Annika Gaardsdal om kärleken, framstegen och livet efter stroken
Den ödesdigra dagen i mars 2017 då livet plötsligt vänds upp och ner bor Annika, hennes man Anders och deras fyra små döttrar sedan tre år tillbaka i North Carolina, USA, där Anders fått jobb. Livet leker.
Men så plötsligt faller Annika ihop i lekparken. Som tur är har hon en rådig väninna med sig som förstår vad som hänt. På sjukhuset tror man först inte att Annika ska överleva. Och om hon gör det – vad kommer då finnas kvar av henne?
Allt, visar det sig. För som av ett under drabbas Annika inte av några kognitiva men av stroken. Däremot är nervbanorna som styr de flesta av kroppens muskler skadade, liksom förmågan att formulera talet. Efter ett tag får hon höra att hon aldrig kommer kunna använda högerarmen igen. Det där med träning och rehabilitering kommer inte att göra någon nytta. Att hon skulle kunna gå igen var det ingen som trodde.
Drivkraft att bli självständig igen
Att överbevisa de som inte trodde på henne blir Annikas främsta drivkraft: Att kunna gå själv utan stöttning, prata så att andra förstår – och kunna göra saker tillsammans med barnen på egen hand, utan att behöva vara beroende av andra. Att vara självständig.
Under instagram-namnet ”Katastroke” följer i skrivande stund cirka 340 000 människor Annikas envisa kamp för att kunna ta sina första, helt egna steg, kunna knyta skorna eller genomföra olika andra rehabövningar. Och så fredagsdanserna då, kontots mest populära inslag.
Nu finns historien även i bokform: Katastroke – en berättelse om kärlek, hopp och viljan att fortsätta leva.
I boken får vi lära känna Annika bakom de strokerelaterade skador som stjäl det första intrycket. En Annika som är energisk, med humor, ironi och självdistans. Och inte minst – ett rejält jävlar anamma. Utan det hade hon aldrig kommit så långt som hon gjort idag. Varje år, till och med varje månad gör hon nya framsteg.
Överbevisar prognosen
Störst skillnad märks när hon åker iväg för intensiva träningsperioder, på rehabcenter som inte ryms inom den svenska sjukvårdsbudgeten. Man räknar nämligen att utvecklingen för strokepatienter avstannar efter de första två åren, och resurserna minskar därefter markant. Annika har därför själv fått leta upp och bekosta den nivå av träning som hon märker hjälpt henne framåt de senaste åren.
– Om man tittar på var jag var två år efter stroken och var jag är idag så är det som natt och dag, trots att läkarna sade att jag inte skulle kunna bli bättre. Jag vill ha och förväntar mig den rehab jag behöver. Men det får jag inte i dagsläget. Allt handlar om pengar, säger Annika krasst och fortsätter:
– Det här är en klassfråga. Jag och min man har lagt jättemycket pengar på min rehabilitering, det var ju inte det vi tänkte när vi sparade. Men tänk om jag hade varit ensamstående med alla barnen, hur skulle jag haft råd då? Det är väldigt orättvist, och så ska det inte behöva vara. Nu råkar jag kunna rikta ljus på min situation och då blir jag ju rösten utåt för de som inte har möjlighet, eller har en annan personlighet.
Målet är att kunna gå själv
Idag kan hon både sitta och stå kortare stunder utan att hålla i sig. Än så länge behöver hon dock stöttning runt midjan när hon försöker gå, trygga händer som är redo att fånga henne när balansen sviktar. Men det är bara en tidsfråga innan hon gör det helt själv.
– Jag har sagt december, så nu får jag öka, skrattar hon när vi pratas vid över Teams i oktober.
En del av orden har hon lite svårt att formulera, men samtalet flyter ändå fint.
Trött på förutfattade meningar
I början var hon trött på alla förutfattade meningar och att människor pratade över huvudet på henne. Men allt eftersom hon blir bättre och talet blir tydligare upplever hon att ”vanliga” Annika mer och mer får komma fram bakom strokens konsekvenser.
– Jag har blivit lite tystare, tar inte plats på samma sätt, eftersom det kräver att man verkligen lyssnar på mig när jag pratar. Jag sticker inte in skämt på samma sätt som innan. Men det är något jag mer och mer tar tillbaka, ju bättre talet blir. Och jag tycker heller inte att det är så jobbigt om folk inte förstår, det blir ju missförstånd med mina talproblem.
Rehabtränar hårt
Hon har personlig assistent dagtid, då Anders är på jobbet och barnen i skolan. Men så mycket som möjligt vill hon försöka göra själv. Laga mat, baka, plantera ... Vardagssaker – men också rehabträning. Hela tiden utmanar hon sig själv. För att hon vill. Och oftast kan, tillslut. Men ibland går det helt enkelt inte. Som den gången hon skulle hälla kokande vatten och fick en brännskada, eller skulle rida och föll av hästen. Men de små utmaningarna har stor betydelse, både i vardagen och i längden.
Barnen får hjälpa till mycket, men det ger också tid tillsammans som Annika hoppas och tror att de för det mesta uppskattar. För det var ju så nära att de inte skulle ha någon mamma kvar i livet.
Men att inte på egen hand kunna sätta sig ner på sängkanten och småprata lite med barnen, om de är ledsna eller haft ett vardagstjafs, tycker Annika är smärtsamt. Liksom att inte kunna kramas ordentligt, och att aldrig kunna göra några spontana aktiviteter tillsammans.
– Tänk den dagen jag kan säga ”vill du följa med mamma på spa?” och åka dit ihop utan hjälp!
Annika Gaardsdal
Ålder: 45.
Bor: Gislaved.
Familj: Anders, 48, Rafaela, 17, Severina, 14, Ofelia, 11, och Magnolia, 8.
Aktuell med: Boken och Instagramkontot Katastroke.
Just spontaniteten i vardagen är någon av det Annika saknar allra mest.
– Det blir alltid ett sådant himla projekt när jag ska följa med och göra saker. Jag saknar att kunna springa in på Ica och köpa lite grädde. Inget går att göra snabbt och lätt längre.
Relationen då? Hur klarar den en sådan här utmaning?
Annika och Anders har varit ihop sedan hon var 15 och han 18, då kärleken började spira i folkparken hemma i Gislaved. De är egentligen ganska olika. Medan Annika skildrar sig själv som den impulsiva, färgstarka beskriver hon kärleksfullt Anders som den lugna, kloka. Familjens trygga stöttepelare. Men gemensamt har de den optimistiska framtidstron, och förmågan att kunna glädjas åt det lilla.
”För Anders är det som att jag brutit benet, snart kommer det att bli bra. Vi kämpar på sida vid sida i vår tilltufsade tillvaro. Det gäller att hitta det fina i den kämpiga vardagen” beskriver hon i boken.
En vanlig fördom är kanske att en skada av den här kalibern förvandlar kärleksrelationen till något annat. Hur vårdar ni kärleken, utöver fredagsdansen då?
– Vi är nog ganska dåliga på det, vi har ju fyra barn så tiden inte räcker till. Vi var mycket duktigare på det när vi bodde i USA, just för att datenights mer var en del av den allmänna kulturen. Men vi gör nog egentligen det mesta ihop, och vill tillbringa vår lediga tid med barnen så mycket vi kan. Så var det redan innan jag blev sjuk. Men tidigare i år var han faktiskt med på en rehabresa i Spanien, då fick vi en hel vecka tillsammans och kunde bara tänka på oss själva.
Att ha en fru med funktionsnedsättning och sköta den mesta markservicen för hus och fyra barn samtidigt som man ska hantera ett krävande heltidsjobb – hur har Anders klarat av att hålla ihop?
– Vi har både föräldrar och svärföräldrar som ställer upp mycket, och han får mycket positiv energi av barnen. Sen får han kraft av att hela tiden se min rehabilitering gå framåt.
Och hur gör du själv för att orka se meningen även när det är tufft?
– Jag kan inte göra något åt stroken, däremot kan jag välja hur jag tar mig an situationen och lever mitt liv nu.
Och framför allt tänker Annika att hon så småningom kan bli helt frisk.
– Skulle jag inte göra det skulle jag bli deprimerad. Men vad betyder egentligen helt frisk? Jag hittar en massa små guldklimpar hela tiden, och kanske den stora guldklimpen plötsligt en dag kommer. Men fram tills dess är jag bara så innerligt tacksam att jag får vara med.