Ann cyklade ensam till andra sidan jorden: "Växt enormt"

766 dagar, i genomsnitt åtta mil om dagen i oländiga landskap i temperaturer från -29 till +47. De flesta som drabbas av en längtan efter något mer ger sig kanske ut på en backpackerresa. Men att cykla till Nya Zeeland – hur kommer man ens på idén?

– Från början så tror jag det handlar om utmaningen. Jag har alltid gillat fysiska utmaningar, att pressa mig själv och se hur långt man kan gå, berättar Ann när vi når henne på telefon.

Idén om att cykla till Nya Zeeland föds

Men i takt med att utmaningarna blev allt mer karriärsrelaterade växte känslan av att sitta fast i ekorrhjulet. Så en dag råkade hon ramla över en artikel om en svensk kille som cyklade från Sverige till Thailand. Där och då började tanken gro.

När hon sedan gjorde precis som många andra som vill lämna det inrutade livet och drog på backpackingresa till Nya Zeeland, såg hon många som gjorde just det hon läst om. Som upplevde landet med fullpackade cyklar och tält istället för buss och vandrarhem. Så Ann hyrde en cykel och tillbringade två månader i sadeln.

– Jag kände att det här var ju underbart. Att kunna cykla vart jag vill, när jag vill, i vilken fart jag vill. Och så kom den där galna idén att tänk om jag skulle cykla från Sverige tillbaka hit till Nya Zeeland.

Väl hemma igen växte idén på henne. Det kanske inte var en så galen idé? Det kanske var görbart?

Cykeltränade inget innan

När avresedatum var satt började förberedelserna: göra en packlista och införskaffa tält, stormkök och sovsäck. Vaccinera sig och kolla upp vilka visum som krävdes. Vilken rutt skulle hon välja? Mycket fick lösa sig längs vägen, att planera för mycket var inte lönt.

– Jag frågade runt lite i Facebookgrupper för långfärdscyklister, men insåg ganska snabbt att jag kommer inte kunna få alla svar från någon annan. Jag måste bara ge mig ut och så får jag hitta svaren själv.

Två år efter att hon kommit hem från Nya Zeeland tog hon första tramptaget tillbaka. Den enda cykelerfarenhet hon hade i benen var från de två månaderna på Nya Zeeland. Istället förlitade hon sig på sin långa bakgrund som löpare och flitigt styrketränande på gymmet.

– Jag har aldrig varit särskilt intresserad av cykling, för mig var cykeln ett transportmedel. Jag längtade inte efter att sitta och trampa. Men jag längtade efter att se mig om och resa av egen kraft.

Rädslorna och mentala utmaningarna

Rutten gick söderut genom Europa till Iran vidare genom Turkmenistan och Uzbekistan. Visst gjorde det ont i kroppen ibland, men i början var det de mentala utmaningarna som var tuffast.

– Att aldrig veta vart du ska spendera natten, alltid vara på okända vägar. Att allt är så ovisst hela tiden. Det var just det som jag kom att älska så mycket efter ett tag, men i början så var det jättesvårt. Att komma över rädslan att sova själv i tältet, att våga lita på människor. Efter ett tag så lärde jag mig skilja på det som var verklig rädsla eller bara påhittad. När jag väl kom över den tröskeln, och kunde slappna av och njuta, det var då det började på riktigt kände jag. Det var då det blev så bra.

Men visst hade hon stunder då hon rädd på riktigt, väldigt rädd. I sin bok Om-vägen berättar hon om många obehagliga situationer; om hisnande trafikfaror och obehagliga män som gjorde närmanden. Men hon klarade sig alltid undan. Ibland med ren tur – och ibland med lite list.

– Jag känner i efterhand att det är lite av ett mirakel att inget hände i trafiken.

För vad gör man om något skulle hända?

Ibland kunde hon vara utan signal på den vanliga mobiltelefon i flera veckors tid. Utöver noggranna förberedelser inför utmanande och ensliga etapper, exempelvis att räkna ut exakt hur mycket mat och vatten hon behövde, hade Ann alltid på sig en satellitsändare som med ett knapptryck skickade ut koordinater över var hon befann sig.

– Det var min livlina. Varje kväll när jag slog upp min tält så skickade jag ut en signal så att min familj fick reda på exakt var jag var. Skulle jag inte skicka ett sådant meddelande kunde de se vart jag var senast. Den har också en SOS-knapp, om det verkligen var fara. Då hade jag en garanti att jag ska få hjälp innan 72 timmar.

Äventyraren Birgitta, 78: "Mitt gym är ute i naturen"

Olyckan – och omstarten

72 timmar är lång tid. Som tur var behövde hon aldrig använda den.

Men, när hon hade cyklat i sju månader, råkade hon ut för en krasch i Tadzjikistan. De lokala läkarna såg ett tydligt benbrott – som senare visade sig vara smuts på skärmen, foten vara bara rejält stukad. Men Ann hade så ont att hon inte hade något annat val än att avbryta och åka hem till Sverige, där månader på kryckor väntade. Besvikelsen var stor till en början – men snart började planeringen för omstart.

Hon ville fortsätta resan, nå sitt mål. Från början var planen att flyga ner till platsen där hon tvingats bryta och fortsätta äventyret. Men egentligen, hon kunde ju lika gärna cykla dit som att flyga?

– Det var ju liksom inte målet Nya Zeeland som spelade roll längre. Det var ju att vara ute på vägen och cykla genom nya länder. Det är det som är spännande.

Sagt och gjort. Fyra månader efter att hon kommit hem satte hon sig på cykeln igen, den här gången med en annan rutt i sikte. Hon ville inte cykla genom samma länder i Europa som förra gången, hon ville uppleva nya äventyr. Därför styrde hon norrut genom Finland och Ryssland, via Kazakstan, Mongoliet, Kina och vidare ner mot Singapore.

Som längst kunde det gå flera månader utan att hon mötte någon som pratade engelska, men hon slog också då och då följe med andra cyklister. Ett välkommet sällskap och stöd, men efter ett tag kom alltid känslan av att vilja fortsätta ensam igen. Sårbarheten i att vara en ensam kvinna på en cykeln var också resans största vinst. Det öppnade så många dörrar till så många möten med lokalbefolkningen och upplevelser hon inte riktigt bjöds in till när man var två, för en ensam kvinna ses oftast inte som ett hot.

Hon hade många dagar när hungern skrek, benen värkte och motivationen dippade, när hon inte ville cykla en meter. Men varje tramptag tog henne lite närmare målet – ett mål hon bestämt sig för att nå.

Den stora kärleken

Efter sammanlagt 638 dagar på väg nådde hon Australien. Där, I Alice Springs, mötte hon Guilherme, en portugis som trots att de bara spenderade två dagar ihop fick Anns hjärta att slå volter. Och han kände likadant. När hon två månader senare cyklade i mål på Nya Zeeland stod han där och väntade på henne.

”Livet är bra märkligt ändå. Här hade jag föreställt mig hur jag ensam skulle korsa en linje som ingen annan såg och istället stod han där med armarna sträckta mot skyn. Min framtida man, pappan till mina framtida barn – fast det visste jag så klart inte då. Det enda jag visste var att jag efter 25 månader, 28 länder och 3 600 mil hade cyklat tillbaka. Hit.”

Ur boken Om-vägen

Ett nytt äventyr börjar i Sverige

Idag är Ann och Guilherme gifta och bor i hus i Hälsingland tillsammans med sina två små barn. En enorm kontrast. Hur hanterar man ett vanligt liv hemma efter ett sådant äventyr?

Efter utmattningen flyttade Marie in i sin skåpbil: ”Älskar det”

– Jag var lite rädd för det när jag var iväg. Hur ska det här gå när jag väl kommer hem? Men så träffade jag Guilherme, han kom till Sverige, vi köpte hus ihop, jag blev gravid och det blev pandemi. Jag blev inte alls så rastlös som jag trodde jag skulle bli, för med honom startade ju ett nytt äventyr. Det är först nu jag börjar längta efter en längre resa igen.

Innan barnen hann de med några lite kortare våghalsiga resor ihop och i framtiden har de absolut planer på att ge sig iväg på nya äventyr med barnen. Vart det bär hän vet de inte än, men livet kommer inte att stagnera, säger Ann. Är det någon man tror på i den frågan så är det henne.

Nya perspektiv

Äventyren har, inte särskilt otippat, fått Ann att växa enormt mycket som person. Hon beskriver sig själv som ganska osäker och blyg person innan, en som ofta gjorde saker för andras skull. En duktig flicka.

– I början när jag bestämde mig för att göra det här låg det nog lite bakom. Om jag gör den här grejen, om jag kan cykla till andra sidan jorden, då är jag kanske stark nog eller bra nog i andras ögon. Det känner jag att jag växte ifrån, vilket är väldigt, väldigt skönt. Från att vilja göra någon annan stolt så handlade det i slutändan bara om att göra mig själv stolt. Min tillit till mig själv och min magkänsla har växt enormt under den här resan.

En annan sak Ann poängterar verkligen växt under resan är tilltron till andra människor. De få obehagliga stunderna övervinns långt av alla de otroliga möten med människor som hjälpt, stöttat och generöst öppnat öppnat dörrarna till sina hem och bjudit på det lilla de har.

– Människor är ju väldigt, väldigt vänliga. Det ville jag verkligen också förmedla med boken: att det inte är så hemskt som man tror där ute. Inte ens som ensam kvinna på cykel.

Läs mer om Anns äventyr i boken Om-vägen.

Foto: Ann Johansson