Marika Carlsson om kroppsideal sockerberoende: ”Alltid haft komplex”
För tio år sedan insåg Marika Carlsson att hon var sockerberoende, att hon har samma förhållande till en viss typ av föda som alkoholisten har till alkohol. Poletten trillade ner 2011 när hon såg Bitten Jonsson prata om sockerberoende på Nyhetsmorgon.
– Allt stämde, jag kunde kryssa i varje ruta av det hon beskrev.
Se också: 5 snabba med Marika Carlsson om livet som komiker
Rätt kost ger Marika balans
Marika beskriver sig själv som en aningen eller-människa, en beroendepersonlighet. När hon insåg att hon var sockerberoende gick hon helhjärtat in för att lära sig allt om det. När hon känner sig mentalt instabil hjälper rätt typ av kost henne att må bättre rent psykiskt och känna sig balanserad. Idag har hon med sig egen matlåda för att veta vad hon stoppar i sig. Just nu är hon inne i en period där hon är väldigt noggrann.
– När jag känner mig stabil mentalt kan jag släppa lite på maten. Men jag kan inte släppa så att jag tar en kanelbulle.
"Jag hade rejäl fetma"
Några år tidigare hade Marika tagit ett rejält omtag på sin hälsa och gått ner mycket i vikt tack vare förändrade matvanor och motion. Som en del av det uteslöt hon snabba kolhydrater och socker, utan att riktigt vara medveten om exakt hur stor skillnad just det innebar för henne.
– Jag hade en rejäl fetma och tyckte själv att jag var för ung för det. Då gick jag ner och trodde att jag skulle bli lycklig och att livet skulle bli harmoniskt. Så blev det inte.
– Jag fick extremt mycket positiv uppmärksamhet av omgivningen, men jag mådde jättedåligt själv. Jag blev besatt av maten och att kompensera med träning. Överallt matas vi av budskapet ”om du bara går ner i vikt kommer du att bli lycklig och må bra”. Men ingen pratar om hur vi mår inuti, varför vi äter, på vilket sätt vi äter och hur vi förhåller oss till mat, konstaterar hon krasst.
Marika Carlsson
.
Ålder: 49
Gör: Komiker
Familj: Frun Maria, bonusdotter och hunden Bob
Hade negativa tankar om kroppen
Relationen med kroppen har aldrig varit speciellt bra.
– Jag har alltid önskat att min kropp såg annorlunda ut. Varje generation har ju sina kroppsideal, men jag har aldrig passat in i dem. Jag kan fortfarande brottas med det, men jag tycker det är lite lättare när jag är 49 än när jag var 19 eller 29.
Marika kom i puberteten tidigt. Hon fick mens redan som nioåring och som tolvåring var hon färdigutvecklad, med stora bröst som gav henne oönskad uppmärksamhet. Hon är dessutom uppväxt i ett religiöst sammanhang där man inte skulle framhäva kroppen. Sedan dess har hon försökt dölja sin kropp i stora bylsiga kläder. Hon beskriver självhatet som en ständig följeslagare, något som hon egentligen inte lagt så mycket fokus kring, utan bara fanns där och jobbade i det dolda. Än i dag blir hon obekväm av allt som har med utseende att göra.
Förnekat sin sexualitet i 20 år
Efter att ha förnekat sin sexualitet i 20 år lärde Marika 2011 känna Mia, en vänskap som sakta växte till kärlek. När hon kom ut som lesbisk kände hon sig för första gången hel. Hur påverkade det hela hennes välmående och synen på sin egen kropp?
– Jag har inte lagt det i kroppen, tyvärr får jag säga. Sådant kan inte komma utifrån. Det spelar ingen roll om någon säger något fint om inte jag tycker det själv. Däremot har hennes kärlek gjort mig helare i min person och hon får min självkänsla fått växa. Jag har jättebra självförtroende, men ingen bra självkänsla, säger hon ärligt.
Landsvägscykling är hennes hälsopassion
Marikas stora hälsopassion är landsvägscykling, vilket hon upptäckte 2009. Hon var mitt i sin hälsoresa, men tyckte att gymmet egentligen var ganska tråkigt och att jogga var inget för henne. Så hon började cykla, för det hade hon alltid tyckt om. Idag cyklar hon gärna tillsammans med sin fru, som ett mysigt sätt att röra på sig samtidigt som man umgås. Hon cyklar prestigelöst, är hellre ute en bestämd tid, distans eller prestation spelar mindre roll. De senaste åren har hon också upptäckt glädjen av att gå långa skogspromenader med hunden Bob.
2021 deltog Marika, lite överraskande, i Den stora hälsoresan, 16 weeks of hell, en produktion hon lämnade med ganska mycket kritik mot upplägget. Visionen var aldrig att göra någon viktresa, hon såg det istället som ett tillfälle att bygga upp sin styrka ordentligt. Men tyvärr har det än idag skadat hennes relation till träning.
– Det var ingenting som passade mig.
"16 weeks of hell var inget för mig"
För Marika måste träning vara kul, något som går i vågor, hand i hand med hennes mående. Drömläget är att träna tre gånger i veckan, och vara glad både innan, under och efter. För att hålla balansen håller hon sig nära stödgrupper och communitys för beroende. Hon har också lärt sig att våga stanna upp i obehagliga känslor istället för att döva dem med mat eller nikotin. Och inte minst, att ta hand om sig själv och lyssna inåt istället för att stressa på i för högt tempo. En enda gång har hon halkar ur sina matvanor rejält, i samband med att hon slutade snusa förra hösten. Hon tycker egentligen inte att det är särskilt jobbigt att hålla sig från godis och bullar.
– Det handlar inte så mycket om maten i sig, utan mer om destruktiva tankar, förklarar hon. Det värsta med sockerberoendet har varit skammen, rädslan för att vara till besvär, att andra ska tycka att hon är konstig. När hon blivit ifrågasatt har hon känt sig skyddslös. Hon upplever att än idag, 2022, är oförståelsen kring sockerberoende stor.
– Det är skammen som har gjort att det tagit så lång tid för mig att få fram den här föreställningen, även om jag länge känt att jag velat göra den. Jag måste fortfarande ta ett djup andetag och känna att ”det är ok, du har rätt att ta den här platsen.
Om föreställningen Smalast när man dör vinner
"Smalast när man dör vinner" berättar hela Marikas egen hälsoresa, samtidigt som den studsar mot idealen och samhället vi lever i. Hon beskriver den själv som väldig rolig och extremt gravallvarlig. Men hur skojar man om någonting som har varit en väldigt jobbig personlig grej, för att både få ut poängen och göra det lättillgängligt utan att trampa på sig själv?
– I det här fallet har det varit lätt. Det är så hög igenkänning på träning, alla känner igen sig i ”jag ska börja imorgon”. Det har snarare handlat om att inte bara skämta bort hela ämnet. Sen har jag valt att ta några avstamp i mitt eget liv där jag vågar vara såpass allvarlig och sårbar på scenen som jag kan vara och ändå hålla ihop. Det har varit det svåraste. Jag hade kunnat göra en 90 minuters show om bara mat och träning där alla gapskrattar, men inget landar.
Vad gör det som har helat dig såpass att du har kommit till den punkten att du är redo att stå på en scen och prata och skämta om det här?
– Det är mycket tack vare min fru. Hon har själv en väldigt stark självkänsla och har peppat och sagt ”Skit i dem, lägg inte fokus på det.” Jag är mycket mer sårbar och känslig. Jag var tvungen att känna att jag hade byggt upp ett inre skydd mot recensenter och kritiker; ”Det här var trams, det finns inget som heter sockerberoende. Du gör en höna av en fjäder.” härmar hon på bred standup-skånska och fortsätter;
– Då måste jag kunna orka läsa det och känna att jag inte bryr mig.
Är du sockerberoende? 5 varningstecken
- Du gömmer sötsaker
- Du ljuger om dina vanor
- Du har tappat kontrollen
- Det tar tid och energi från dig
- Det går ut över ditt sociala liv
Foto: Susanne Kronholm