Mördarbakterien tog Elins ben och fingrar – men inte hennes envishet

Mars 2019. Familjen Rantatalo: Elin, Olle, Stella, 6 och Cornelis, 4 ser alla fram emot en vecka på Gran Canaria. Framför allt Elin, som känt sig lite extra trött och hängig på senaste.

Men semestern får inte Elin att piggna på sig. Istället blir hon bara sämre, och orkar inte ens följa med och bada. Smärtorna, febern, illamåendet och den konstiga känslan i kroppen tilltar och när hon tillslut kontaktar sjukvården går allting fort. Och samtidigt evighetslångsamt. Infektionsvärdena är skyhöga och det gör så ont att det känns som kroppen brinner inombords. Som att hon ska dö.

Det gör hon inte. Men livet som det var tar slut där på sjukhuset i San Augustin.

Medan Olle vakar vid Elins sida flyger hennes pappa ner och hämtar hem barnen, utan att veta om de någonsin kommer att få se sin mamma och dotter igen.

Nära döden

Döden hälsar på, det gör den. Under dagarna som följer drabbas Elin av infektioner, proppar, blodförgiftning, vätskefyllda lungor och multiorgansvikt. När kroppen börjar stänga av försätts hon i koma. Den sjätte dagen på sjukhuset meddelar läkarna Elins man att hon inte kommer överleva natten. Som av ett mirakel gör hon ändå det och nu kallar hon 7 april för sin andra födelsedag. Natten hon inte dog.

Sakta går det sedan åt rätt håll. Ett flertal operationer utförs för att rädda så mycket man kan från nekroser och vävnadsdöd där ”mördarbakterierna” härjar, åtföljda av dagliga timslånga tvättprocedurer i de öppna såren. För att skona Elin från de hemska smärtorna hålls hon sövd under de första veckorna. Hon plågas av fruktansvärda mardrömmar, som vävs samman med korta förnimmelser från verkligheten.

Hemma hos sina morföräldrar möter barnen våren utan sin mamma och pappa. De skickar teckningar och videoklipp till sjukhuset, men Elin är för sjuk för att kunna ta det till sig.

Efter reklamen: Elin drabbades av mördarbakterie – hör hennes berättelse

Till påsk har Elin till slut stabiliserats så pass att hon flygs hem till Sverige. Hon är fortfarande i en dimma, och har inte riktigt själv förstått vad det är som egentligen hänt. I hennes värld är hon på sjukhus på grund av alla de fruktansvärda saker hon varit med om i drömmarna.

När hon till slut återfår medvetandet mer permanent kan hon inte ens lyfta ett finger och det gör fruktansvärt ont i varje cell. Läkarna säger att hon kommer att återfå kontrollen över kroppen, men det kommer ta tid.

En fruktansvärd bakgrund till en anmärkningsvärd framtid.

– Det tog ett tag innan jag kunde sortera allting. Men när det till slut gick in kände jag mig faktiskt mest bara glad att jag överlevt, säger hon frankt.

Bit för bit kommer livet tillbaka. Hon lär sig prata igen. Dricka själv. Kissa själv.

Karoline fick sepsis: ”Jag hade extrem tur som överlevde”

En lättnad att amputera benet

Däremot inser hon ganska fort att både fingrarna och fötterna är förlorade, trots att man gjort allt man kan för att rädda dem. Sex veckor efter insjuknandet amputeras benen vid knät och en månad senare nio av tio fingrar.

– Just där och då direkt kändes det faktiskt bara som en lättnad. Framför allt för att jag hade sådan otrolig värk. Jag känner ingen bitterhet, men jag lever ju med en sorg över att delar av mig inte längre finns kvar.

Det tog ju ändå några veckor från insikten tills du bedömdes redo för operation. Hur förbereder man sig på att förlora sina fötter och fingrar?

– När de tog fötterna kunde jag inte tänka så mycket eftersom jag var i så himla dåligt skick. Jag var bara vaken korta stunder och hann inte bearbeta färdigt. Men kvällen innan minns jag att jag låg med overklighetskänslor. Samtidigt insåg jag att det var den enda lösningen för att jag någonsin skulle komma hem igen.

Däremot var det värre för Elin, som då jobbade som frisör, att bli av med fingrarna.

– Då hade jag börjat bli mer självständig och var inte lika påverkad av sjukdomarna och medicinerna. Det var hemskt. Jag visste ju att det skulle förändra så himla mycket. Det var så mycket jag skulle förlora. Det går inte att förbereda sig på det.

Återigen flyter dagarna ihop av nya operationer, hudtransplantationer och timmar av smärtsamma sårtvättsprocesser. Men Elin kämpar på. Hon ska framåt.

”Jag tror faktiskt ingen kan sätta sig in i hur ont jag hade och hur mycket jag kämpade under min återhämtningstid. Inte minst eftersom jag aldrig sa något om hur jag led. Pannbenet var stenhårt och jag ville få andra att förstå hur mycket vilja jag hade att komma tillbaka till livet.” skriver hon i boken Livet utan ben går vidare.

Birgitta drabbades av en svår förkylning. Men symptomen blev bara värre och till slut visade det sig att hade sepsis.

Hostan var sepsis – Birgitta hade timmar kvar att leva

I den baseras berättelserna från sjukhustiden till stor del på andras erfarenheter och sjukhusjournaler, men berättas trots det på ett så detaljerat sätt att det känns som en evighet. En traumatisk, men otroligt fängslande evighet. Samtidigt gör Elins envishet att rehaben går i rekordfart. Från att ha svävat mellan liv och död och fått veta att hon nog inte kommer få lämna sjukhuset förrän till jul dröjer det otroligt nog bara 75 dagar från det efter att hon tagit sina sista steg tills hon i maj tar de första på sina nya robotben. Snart ber hon också om ett par ”blades” att få springa med.

Dags att komma hem: "Behövde hjälp med småsaker"

I augusti får hon komma hem till huset i Vetlanda, med proteser och rullator – och drömmen som varit en morot under vårens kamp går i uppfyllelse: Att få vara med på Stellas första skoldag.

Snart efter återgår Elins man till jobbet som lokförare i Norge. Det innebär att han är borta flera dagar i veckan – dagar då det är upp till Elin att klara vardagsbestyren med barnen, mindre än ett halvår efter att hon förlorat både fingrar och ben.

Var du aldrig tveksam till hur det skulle gå?

Elin skrattar till.

– Jo, jag tänkte ju att jag är dum i huvudet. Men för mig var det så viktigt att han skulle få komma tillbaka till sitt arbete. Jag kände att det skulle också vara läkande för honom och för oss. Jag ville att det skulle bli som vanligt.

Med en del hjälp av sin mamma, en trygg kuliss av grannar och vänner och inte minst god planering gick det faktiskt bra, säger Elin.

– Jag behövde hjälp med småsaker, som att knyta soppåsar. Vi hade förberett matlådor som vi bara värmde. Det jobbigaste var att orka hämta barnen efter skolan efter att ha tränat hos fysioterapeuten och min energi var slut.

Samma höst börjar hon plugga för att skaffa sig ett nytt yrke, lär sig köra bil igen och som ett yttersta bevis på envisheten och livsgnistan köper de en husvagn samtidigt som hon fortfarande kämpar med att lära sig utföra vardagssysslor med sina nya förutsättningar.

”Vem går och köper sig en husvagn fyra månader efter att man legat för döden och blivit av med så många delar av sig själv? Jo, en som tror på att livet ska gå vidare.”

Ur "Livet utan ben går vidare"

"Jag tvingar mig till väldigt mycket"

Utan ben och fingrar möter hon fortfarande många hinder, men Elin fokuserar på möjligheterna. Det mesta går, men det kan ta en oändlig tid och kräver mycket tålamod. Idag behöver hon ingen hjälp mer än proteserna. Hon kan både locka håret och sminka sig – till och med klippa sin dotter själv.

– Jag tvingar mig till väldigt mycket, för jag vet att man brukar må bra efteråt, trots att det kan vara lite jobbigt.

Varifrån kommer denna enorma kraft och viljestyrka? Visste du att du hade det i dig eller kom det som en överraskning mitt i ett traumat?

– Jag får ofta den frågan. Min mamma säger att jag alltid har varit sådan, och det är så jag också känner. Jag har alltid tagit tag i problem och tagit mig över hinder. Så för mig har det varit självklart att hantera det på det här viset.

Utöver en stor grundläggande mental verktygslåda hade hon lägligt nog också läst en del böcker om självkänsla och psykisk hälsa tidigare i livet.

– Jag läste inte dem av någon anledning just då. Jag var bara nyfiken och kände att det kan vara bra att rusta sig. Märkligt egentligen. Men jag tror att det har format mig väldigt mycket.

Det har också gjort att Elin trots allt hon varit med om knappt behövt någon traumabearbetning. Hon hann bara besöka psykologen ett par gånger innan de gemensamt kom fram till att Elin hade alla de copingstrategier och verktyg hon behövde.

Tack vare Elins otroliga pannben och positiva inställning så har det heller inte blivit något riktigt trauma för barnen. Hennes egna lugn och acceptans har spillt över på dem.

– Olle och jag var väldigt taktiska och eftertänksamma om hur vi skulle bete oss inför barnen. Olle gick till en barnpsykolog och fick tips, men eftersom det aldrig var frågan om uttalande problem eller trauma som visade sig tyckte han inte att barnen behövde prata om det med ytterligare en okänd person. Det lugnade. Och barnen har alltid varit väldigt trygga.

Skäms inte på stranden

Idag har Elins historia hunnit inspirera många och hon titulerar sig numera influencer, författare och föreläsare. För just att inspirera och förändra synen på människor med funktionshinder är något Elin brinner för. Hon känner själv att hon ofta behöver bevisa sig innan folk blir avslappnade i hennes närvaro. Samtidigt är hon helt trygg i sitt nya jag. Hon ser ingen anledning till att skämmas och och visar exempelvis obrytt upp sig på stranden med sina ärr och proteser. När folk tittar ler hon gärna mot dem – för det känns som att hon ger långfingret åt döden. Hon har gått igenom en osannolik mardröm och fått chansen att fortsätta leva mot alla odds.

Foto: Hanna Bouveng