Läkaren om vikt, genetik och obesitasläkemedel
Vikt är ett känsligt ämne, ur många aspekter. Många lider av sin vikt och följderna av sin fysik. Väger man för mycket riskerar allmän kritik, liksom om man väger för lite. Går man på dieter och använder sig av gå ner i vikt-metoder riskerar man detsamma. Råd om hur man går ner i vikt uppskattas inte alltid …
Dessutom blir ätstörda beteenden allt vanligare. Begreppet innefattar allt från att äta för lite till att äta för mycket, och en rad andra beteenden.
HUR ska vi lära oss att navigera genom detta?
– Det ÄR svårt, för det finns så otroligt många aspekter av frågan, säger Ylva Trolle Lagerros, obesitasläkare och professor vid Karolinska institutet.
Svårt att föreställa sig kampen
– Så väldigt många kämpar med vikten varje dag, och har gjort det i många år. Och om man aldrig har gjort det så kan man nog heller inte föreställa sig vilket hårt jobb det faktiskt är.
Ylva tror att en viktig del i att hitta nycklarna för att öppna upp låsningarna i ämnet ligger i just förståelsen för våra olika förutsättningar.
– Vi behöver ha en större förståelse för att en del kanske är på en plats i livet där de faktiskt inte har förmågan eller möjligheten att göra de förändringar som krävs – i alla fall inte i nuläget. Att ha dålig ekonomi, flera jobb, skiftarbete, ligga i skilsmässa eller ha barn som är mitt uppe i en ADHD-utredning … Det finns så många faktorer som kan göra det svårt att försöka jobba med vikten. Man har inte tid, inte ork, inte möjlighet, inte kapacitet, inte just nu.
Läkemedel mot obesitas
Även nya läkemedel mot obesitas hjälper oss att förstå mer om vad som ligger bakom en hög vikt. Att det faktiskt är gener som påverkar, och hur mycket det är hjärnan som styr, säger Ylva Trolle Lagerros.
– Om man har en hjärna som hela tiden säger att ”du behöver äta lite mer, nu finns det mat, det är bäst du tar”, så är det mycket större risk att vikten går upp. När det nu finns läkemedel som kan ställa om den där hungerstermostaten får man en större förståelse för att det är oerhört svårt att hela tiden lägga band på sig. Många som fått de nya läkemedlen berättar om att de nu fått lugn i hjärnan, att det ständiga tänkandet på mat, så kallat food noise, tystnat. Och många tycker att det är otroligt skönt. Tidigare har man varit mer inriktad på att det bara handlar om att rycka upp sig och börja äta bättre och börja röra på sig mer. Det här handlar verkligen inte bara om att man är en slöfock, utan det är oerhört starka biologiska processer som styr.
Obesitas-medicinerna har onekligen hamnat i ropet. Är de mirakelmedel? Debatten har ställt dess många fördelar mot eventuella biverkningar och inte minst kärnfrågorna: Vem ska få dem? Och hur kommer de att påverka utvecklingen av vår vikt och hälsa de närmaste 20 åren?
– Det är fint att det finns läkemedel, men som det är nu så måste patienten betala hela kostnaden för läkemedlet själv, ofta flera tusen kronor i månaden. Det betyder att bara de med god ekonomi kan få riktigt effektiv behandling. Idag har runt 17 procent av Sveriges befolkning obesitas, en siffra där USA var på 80-talet men där man nu är uppe i helt andra siffror. Det har sakta tickat uppåt, så risken är ju stor att vi med tiden också hamnar där. Vi måste ha som mål att inte fortsätta trenden att följa efter.
Risker med övervikt
51 procent av svenskarna mellan 16-84 år är överviktiga, varav 17 procent har obesitas. Övervikt och obesitas ökar risken för exempelvis hjärt-kärlsjukdom, typ 2-diabetes, njursjukdomar, olika cancerformer, muskel- och skelettsjukdomar, neurologiska sjukdomar, kroniska respiratoriska sjukdomar och sjukdomar i matsmältningsorganen.
Men – alla med övervikt eller fetma har inte samma ökade risk för sjukdom. Hur stor risken är beror bland annat på BMI, midjemått och riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom, som till exempel högt blodtryck och höga blodfetter. Matvanor, hur mycket man rör sig, stress, rökning och alkohol spelar också in.
En annan stor påverkansfaktor är samhällsstrukturen sett ur ett större perspektiv. Att tillsammans skapa vårt samhälle så att vi naturligt får mer fysisk aktivitet, och göra så att det naturligt blir lättare att äta hälsosamt, är en del av grunden. Politikerna har genom till exempel stadsbyggnadsplanering ett stort ansvar för att påverka de här faktorerna.
– Vi har ju en miljö runt omkring oss som gör att det inte alltid är så lätt att vara hälsosam, påminner Ylva Trolle Lagerros. Man kanske inte kan ta en kvällspromenad, om man lever i ett område där det inte känns säkert att gå ut på kvällen. Och om barnen måste gå över en obevakad 70-väg – ja, då kanske man hellre kör dem till skolan, exemplifierar hon.
Hon skulle också önska att man i matbutiker och i reklam tog ett större ansvar över vilka varor som skyltades och reades, och till vem. Idag får barn och unga mycket reklam för ohälsosam mat och dryck via sociala medier.
– Jag skulle vilja säga att de allra flesta har väldigt bra kunskaper om vad som är hälsosamt. Det är oftast inte där det brister. Men vi lever i ett samhälle där vi hela tiden exponeras för möjligheten att välja ohälsosamt, överäta och röra oss mindre. Det ligger ju lite i våra gener att spara på energi och att se till att man får energi när det finns.
Barn och övervikt
Det pratas mycket om vikten av att lära våra barn sunda kostvanor ifrån ung ålder, och att sätta in tidiga insatser om vikten bedöms vara en riskfaktor – utan att göra kost och kropp till ett laddat ämne. Ändå är mer än 20 procent av landets barn och unga överviktiga. Ylva Trolle Lagerros berättar att forskning visar att många föräldrar inte själva tycker att deras barn är överviktiga. Enkla åtgärder som att bestämma att vi i den här familjen dricker bara vatten till maten, eller att glass bara äts på helgen, spelar roll.
Ytterligare en viktig aspekt i det hela är att det inte finns en sanning eller rekommendationer som gäller för alla. Ett problem är att det egentligen inte finns något riktigt bra mätverktyg för att avgöra vad som är en hälsosam kropp.
BMI som måttstock
På senare år har det klassiska, vedertagna måttet Body Mass Index (BMI) som ett mått på en sund vikt kritiserats för att vara trubbigt. Det lyfts ofta att någon som är mycket vältränad kan ha ett högt BMI eftersom muskler väger mycket. Men hur ska vi då bäst mäta vad som är en hälsosam kroppssammansättning?
– BMI är ju väldigt praktiskt och ett bra mått för screening. Det är inte många som blir feldiagnostiserade, och det är inte så att det bara är muskler som bidrar till ett högt BMI. Se på Arnold Schwarzenegger. Han var ju väldigt vältränad, och han hade ändå bara ett BMI som var strax över 30.
Ylva Trolle Lagerros slår också ett slag för midjemåttet, som på många vis kan säga mer om den framtida risken än vad BMI gör.
– Majoriteten av svenskarna har noll koll på sitt midjemått, de flesta kan inte ens gissa rimligt vad det skulle kunna vara. Men att använda måttbandet och mäta midjan är inte fel.
Det är också viktigt att komma ihåg att man kan vara överviktig men samtidigt vältränad och med god hälsa och därmed ha bättre förutsättningar för att leva länge jämfört med en ”normalviktig” person med dålig kondition och sämre hälsa, eller som lever med andra riskfaktorer. Exempelvis röker, dricker alkohol eller lever ett stressigt liv.
– Ett högt BMI är inte likställt med att man är sjuk. BMI är bara ett storleksmått. Ett högt BMI innebär en ökad risk för att bli sjuk av sin vikt. Det kan vara så att man är frisk, men kommer att bli sjuk. Men det är inte lika med, poängterar Ylva Trolle Lagerros.
BMI och midjemått
BMI – så fungerar det
Body Mass Index syftar till att avgöra om en person löper hälsorisker på grund av för hög eller för låg vikt. Formeln är kroppsvikten i kilo delat med längden x längden i meter. 18,5–25 räknas som normalintervall. Över 25 räknas som övervikt, över 30 som obesitas.
Riktlinjer midjemått
Var på kroppen fettet sitter spelar roll för hur mycket risken för sjukdomar ökar. Fett kring magen, så kallat bukfett, är kopplat till betydligt större hälsorisker än om fettet sitter jämnare fördelat på kroppen, eller till exempel på lår och rumpa. Det enklaste sättet att mäta är att mäta midjan med ett måttband. Mät mitt mellan nedersta revbenskammen och höftkammen. För kvinnor bedöms ett mått (i cm) under 79 som låg risk. Mellan 80–87 som en måttlig risk och över 88 som en hög risk.
Hur ser du på kroppspositivism?
– Jag tycker att de har en viktig poäng, att man ska tycka om sin kropp. Om man inte tycker om sin kropp så kommer man ju heller inte måna om den. Det är ett viktigt budskap. Men om man är sjuk av sin vikt, eller mår dåligt av sin vikt, då ska man ha rätt till att få vård.
I takt med en ökad kunskap ökar alltså förutsättningarna för en nyanserad diskussion på både samhälls- och individnivå. Men att närma sig frågan med försiktighet och respekt är väldigt viktigt, menar Ylva Trolle Lagerros. Det gäller oavsett vad man har för relation, även vårdpersonal behöver vara lyhörd.
– Om man är orolig för någon i sin närhet så handlar det lite om att be om lov om man ska närma sig frågan: ”Jag har funderat på det här och jag är lite orolig för dig. Är det ok om vi pratar lite om din vikt eller dina levnadsvanor?” Och så ska man respektera ett nej, men då kan du lämna ämnet med ett ”Jag finns här den dag du vill prata om de här frågorna.” Att bara gå på kan göra mer skada än nytta. Ovälkomna råd ger ofta väldigt liten effekt. Vi vet från forskningen att om omgivningen kommer och tjatar på dig om vikt och vanor kan det istället leda till ett sådant stresspåslag att personen i fråga faktiskt äter mer.
Eller påverkas på andra sätt.
– De allra flesta jobbar ändå med frågan själva sedan länge. Det tar ungefär sex år från det att man börjar jobba med sin vikt tills dess att man har sin första diskussion om detta med hälso- och sjukvården, påminner Ylva Trolle Lagerros. Då har personen i fråga ofta hunnit prova många saker och kämpat på en hel del.
Andra spelregler med åldern
När man kommer upp i åldern ändras spelreglerna. Forskning visar att de som har lite hull när de är 70+ faktiskt lever längre än andra. Att ha några extra kilon att ta av skyddar vid exempelvis infektioner och andra sjukdomstillstånd.
Men hur mycket hull är lagom då?
En studie vid National Institute on Aging i USA visade att vikten som gav lägst dödlighet ökade med åldern, och rekommendationen skulle då vara att normalviktiga personer över 40 bör lägga på sig mellan två och tre kilo per decennium. De flesta lägger dock på sig mer än så, och då blir det plötsligt en hälsorisk istället för en fördel.
Att minska i vikt är svårare och svårare med åren, eftersom energiåtgången minskar och våra kroppar klarar sig på mindre energi. Ylva Trolle Lagerros påpekar dock att om man har en hög vikt i 70-årsåldern har man ofta kämpat med sin vikt i många år. Hon rekommenderar att hellre fokusera på fysisk aktivitet och hälsosam mat, än just själva vikten när man kommer upp i ålder.
Att göra frågan mindre laddad – oavsett vilken kropp vi lever i, skulle vi alla må bättre av. Och som en del av det, att i dagens stillasittande överflödskultur, också försöka avdramatisera tanken på att vi behöver tänka på vad vi stoppar i oss.
Samtidigt kan vi avsluta där vi började: Frågan är fortfarande enormt mycket mer komplex än vad många förstår. Och inte minst – allt inte är som det ser ut att vara. Men att alltid bemöta varandra med respekt kan vara en bra början.