När berätta om barndomstrauman för nya kärleken?

Fråga: Hur tar man sina barndomstrauman (mobbning, ensamhet, självmordsförsök) med någon man nyss börjat dejta? Jag har inte dejtat så mycket då jag tidigare varit rädd för hur detta ska tas emot, men nu har jag skapat tillräcklig distans till det. Vet att jag skulle vara betydligt lugnare om min dejt bara fick höra om det och sen var det bra (ska tilläggas att vi har ärlig och bra kommunikation men att ingen öppnat den här dörren ännu). Har du några tips?

/Kim

Efter reklamen: 7 beteenden vi kan ha med oss från barndomen

Psykolog Anna Bennich svarar: "Ta ett steg i taget"

Jag förstår så väl din fråga. Den första tiden är ju himla sårbar, på flera sätt. Förälskelsen, förhoppningarna, nyfikenheten, önskan att lära känna denna nya person, allt nytt och spännande som spritter i kroppen – men som samtidigt går hand i hand med rädsla att inte räcka till, rädsla att bli sårad.

Vad betyder det att komma någon annan nära? Att dela CV, berätta om roliga reseupplevelser eller TV-serier man båda uppskattar räcker ju ett par träffar, men räcker inte om man vill komma någon nära. Den intimare relationen innebär att våga visa det som också är jag, bortom vad jag gör på jobbet, bortom den information som passar för sociala medier. När en nära relation fungerar bra finns det få saker som är så vilsamt för oss. Det är en sådan trygghet – vissheten att trots mina skavanker, mina rädslor, mina tillkortakommanden, så finns den här personen kvar hos mig.

Däremot är det ofta lite av en dans, åtminstone i början. Att dumpa allt på en gång i någons knä kan kännas övermäktigt och svårt att hinna med i. Att dela lite i taget är ofta det bästa sättet att gemensamt fördjupa en relation. Och turtagning förstås, att visa nyfikenhet på den andre, vänta på små förtroenden i retur.

Anna Bennich om skilsmässan och drevet i sociala medier.

Kan man vara relationsexpert och skilja sig två gånger? Anna Bennich ger svar på tal

Men i och med att du ställer dig (och mig) den här frågan, så känner jag mig inte så orolig att du skulle vara alltför snabb med att lämna ut de trauman du bär på. Jag förstår också att du längtar till att kunna berätta mer om det som är riktiga du. Karriärer och musiksmak blir ju för tråkigt i längden. Och viktigast: om en partner ska vara något att hänga i julgranen behövs ju att personen också orkar lyssna på, förstå och respektera det som blivit kantstött längs vägen.

Hur man blir i en relation kan bero på hur man växte upp

7 vanliga beteenden: Så påverkar barndomstrauman dig som vuxen

Därför tycker jag du kan börja lite. Något du kan göra som ett första steg är att formulera för dig själv vad du skulle vilja berätta, i första hand. Och sen, som ett andra steg, prata med din dejt om din önskan att dela något. Säg att det finns saker som du vill berätta, men som känns lite svåra att sätta ord på alldeles enkelt. Ibland är det lite lättare om man innan beskrivit att det känns lite läskigt att dela sina sår och ärr.

Det här blir också ett bra sätt att ”provtrycka” er relation. Om det blir alltför svårt, obekvämt eller icke-bekräftande så kanske det är ett bevis på att du inte ska fördjupa just den här relationen så mycket mer. Förtroenden är faktiskt något man ska förtjäna att få.

Foto: TT