Elaine Eksvärd om svåra uppväxten och önskan att passa in
– Det är både komiskt och tragiskt. Och mänskligt, säger hon till MåBra.
Vi är vana att se Elaine Eksvärd som den städade retorikern i tv och på scen. En bild som den nya showen kommer skaka om, menar hon. Hon hoppas också att den kan inspirera fler att våga vara mänskliga, med alla skavanker och brister.
Får jag vara med? handlar om dragkampen mellan längtan efter att vara autentisk och ängslan över att kanske inte få vara med. Det är också en nostalgitripp till 90-talet, med allt som hör därtill.
– Det är väl kanske en skruvad version av mitt liv. Som jag tror inte är unik på något sätt. Eller lite kanske. Jag är nog lite mer skruvad än average, berättar Elaine för MåBra.
Hon är krass, öppen och filterlös – fast egentligen är hon introvert. Och det är bara en av alla kamper som utspelat sig inom henne under åren.
Önskan att passa in
Som uppvuxen i den invandrartäta förorten Bredäng, men en av få mörkhyade i skolan i närliggande medelklassförorten Älvsjö beskriver Elaine sin uppväxt som en kamp mellan identiteterna. Mellan svart och vit, svensk och brasiliansk. Att passa in. Och samtidigt försöka hitta vem man egentligen är, förklarar hon.
I botten av allt det här spökade också det största traumat av dem alla, den trasiga relationen till pappan och de övergrepp hon tidigare berättat att han utsatt henne för under uppväxten. I sina försök att i vuxen ålder krishantera och hitta sin egen identitet har hon hunnit testa det mesta på skalan – från att bli pingstvän till att flytta till Barcelona och testa gränser.
2022 diagnosticerades Elaine med ADHD, något som plötsligt gav en förklaring till mycket, bland annat varför den personliga mognaden kom relativt sent. Idag, 41 år gammal, är Elaine mer grundad och känner inte längre att hon behöver vara med.
– Jag antar att det ändå är en kamp som på något sätt fortgår, men att jag har lärt mig att hantera den på ett annat sätt. Ungefär som Astrid Lindgren sa; "Ge barnen kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv." Det gäller även relationen till sig själv.
Mycket har hon sin mamma att tacka. Hon har funnits som en trygg klippa genom allt.
– Hon är en jantebefriad brasiliansk kvinna, med drömmar som sträcker sig till en annan galax. Jag har haft ganska dåligt självförtroende, men hon har alltid sagt att ”det kommer bli något stort av dig”. Hon berättade dock aldrig vad det var, det var upp till mig att definiera den vägen. Framför allt var hon var lika stolt när jag satt i kassan på Coop som när jag fick mitt första bokkontrakt.
"Jag har aldrig varit rädd för misslyckanden"
Det måste ändå ha känts väldigt speciellt att ta sig an ett så här så pass känsligt ämne på scen?
– Alla säger det; ”vad modigt”. Men jag förstår inte det där. Det kanske är för att jag i grunden saknar impulskontroll. Jag har aldrig haft ett filter. Det tillhör ju min diagnos att man inte riktigt har det. Att inte tänka på konsekvenser, man kör bara. Jag känner mig absolut inte trygg. Däremot känner jag mig lyckosam som fått den här chansen. Jag har aldrig varit rädd för misslyckanden. Jag har varit rädd för att inte prova, att inte leva fullt ut.
Dålig på att mingla och kallprata
På vissa områden tänker hon i efterhand att hon borde ha backat lite – och framför allt sagt ifrån oftare.
– Jag har ofta tackat ja, för att jag känt att jag ska vara tacksam. Fast jag egentligen inte vill. Jag tycker till exempel det är en plåga att gå på mingel. Jag är introvert och jag kan inte kallprata – jag häller ju oftast ut mitt liv. Men nu, sen ett år tillbaka har jag verkligen hittat min egen röst och vet att jag behöver ha tid för mig själv.
Idén med showen växten fram under pandemin, då Elaine ombads att spela in sina föreläsningar. Hon tyckte det kändes så tråkigt att stå ensam i en studio att hon bredde på artisteriet, varpå agenturen tyckte att hon gjorde så bra ifrån sig att de helt sonika frågade om hon vill göra en show. Exakt vad som var temat var inte helt givet.
– Jag tror att ursprungsnamnet var Lilla gumman. Men nu blev det Får jag vara med?. Jag tycker det passar samtiden.
Sedan Elaine växte upp har mycket förändrats rent strukturellt. Ganska mycket sämre och ganska mycket bättre på en och samma gång, menar hon. Elaine samtalar mycket med sina egna barn om inkludering och olikheter, men också om att våga stå upp för sig själv – att gå på vilja och inte på rädsla.
– Jag brukar också prata om att vi alla har ett batteri. De vi träffar kan antingen ta eller ge batteri. Andningen är en viktig signal. Andas man ut och axlarna sjunker, då är det påfyllning. Åker de upp och man spänner sig, då tar det batteri.
Se alla som läromästare
Hur du själv tänker för att vara inkluderande mot andra i alla lägen?
– Jag försöker att vara medveten om min egen skeptiska röst och inte tro på allt jag tänker. För mig har det varit väldigt bra att kunna identifiera ett ego, att höra den rösten och inse att "det där är inte bra". Men jag försöker också att se alla jag möter som en läromästare. Alla kan lära mig någonting.
Blir du nyfiken och vill kolla in Elaines show? Här kan du läsa mer om Får jag vara med? och var den spelas i under vårvintern.
Foto: Jesper Anhede