Hur ska jag hantera min krävande och besvikna pappa?

Fråga: Jag hamnar ofta i konflikt med min pappa och vet inte hur jag ska hantera det. Det handlar ofta om att han är besviken på mig för att jag inte hälsar på så ofta som han vill, att jag inte är tacksam över hans hjälp, att jag inte är intresserad av vad han gör. Det har blivit extra tydligt nu som vuxen att jag alltid tassat på tå kring honom och hans humör och anpassat mig för att göra honom nöjd, men det börjar tära extremt mycket på mig.

Jag har två små barn som jag gärna vill ska ha en relation med sin morfar, därför vill jag inte gärna säga upp kontakten. Dessutom är han rolig, fin och omtänksam när han är på gott humör. Har du några råd till mig? När jag har stått på mig och satt upp gränser har det slutat dåligt, att han ”sagt upp kontakten”.

/Petra

Efter reklamen: Äldsta syskonet? Se 5 vanliga saker som tas upp i terapin

KBT-terapeuten Nathalie Siljerud Joo svarar: "Det handlar inte om dig"

Det låter verkligen som att du har en krånglig relation till din pappa. I det du beskriver verkar han ha lätt till att känna sig åsidosatt och övergiven. Under din uppväxt har du fått navigera kring honom. Det måste ha varit en svår uppgift för dig som barn. Nu när du har blivit vuxen kan du se att du har fått anpassa dig allt för mycket kring hans humör. Det är såklart en sorg i det.

Du har letat efter vägar för att ha en fungerande relation. Du har först anpassat dig för att senare försöka sätta gränser. Du verkar också funderat över att begränsa kontakten, men skriver att du vill att dina barn ska få lära känna din pappa.

Allt är inte svart och vitt. Din pappa låter också som en härlig person när han är på bra humör. Det är förståeligt och fint att du vill att dina barn ska ha en bra kontakt med honom. Trots att han beskyllt dig för många saker kan han ändå vara en toppenmorfar.

Min man har blivit en surgubbe – jag saknar den han var

Experten svarar

Frågan är hur du ska göra för att kunna må bra i er relation. När du skriver att du har satt gränser utgår jag ifrån att du har gjort det på bästa sätt. Att du har berättat om dina innersta känslor, dina sorger och dina behov utan att vara allt för dömande mot honom. Om han ändå hotar med att säga upp kontakten, då förstår jag att det verkligen är svårt för dig. Något som jag ändå tänker är att du kan förhålla dig till honom på ett sätt som underlättar för dig. Jag blir nyfiken på om dina tankar om dig själv påverkas av hans agerande. I sådana fall, var uppmärksam på det. Det kan vara lätt att börja ta föräldrars ord som sanningar.

När han börjar kritisera dig, tänk då att det inte handlar om dig. Det handlar om honom och hans sårbarhet. Han bär säkert på djupa sår som han inte lärt sig uttrycka på ett bra sätt. Det är absolut inte okej, men det kan hjälpa dig att tänka saker som ”nu kommer hans övergivenhet. Den gör att han agerar som ett barn. Det gör mig ledsen, men hans sätt att agera handlar om honom”.

Om det som han säger däremot går djupt in i dig och du utsätts för kränkande beteende gång efter gång, då kan du ändå behöva sätta en gräns. Du sätter då inte gränsen för att förbättra er relation, utan för att stå upp för dig själv. För att skydda din egen sårbarhet. Ibland är det viktigt för ens eget självvärde, viktigare än att ha fungerande relationer.

Min nioåring pratar illa om sin kropp – hur kan jag hjälpa henne?

KBT-terapeuten svararNathalie Siljerud Joo

Foto: TT/Shutterstock