Läsarberättelse: Min autistiske son hade en räddande ängel
Min son Alfred är sex år och en härlig kille som älskar allt med lego. Det gör mig helt varm inombords när jag ser honom sitta och pyssla med det.
Annat är det ute i vida världen, där han lätt blir förvirrad och olycklig. Han har det svårt i situationer med mycket folk. Han har nämligen autism.
Det här med regler är viktigt för honom, samtidigt som han har behov av att allting är som det brukar. För att ta ett exempel så flyttades leksaksavdelningen i vår lokala stormarknad, och när Alfred upptäckte det kunde han inte stå stilla. Både armar och ben gick på honom och han pratade mycket högt och förorättat om det. Jag började svettas, för som vanligt såg jag hur andra kunder stannade upp och bara stirrade eller direkt kommenterade Alfreds uppförande. Jag tror aldrig att sådant slutar att göra ont.
Alfreds högsta önskan var att besöka Legoland. Men eftersom det är så tufft för honom utanför hemmet kände jag oro över hur det skulle fungera. Till slut gav jag dock med mig.
Jag bokade in utflykten under lågsäsong och Alfred fick en detaljerad plan över det hela, så att han till exempel visste hur många gånger vi skulle pausa under bilturen dit.
Resan gick bra och jag hade sittvagnen med. Där kunde Alfred sedan sätta sig och få lite avstånd, när han blev stressad av alla människor. Själv fick jag stänga ögon och öron för alla lyfta ögonbryn och kommentarer i stil med ”det där är han väl ändå för stor för”.
Minibåtarna var något som Alfred sett fram emot, och när vi kom dit ställde vi oss i den långa kön. Köer kan vara en utmaning, men Alfred var glad och väntade förhållandevis lugnt. Plötsligt började ett äldre barn sicksacka genom kön, förbi andra och slutligen försökte han komma före även oss. Men Alfred är som sagt noga med regler och tåler verkligen inte överträdelser.
– Du tränger dig, ropade Alfred till pojken, som inte svarade utan bara fortsatte.
Då knuffade Alfred till honom. Innan jag visste ordet av stod en stor, bred pappa där och höll den andre pojken intill sig.
– Kan du lägga av med att knuffas, sa han argt till Alfred.
– Men han trängde ju sig! skrek Alfred upprört.
Och ja, så hade det ju helt klart framstått. Ändå blängde folk runt om i kön nu anklagande på Alfred. Jag var generad, men även arg. För varför var det ingen som sa något till det andra barnet?
Slog efter arg pappa
Pappan fortsatte att prata högt och argt, och Alfred blev mer och mer stressad. Han kunde inte hålla ihop alls och plötsligt slog han efter den breda mannen. Naturligtvis var det fel av honom, men innan jag hann göra något lutade sig pappan över mig.
– Tänk att en del inte kan uppfostra sina barn, väste han, medan Alfred tjöt och kastade sig hit och dit.
Svetten rann av mig. Ingen i kön sa något, de bara stirrade, och själv kom jag inte på något bra att svara mannen.
Men så märkte jag en hand på min axel. Hjärtat for upp i halsgropen på mig när jag såg att det var en kvinna, en anställd på Legoland. Jag förutsåg nya problem. Men så blev det inte.
– Kanske ska du tänka lite på ditt eget uppförande, sa hon till den arga mannen och fortsatte:
– Tänk på att en sådan reaktion kan ha en orsak. Kan du inte se hur olycklig pojken är?
Fantastiskt bemötande
Mannen bara gapade och fick inte sagt något innan kvinnan vinkade till mig och Alfred att komma med.
– Så, nu går vi in här så att pojken får chans att lugna sig. Här kan ni sitta och få lite lugn och ro, sa hon vänligt och visade in oss i ett litet rum.
– Och sedan går vi ut och provar minibåtarna, fortsatte hon.
Jag kunde ha kramat henne. Tänk att mötas av någon som tog Alfred i försvar!
När hon sedan tog med sig Alfred utanför kön gav han henne ett av sina sällsynta leenden. Och efteråt hjälpte hon oss att få ett särskilt ”visa hänsyn”-armband, som jag inte känt till. Sedan gick resten av vårt besök mycket bättre, för vi kunde kringgå köer och bespara Alfred mycket stress. Det var fantastiskt.
Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på henne. Jag skulle bara önska att fler kunde fråga sig själva om det kan finnas någon anledning nästa gång de ser ett barn flippa ut – i stället för att bara bli arga och irriterade. Alla handikapp är ju inte synliga.
Foto: TT