Testa dig själv: Lider du av rörelserädsla?
Att gilla eller ogilla att gå till gymmet är en sak – men det finns personer som är så pass obekväma med träning att det hindrar dem från att leva ett normalt liv.
De blir helt inaktiva till följd av rädslan. Det här fenomenet har ett namn, ”rörelserädsla” (kinesiofobi) – och är ett vedertaget begrepp inom sjukvården.
– Det handlar om en överdriven, begränsande och irrationell rädsla för fysisk aktivitet. Man är rädd för att skada sig eller att få ont av träningen, eller att gamla skador eller sjukdomar ska förvärras. Rädslan har ett fobiskt inslag som leder till ett undvikande beteende, säger Maria Bäck, fysioterapeut som forskat på området.
Rädsla för skador
Rädslan kan se ut på olika sätt och kan egentligen drabba vem som helst. I vissa fall handlar det om helt friska personer som är rädda för att träningen ska skada dem, att den ska leda till smärta. De känner sig motoriskt osäkra och har kanske negativa erfarenheter i bagaget. Det kan vara dåliga minnen från skolgymnastiken eller att man är en person som aldrig känt sig bekväm med fysiskt krävande aktiviteter.
– Det här kan säkert många känna igen sig i. Man tvivlar på sin egen förmåga och vad man klarar av. Just tilltro till sin förmåga är ett begrepp som är nära förknippat med rörelserädsla, säger Maria Bäck.
Men i de allra flesta fall drabbar rörelserädslan personer med värk eller sjukdomar, som tror att problemen kan förvärras av olika rörelser. Har man till exempel haft en hjärtinfarkt kan det finnas en osäkerhet och rädsla kring vad som händer om hjärtat utsetts för påfrestningar i form av träning. Och den som skadat sig i en cykelolycka kommer troligtvis tycka att det är lite obehagligt att cykla direkt efteråt.
– Egentligen är det ju helt naturligt att man reagerar med rädsla om man har ont eller om något känns obehagligt. Så att en hjärtpatient känner en oro för sitt hjärta är inga problem. Det är helt logiskt.
Leder till inaktivitet
Maria Bäck har själv gjort en studie på en grupp patienter med kranskärlssjukdom. Den visade att 1 av 5 led av rörelserädsla så lång tid som ett halvår efter den akuta händelsen. Och det är då problem uppstår, när rädslan blir långvarig och kraftigt begränsande, menar hon.
– Då finns det en risk att man hamnar i en ond spiral där man blir allt mer orörlig och osäker. I min studie var dessa personer mindre aktiva och hade mer ångest och depressioner. Då behöver man hjälp och stöd.
Trots att det görs allt fler studier inom området tror Maria Bäck att det finns ett stort mörkertal, att många lider i det tysta. Ett enkelt sätt att ta reda på om man har en onormal och överdriven rädsla är att göra ett test. Det finner du här nedan.
– Det är ett väldigt enkelt sätt att ta reda på hur pass stora problem man har.
KBT kan hjälpa
Den behandling som vanligtvis används vid rörelserädsla är så kallad kognitiv exponering. Den går ut på att man gradvis utsätter sig för det man är rädd för, precis som vid vanlig KBT-behandling.
– Man låter personen ranka de aktiviteter som han eller hon är rädd för, utifrån vilken som är minst och mest obehaglig. Därifrån väljer man någon aktivitet i mittspannet och närmar sig denna. Man utmanar personen och ökar stegvis på med fler rörelser, berättar Maria Bäck.
Hon menar att de allra flesta kan komma över sin rädsla – det handlar bara om att våga ta första steget.
– Vänd dig till en fysioterapeut, där finns det hjälp att få. Och tänk på att all rörelse inte passar alla. Försök hitta vad som passar dig, målet är att skapa en positiv känsla kring fysisk aktivitet. Fokusera på rörelseglädjen, inte på prestationen.
Följande test är ett utdrag från den så kallade Tampaskalan för kinesiofobi (rörelserädsla). Den används framför allt på personer med långvarig smärta.
Sätt en siffra från 1 till 4 utifrån vad som passar bäst in på dig. Räkna sedan ihop poängen.
Poängen går från 1 (håller inte alls med) till 4 (håller helt med helt och hållet).
Får du höga poäng är det viktigt att du hör av dig till en fysioterapeut där du kan göra resten av testet.
- Jag är rädd för att jag kan skada mig om jag tränar.
- Om jag försökte träna så skulle min smärta öka.
- Min smärta skulle troligen lindras om jag motionerade.
- Jag är rädd för att jag skulle kunna skada mig själv oavsiktligt om jag tränade.
- Att vara försiktig med onödiga rörelser är det bästa jag kan göra för att förhindra att smärtan förvärras.
- Det är verkligen inte ofarligt för en person i mitt tillstånd att vara fysiskt aktiv.
- Jag kan inte göra samma saker som andra eftersom det är för stor risk att bli skadad.
- Ingen ska behöva träna när hon eller han har ont.
Läs mer:
Ny studie: Träningen som håller dig ung
Så tränar du tryggt i mörkret – tipsen och prylarna
Test: Får du tillräckligt med vardagsmotion?
Bild: Shutterstock