Ann-Louise, 94: Träningen är mitt livselixir
Nog hade hon rört sig tidigare i livet, gått på olika former av gymnastik bland annat. Men som pensionär hade Ann-Louise Lindman, 94, även kallad Lissen, inte träningen högst på agendan. Särskilt inte när hon vårdade sin sjuka man.
– De sista tre åren i hans liv var väldigt svåra. Med Alzheimers sjukdom är det ju så att det inte blir bättre… Och visst är det ett svårt slag när ens man går bort. Det gäller att ha goda vänner runt omkring sig då, men också att tänka att det får ta sin tid att sörja, och inte jäkta med det, berättar hon.
En vän frågade om inte Lissen skulle följa med till Gymnastik- och Idrottshögskolan där utbildade ledare håller i träningspass för äldre som är öppna för allmänheten.
– Det var då min träning började på allvar. Det är 15 år sedan nu, och jag går dit fortfarande. Det är mitt livselixir, min gnista. Jag var precis på ett pass där ledaren spelade opera-musik, och det var helt fantastiskt!
Många bollar i luften
På måndagar tränar Lissen gymnastik på GIH. På onsdagar deltar hon först i två olika styrketräningspass där, sedan är det en liten paus då hon fyller på med protein genom att äta exempelvis ett kokt ägg.
– Efter det är jag också med på ett riktigt ordentligt gympapass som höjer pulsen. På onsdagarna brukar vi även vara ett gäng som äter lunch tillsammans efteråt.
Fortfarande som 94-åring lever hon alltså ett aktivt liv. Lissen bor på Lidingö, i en lägenhet på tredje våningen utan hiss, men tar sig ut varje dag och tycker att det är lite roligt att ha en stegräknare. Vissa torsdagar går hon även och simmar.
Dessutom sprang hon Lidingöloppet för första gången som 86-åring (4 kilometers-varianten för alla som är över 80 år) och kom då på andra plats. Hon är också engagerad i föreningslivet, till exempel som volontär inom kyrkan, och tycker även mycket om att vandra pilgrimsleder. Oftast går hon då tillsammans med betydligt yngre.
– När man är i min ålder så har man tyvärr inte så många jämnåriga vänner kvar längre. De som finns kvar i livet har en del krämpor. Så de jag tränar och vandrar med är i stället mellan 70–80 år gamla. Jag kan vara ute och gå själv också, men jag har några bra promenadkompisar som håller samma takt som jag, berättar hon.
Knappt några krämpor
Ofta får hon frågan ”hur orkar du i din ålder?”. Det kan hon inte riktigt svara på, men säger att det ju hjälper att hon faktiskt inte alls har ont i kroppen, inte en enda krämpa, förutom lite dålig hörsel.
– Jag har ju alltid fått höra att krämporna kommer efter 80, men jag väntar fortfarande på dem. Det brukar ju heta att ”åldern tar ut sin rätt”. Fast jag säger ”åldern har ingen rätt till mig”. Man kan säga att jag har haft tur, men jag har nog inte fått det gratis heller, för jag har ju aldrig varit mycket för att sitta still. Sen har jag nog också haft nytta av att jag är en ganska positiv människa som oftast är glad!
Lissens 3 tips för bättre seniorhälsa
- Fortsätt alltid att planera roliga saker för framtiden. Jag har en pilgrimsvandring i Vadstena som jag ser framemot härnäst.
- Kom ihåg att det är när du inte riktigt känner för att träna, kanske för att du har sovit dåligt, som du har mest nytta av att faktiskt gå dit. Man får alltid mer energi när man kommer till träningen.
- Det är aldrig för sent att börja gympa på pass. Var inte rädd för att bli utskrattad eller göra fel. De yngre som är där blir verkligen bara så glada över att man kommer. Och visst, man kanske inte gör precis rätt på alla rörelser i början, men det gör ju ingenting!
Foto: Privat