökat. Så tänkte jag.

Det var då hon gjorde sitt tredje självmordsförsök.

– Men jag överlevde… I dag tycker jag att det är bra att jag fick en diagnos, eftersom det var början till att kunna förstå mig själv. Det viktigaste för mig har varit att acceptera mig själv som jag är. Det spelar ingen roll att det är krig i Syrien, jag har rätt till mina känslor precis som de är. Man kan inte mäta lidande. När allt bara får finnas som det är blir ångesten mindre. Det tog tid och var ett stort jobb, men sakta blev det bättre.

Hur mår du i dag?

– Jag mår bra. Och jag ser ljust på framtiden. Jag har inte lika mycket ångest, men desto fler andra känslor. Och de är mer nyanserade. Eftersom jag förstår mig själv bättre har också det starka självhatet minskat. I stället kan jag känna en sorg över hur tufft jag haft det, och en värme över hur jag har kämpat, efter de förutsättningar jag hade då.

Johanna får fortfarande ångest ibland. Men hon är inte lika rädd för den. Och kan låta den få finnas i stället för att kämpa emot eller fly.

– I stället försöker jag ta hand om mig själv lite extra, då brukar det kännas bättre efter ett tag. Och jag vet ju att det inte är farligt. Det är bara tankar och känslor. Det går över.

Läs också: Anna Book om sin obotliga sjukdom: ”Jag ger inte upp”

I dag föreläser Johanna om sin resa från att ha varit patient till att snart bli psykolog.

– Att få dela med mig av min historia och använda den till något gott känns bra. Den kommer alltid att vara en del av mig. På det här sättet får den mening, och gör inte bara ont.

Hur kommer det att bli att jobba som psykolog tror du?

– Jag tänker att det jag har varit med om är erfarenheter som kommer att hjälpa mig i min yrkesroll. Jag vet hur det kan vara att må riktigt dåligt och inte se någon väg ut. Men också att det finns hopp. Det kan bli bättre.

FOTO: EVELINA RÖNNBÄCK

Johanna von Schedvin

Ålder: 28

Familj: Singel

Bor: Umeå

Gör: Pluggar till psykolog, driver blogg på johannavonschedvin.com

Caroline, 25: ”Folk tror att han är min pappa”

Läs också: Caroline, 25: ”Folk tror att han är min pappa”