Tinas son tog sitt liv: "Jag kunde inte rädda honom"

Kristoffer, Tina Rydbergs då 17-årige son, hade förändrats. Han var tröttare än normalt och ibland sluddrade han. När hon konfronterade honom med sina frågor hade han alltid bra och lättköpta svar.

– Han sa att han blev trött av den antidepressiva medicinen han tog. När jag frågade varför hans pupiller var så stora svarade han bara att de alltid varit så, och att mina pupiller såg likadana ut. Att han skulle missbruka droger ville jag inte ta in, berättar Tina.

Läs också: Josefin bröt ryggen i olyckan: ”Ingen katastrof att sitta i rullstol”

När Kristoffer blev myndig och flyttade hemifrån tog hans drogmissbruk rejäl fart. Han hade börjat läkarutbildningen, men tog inga poäng.

– Jag blev förskräckt när jag såg honom, när han kom hem under ett skollov. Han var mager, blek och glåmig. Hans rörelser var som en vålnads, som om han hade gett upp livet, säger Tina.

Hon försökte prata med honom. Men det gick inte. Han ville inte.

Rymde från behandlingshemmet

En kväll ringde de från psykakuten och sa att Kristoffer var där och att han var ångestfull, påverkad och självmordsbenägen.

– Det var fruktansvärt att få det här samtalet. Jag blev alldeles iskall och livrädd, det var som att trilla över kanten på ett stup, berättar Tina.

Därefter rullade allt igång i snabb fart. Tina tog kontakt med socialen och de såg till att sonen skickades på behandlingshem – som han snabbt rymde från.

– Kristoffer hade bara tagit sina saker och försvunnit, fick vi veta av hans flickvän. Jag började jaga honom på mobilen men han svarade inte. Jag levde minut för minut med en hjärna på högvarv. Jag kunde inte sova och jag hade kronisk huvudvärk. Det var fruktansvärt att inte ha en aning om var min son höll hus, säger Tina.

Läs också: Självmord – 4 vanliga och farliga myter

Efter drygt en vecka dök Kristoffer upp, ångerfull och ledsen. Han sa att han varit och hälsat på en kompis i Göteborg. Tina ringde till behandlingshemmet och bönade att han skulle få komma tillbaka, men de svarade att han hade sumpat sin chans.

– De sa också att vi skulle låta honom sjunka så lågt att vi kunde slänga ut honom på gatan, så han kunde gå ner sig totalt. Då skulle han troligen bli mer motiverad. Det kändes för djävligt att ingen brydde sig, att ingen ville hjälpa. Vi fick hjälpa oss själva, säger hon.

Tina vaktade sin son hemma som en fågelmamma. Hon försökte få honom nykter och ringde runt till olika myndigheter för att få hjälp. Men det fanns ingen konkret hjälp att söka.

– Jag och min man kände oss övergivna av samhället. Vi var totalt utelämnade, men bestämde oss för att själva försöka få honom drogfri. All vård bygger på frivillig bas. Men när man är mitt uppe i sitt missbruk är vård det sista man vill ha. Det är svårt att få med någon till behandling som inte vill. Och precis så var det med vår son.

Hittades livlös av systern

Efter en tid verkade Kristoffer trots allt må lite bättre. Det hade sedan länge varit bestämt att Tina skulle åka med sin man på en tjänsteresa till Japan. Hon tvekade in i det sista. Men eftersom allt verkade ha lugnat ner sig beslutade hon sig för att åka.

Morgonen efter att de anlänt ringde några bekanta och sa att Kristoffer låg på intensiven.

– Han hade försökt ta sitt liv hemma hos oss, på vår säng, med foton på familjen liggandes på bröstet. Det var vår dotter, som då var 17 år, som hade hittat honom livlös.

Tina berättar att hon blev väldigt rationell efter samtalet.

Läs också: Charlie, 25, försökte ta sitt liv: ”Rop på hjälp”

– Jag packade väskorna och så åkte vi mot flygplatsen. Allt var så absurt, som i en science fiction-film. Det körde bilar på vägar ovanför oss, och vi förstod inte skyltarna. Av flygresan minns jag ingenting, säger hon.

När de äntligen kom hem var Kristoffer redan utskriven och hade hämtats hem av sina systrar.

– Han släpptes vind för våg och det gjordes ingen uppföljning om eventuella behandlingar. Där stod vi igen med allt ansvar, säger Tina.

Tack vare en hjälpsam socialassistent fick Kristoffer en plats på ett nytt behandlingshem. Men behandlingen var alldeles för kort, bara en månad.

– När vi hämtade honom var han glad och ville köra bil. Vi köpte det godis han älskade och vi var alla så glada och lättade. Men det var inte slut där, säger Tina stilla.

Under en period på sammanlagt tio år var Kristoffer på två öppna behandlingshem och fyra slutna. Det som fungerade bäst var på en gård där de involverade klienterna i vardags- bestyren.

Läs också: Suicidforskaren: ”Samhället producerar lidande hela tiden”

– Där kände Kristoffer att han fick en uppgift som han trivdes med. Han var där i åtta månader och jag började hoppas att han var på väg att bli ren, berättar Tina.

”Stort ansvar på missbrukarna”

Kristoffer fortsatte likväl sitt experimenterande med olika preparat.

– Han testade alla möjliga medel i sin jakt efter balans i livet. I slutet låste han in sig hemma och beställde droger på internet. På ett kuvert från England stod det att mottagande tull skulle öppna och kontrollera innehållet, men det gjordes aldrig, säger hon.

Tina fortsatte sin desperata kamp med att ringa myndigheter och försöka få hjälp.

– Jag ringde polisen, socialjouren och missbruksenheten dit vi gick tillsammans efter att han varit nykter i en månad. Där fick han höra att han såg hel och ren ut, nykter. Inga trasiga tänder, det såg bra ut, sa de. Det kändes som om de inte förstod problematiken, trots att de satt där som så kallade professionella, menar hon.

Tina insåg att hon och hennes man återigen skulle bli tvungna att sköta allt själva.

Läs också: Linda om sorgen efter sonens självmord: ”Det värsta man kan vara med om”

– Det läggs alldeles för stort ansvar på missbrukarna, som faktiskt är sjuka individer. Och jag kunde inte kedja fast Kristoffer vid mig, hur mycket jag än hade velat. Jag kände mig maktlös, men jag skulle aldrig ge upp. Det gör man inte när man burit och satt sitt älskade barn till världen.

Den 8 augusti 2013 skulle Kristoffer, hans flickvän och hennes familj komma hem till Tina och hennes man på middag. Men Kristoffer dök aldrig upp.

– Jag fick en stor klump i magen, kände att något var väldigt fel. Jag försökte ringa honom men han svarade inte. Kristoffers flickvän och hennes föräldrar åkte hem. Och en stund senare åkte min man också dit, för att hämta hem honom. Jag och yngsta dottern väntade hemma. När min man hunnit köra en bit ringde flickvännen upp honom och berättade att de hade hittat Kristoffer. Han hade hängt sig i deras sovrum …

Skrev bok om upplevelserna

– Han försökte länge, men stod till slut inte ut med sitt helvete till liv. Alla andra hade gått vidare med utbildning och familj. Han kände sig föraktad och oälskad, sa att han inte hade någon plats i samhället. Hans känsla av misslyckande och ångest gjorde att han tog steget. Jag tror säkert det var en spontan handling. Och det smärtar fortfarande att jag inte kunde vara där och hålla om honom och tala om för honom hur mycket jag älskar honom.

Minnena har utplånats eller förträngts från den värsta natten i Tinas liv. Dagen efter ringde hennes man en präst, som kom att betyda oväntat mycket.

– Vi är inte kyrkliga på något sätt, men vi behövde någon då. Och jag är evigt tacksam för att just den prästen kom till oss. Han är en varm och fantastisk person som gav ett enormt stöd och hjälpte oss i rätt riktning i det fruktansvärda och ofattbara, berättar Tina med värme i rösten.

Livet går vidare men Tina säger att hon aldrig blir densamma igen.

Läs också: Sofia Helin: ”Inom mig fanns ett mörkt rum”

– Jag skulle vilja ringa Kristoffer, träffa honom och krama honom. Jag sörjer att han aldrig fick ett liv som vuxen, säger hon.

Efter hans död började hon föra anteckningar om Kristoffer och livet efter honom. Anteckningar som så småningom blev boken ”Vingar av stål” som kom ut i april förra året.

– Det finns så mycket rädsla, okunskap och skam när det gäller droger och självmord. Enligt statistiken dör varje år lika många av droger som det gjorde i Estoniakatastrofen. Folk tror att det inte han hända dem men det kan hända vem som helst. Att bli fast i missbruk kan gå på ett par veckor. För min sons skull måste jag berätta och försöka rädda andra, säger Tina.

Hon önskar att väcka debatt och på sikt få till en radikal förändring vad gäller behandling och vård.

– Vi måste kunna sjukdomsklassa missbrukarna och inte som i dag enbart se dem som kriminella. De behöver fungerande vård. Ingen ska behöva uppleva det som Kristoffer och vi som familj har gått igenom, menar hon.

I dag är hon mer ödmjuk inför livet, och att bara vara är bra nog.

Läs också: TV-aktuella Anne Lundberg: ”Både pappa och farfar tog livet av sig”

– Jag har insett att det är gott nog att finnas till och att försöka vara en bra människa. Jag har blivit lugnare som person, även om smärtan över att förlora min son finns där dagligen.

När Kristoffer hade dött hittade hon en anteckning som han hade gjort.

– Han skrev: ”Det är konstigt. Jag är 30 år gammal, men det som betyder allra mest i mitt liv är min mamma och pappa.” Att han också kände och uppskattade den närhet vi hade la sig som ett slags förlåtande täcke över allt, ett omfamnande som jag så väl behövde.

Text: Anne Haavisto   Foto: Max Alm Norell

Tecken på att någon överväger självmord

• Att man bryter sitt sociala mönster.

• Att man isolerar sig.

• Att man talar nedsättande om sig själv.

• Att man pratar i termer som att ”jag skulle lika gärna kunna dö”.

Läs också: Självmord – 4 vanliga och farliga myter

Du måste prata med någon

Om du inte har någon i din närhet, prata med en person som jobbar inom vården. Det går också att kontakta någon i en telefon- eller chattjour. Där finns personer som är vana vid att lyssna och som kan ge råd och stöd i hur du kan komma vidare och börja må bättre. Du kan vara helt anonym när du ringer. Du kan till exempel kontakta:

• Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60.
• Bris (Barnens rätt i samhället) på telefon 116 111.
• Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.
• Jourhavande präst nås via 112.
• Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 901 01.

Källa: Vårdguiden