Att leva med artros – så lindrar de sin kroniska smärta
Sannolikheten att drabbas av artros har ökat. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är artros en av världens vanligaste sjukdomar. I Sverige beräknas cirka var fjärde person över 45 år och var tredje person över 65 år lida av sjukdomen.
Vanligast är att man får ont i knä, höft och fingrar. Och även om det forskas på nya behandlingar får vi än så länge satsa på att förebygga och lindra eftersom det inte finns något botemedel.
Här delar två kvinnor med sig av sina erfarenheter av artros.
Christina fick diagnosen höftledsartros
I 47-årsåldern började Christina Dahlström känna av en slags obalans, hon ramlade lätt och kunde få ont i höften vid vardagliga aktiviteter. Besvär som hon skyllde på naturligt åldrande, även om det inte ska höra till egentligen.
– Jag höll ut i många år utan att veta att det var artros, säger hon.
I början var smärtan inte så påtaglig, men ju mer ben som började skava mot ben, desto mer orörlig blev hon. Först när andra började påpeka att hon haltade gick hon till läkaren, som satte diagnosen höftledsartros.
– Jag fick rådet att hålla i gång, och att jag kunde få smärtlindrande medicin, men ingen mer konkret vägledning.
Artros angriper leder
Artros, även kallat ledsvikt, angriper leder och bryter ned brosk, ligament, skelett, menisk, ledhinnor och muskler. Det kan ge stelhet, smärta och svullnad som varierar över tid. Artros drabbar oftast knän, höfter och fingrar, men kan i princip drabba vilken led som helst, och flera leder samtidigt. Diagnosen ställs ofta utifrån symtom, riskfaktorer och sjukdomshistoria, då det kan drabba en led långt innan det syns på röntgenbilder. Följande riskfaktorer ökar sannolikheten att drabbas: Hög ålder, tidigare ledskada, kön (kvinnor efter övergångsåldern), övervikt, ärftlighet, yrkesbelastning, muskelsvaghet och andra bakomliggande sjukdomar.
Källa: artrosportalen.se
Så hjälper träning och kost vid artros
I stället sökte hon själv till en fysioterapeut, som i sin tur rekommenderade artrosskola.
– Det rekommenderar jag till alla med artros. Jag använder mig fortfarande av träningsprogrammet samt råden om kost och bra rörelser. Det har även hjälpt mig att stävja den knäartros jag senare kom att drabbas av.
Hon anser också att det är av stor vikt att få prata med andra i liknande situation, via exempelvis artrosskolan eller Reumatikerförbundets artrosgrupper.
– Det hjälper att prata med människor om hur man har det. I dag är jag själv aktiv i förbundet.
Snart väntar en till operation: "Hoppfull och livrädd"
Ett tag efter avslutad artrosskola, för åtta år sedan, var höftledsartrosen så långt framskriden att hon opererades. Numera slipper Christina smärtor i höften, men har fortsatt brottas med knäledsartrosen.
– Det är otroligt jobbigt att ha ont hela tiden. Men med kunskapen från artrosskolan om att smärtan inte är farlig och att det går att må bättre med rätt rörelser har jag klarat mig bra ändå.
Inom en snar framtid väntar en knäoperation som hon dragit på in i det längsta.
– Nu går det inte längre. Jag är hoppfull och livrädd samtidigt, men väljer att se fram emot att förhoppningsvis slippa smärta, kunna gå lite fortare och röra mig mer obehindrat. Min högsta önskan är att forskningen kan hitta något som förhindrar eller botar artros eftersom vi är så många som lider av det.
Ritva: "Gå ner i vikt var stående rådet"
För Ritva Elg kom artrosen troligtvis efter en utförsåkarskada. Knät ville aldrig läka och hon började misstänka att något annat låg bakom. När hon var i 40-årsåldern bekräftades knäartros som hon fick smärtlindrande medicin och sjukgymnastik för. Men Ritva tyckte inte att det hjälpte.
Efter upprepade läkarkontakter kände hon en allt större uppgivenhet. Lindringen uteblev och hon upplevde att diagnosen förminskades.
– ”Ja, ja. Artros har ju alla!” fick jag höra av två husläkare. Gå ner i vikt var det stående rådet. Sjukgymnastik och piller var behandlingen. En slätröntgen någon gång, som ju inte visar hur ont man har. Jag fick med tiden allt starkare värkmediciner, tills jag en dag slutade med dem för att de ändå inte hjälpte.
Artros i fötter, händer, nacke, rygg och axlar
Så småningom utvecklade Ritva även artros i fötter, händer, nacke, rygg och axlar. Hon har besvär mer eller mindre hela tiden, men försöker göra det bästa av situationen.
– Mycket som man kunde göra tidigare går inte längre, och det är frustrerande när man inte kan. Man får försöka hitta alternativa sätt att göra saker på, som att klä på sig eller lyfta något. Annars känns det okej psykiskt när man väl accepterat det hela.
Även om träning inte fungerat för att hålla just hennes artros stången rör hon på sig så gott hon kan.
– Vissa dagar går träning och promenader bra och andra inte alls. Stödet hemifrån underlättar mycket. Likaså att prata med andra i samma situation, till exempel via artrosskolor eller en reumatikerförening, och att skaffa information om sjukdomen.
Hoppas på fler operationer
Det som hjälpt allra mest är operation, men vägen dit har varit lång. I dag har hon en protes i ena knät och en i ena axeln.
– Jag hade önskat att man tidigare kunde avgöra om en protes behövs eller kommer att behövas och om träning kommer hjälpa eller ej. Att man inte kan det medför onödigt lidande, sjukskrivningar och eventuell pension, säger Ritva.