Sara, 34, är försatt i medicinskt klimakterium – efter bröstcancern
– Jag ser egentligen bara fördelar med det. Jag är lyckligare nu och slipper både mens och pms, säger hon.
Hon hade bestämt sig för att hon inte vill ha barn. Ändå befinner sig Sara plötsligt på en fertilitetsklinik för att plocka ut ägg som kan frysas om hon trots allt skulle vilja bli mamma en dag.
Det är hösten 2020 och Sara Lagerquist har just fått beskedet att hon har en hormonell och långsamväxande bröstcancer. Behandlingen startar och Sara får två olika sorters cellgifter.
Se också: Steg för steg – så undersöker du dina bröst
Otålig som Sara är orkade hon inte vänta på att håret skulle lossna, hon valde istället att raka huvudet tre dagar efter sin första cellgiftsbehandling. Under den följande operationen la kirurgerna snittet runt bröstvårtan, plockade ut tumören, formade om bröstet och satte tillbaka bröstvårtan. Ett litet ärr är det enda fysiska spår som finns kvar efter sjukdomens härjningar.
– Det ser så bra ut, det är ingen grop eller någonting. Det är fantastiskt gjort, säger Sara.
Sjukvårdens rutiner blev en trygghet
För henne blev sjukvårdens alla upparbetade rutiner kring behandlingen en trygghet. Och hon lyckades på något sätt att se på sin behandling som en upplevelse som inte bara var av ondo.
– Det var ändå ganska intressant hela tiden, liksom en ny upplevelse. Jag tyckte det var jobbigt, men också ganska spännande.
I juni förra året fick hon sin sista strålbehandling, men eftersom hennes tumör var av typen HER2-positiv lade läkarna till antikroppsbehandlingar som varade december ut.
– Då var det slut på sjukhusbehandlingar efter det. Nu går jag bara dit för att få en spruta i magen var tolfte vecka.
Försatt i medicinskt klimakterie för att förhindra återfall
Tillsammans med tabletter blockerar sprutan Saras östrogenproduktion. Eftersom hennes tumör växte av östrogen är hon satt i medicinskt klimakterie för att förhindra återfall.
Tanken på klimakteriet var något som oroade Sara. Hon hade hört andra prata om hur man åldras snabbt och hon funderade på vilka krämpor som skulle drabba just henne. Men det har gått över förväntan.
– De första månaderna var jag väldigt stel och det var jobbigt, särskilt när jag hade ont i händerna eftersom jag använder mina händer i många av mina hobbies. Keramik, stickning, odling och till och med mitt jobb med IT är ju liksom mycket fingrar och händer.
”Var rädd att klimakteriet skulle göra mig gammal i förtid”
– Jag var rädd att klimakteriet skulle göra att jag blev gammal i förtid. Nu inser jag att det var onödigt av mig att oroa mig så mycket i förväg. Jag har lite vallningar och det är ju en negativ biverkning. Men det finns också flera positiva biverkningar som faktiskt gör att jag mår bättre i klimakteriet än vad jag gjorde innan med mens och PMS.
Samtidigt vet hon ju också att klimakteriet är en livlina.
– Det är ju tack vare klimakteriet som risken för återfall minskar. Jag kan inte procentsatserna men vet att risken för att cancern skulle komma tillbaka är mycket högre utan medicinerna som försätter mig i klimakteriet, säger hon.
Hon har fortfarande ont i händerna vissa dagar eftersom en biverkning av de hormonsänkande preparaten är ledvärk. Förutom det känner Sara av att hon lättare blir trött i huvudet än före behandlingen.
– Jag är kanske inte riktigt lika rapp i huvudet som jag var innan. Om jag skulle göra en fulldag skulle jag bli supertrött i huvudet på ett sätt som jag inte blev förut, men det kanske är för att jag är ovan att jobba att jobba åtta timmar. Det kanske skulle gå om jag hade velat, men nej, jag känner mig lite annorlunda mentalt.
Om Sara Lagerquist
Ålder: 34
Familj: Sambo och hund
Bor: Mest i Stockholm, sommarhus i Örebro
Gör: Jobbar med IT. Bygger appar.
Har ändrat sitt sätt att se på livet: ”Lyckligare idag”
Sara ser annorlunda på livet efter sin cancerdiagnos. Hon har valt att inte gå tillbaka till jobbet på heltid efter sjukskrivningen, eftersom hon hellre drar ner på sina utgifter och på så sätt köper sig fritid, som är viktigare för henne än att sitta vid en dator och jobba.
– Jag är mycket lyckligare idag, det är en sådan klyscha men man får perspektiv på livet och verkligen uppskattar allting på ett helt annat sätt.
Förutom att arbeta mindre har Sara slutat skjuta upp saker. Hon tror inte längre att hon har obegränsat med tid.
– Man tror ju att man är lite odödlig, det händer inte mig liksom. Men det här var ett litet wake up-call.
”Det är ingen härlig upplevelse, men det är inte så hemskt”
Hon skulle vilja ta bort en del av skräcken som ordet bröstcancer medför och poängtera att överlevnaden är hög.
– Det är absolut ingen dans på rosor, ingen härlig upplevelse, men det är inte så himla hemskt och folk ska inte vara så rädda i förväg.
Överhuvudtaget är Sara väldigt lugn när det kommer till diagnosen. Hon oroar sig inte för återfall, utan tänker att hon klarade sig igenom det en gång och skulle göra det igen om det kom tillbaka.
– Nu vet jag ju vad jag måste gå igenom, det känns mycket lugnare för nu vet jag mer. Jag känner bara att jag måste bli bättre på att känna på brösten nu, för det gjorde jag ju inte innan.
Det hon upplevde som jobbigast under behandlingen var att inte få träffa folk. Förutom att hon var infektionskänslig rådde det också en pandemi, så allt Sara gjorde var att åka till sjukhuset för att ta blodprover och få behandling. Tills hon hittade en drejstudio som gav privatlektioner. Ägaren hade själv haft bröstcancer tio år tidigare och ville gärna hjälpa till, så hon öppnade studion för Sara och en annan tjej som också gick igenom en cellgiftsbehandling.
Ledde till en nyfunnen hobby
– Sedan hoppade den andra tjejen av efter typ en gång, men jag blev hooked så det slutade med att jag åkte hem till den här kvinnans hemmastudio och lärde mig dreja.
Intresset höll i sig och när Sara fick försäkringspengar för sin cancerdiagnos visade sig den summan motsvara kostnaden det skulle innebära att bygga upp en egen hemmastudio.
– Så nu kunde jag leva ut den hobbyn hemma och jag gör mina egna koppar och tallrikar. När jag slutar på dagarna går jag antingen ut och odlar i min trädgård eller så går jag och drejar. Det var det här pengarna var tänkta att gå till, det var bara meningen.
Står fast vid att inte vilja försöka skaffa barn
Idag går Sara på mammografi och ultraljud en gång om året, och kommer få fortsätta med hormonbehandlingen så länge läkarna anser att det är nödvändigt. I nuläget säger de tio år, men Sara vet redan att hon ska ha ett möte med sin onkolog om tre år, för att se om forskningen kommit fram till något annat.
Beslutet att inte skaffa barn har stärkts efter behandlingen, även om möjligheten att göra det finns. Sara är fullständigt nöjd med sina syskonbarn och kan inte se hur hon skulle ha tid för barn.
– Det vill jag absolut inte prioritera. Och jag tror också det finns noll lockelse i att utsätta min kropp för någonting så fysiskt påfrestande igen. Den har varit med om nog.
Saras tips: Så stöttar du någon som drabbats av cancer
- Lyssna in hur personen vill bli stöttad, det är så himla olika. Jag vill till exempel inte bli klappad på huvudet eller att folk skickar hjärtan och styrkekramar. Jag föredrar att folk drar skallighetsskämt. Eller att man säger: “Fan, det här sög ju.” Inte: “Stackars dig”... Medan andra verkligen behöver sådant.
- Ta inte ut saker i förskott (även om det är svårt att inte göra det). Vänta bara på beskeden. Det är så onödigt om folk blir uppskrämda och sedan går det väldigt bra. Läkarna är så duktiga och det går faktiskt bra för de flesta.