Ulla-Britt, 94, började rida som pensionär: "Fantastisk känsla"
– Ridningen blev ett beroende, säger hon.
Solen skiner och i stallet står hästarna och mumsar på hö. Ridskolan heter Klagshamns Ridklubb och har elever i alla åldrar. Allra äldst är 94-åriga Ulla-Britt Sjögren.
När hon kommer studsande på lätta steg in i det ljusa stallet inser man att ingenting av det som man eventuellt tänkt om en 90-plussare stämmer. Hon kommer fram till boxen där skimmeln Karamell väntar – en häst hon aldrig tidigare suttit på. Men hon är inte orolig utan litar på att hennes ridlärare Mia Dahlgren har hittat en snäll häst som passar hennes stil.
Ulla-Britt leder Karamell ut ur stallet och fram till en liten ramp. Där kommer hon lite högre upp för att sitta upp, vilket hon gör lätt med en svepande rörelse.
Hon behöver inte skämmas för sin sits heller. Med bra tramp i stigbygeln, härlig balans och styrka i benen rider hon fram Karamell på en promenad neråt hagarna. Hon är en elegant profil i sadeln.
Upptäcke ridningen som 62-åring
Ulla-Britt började rida sent i livet, och red heller aldrig som barn.
– Många jag kände började med golf, men det tyckte jag verkade tråkigt. Jag är ingen bollmänniska, berättar hon.
Första ridturen tog hon som nybörjare 1992 när hon var 62 år gammal och på väg att förbereda sig för pension.
– Jag satt upp första gången när jag följde med på en turridning med islandshästar.
Upplevelsen fick henne att drömma om att rida igen.
– Jag har alltid motionerat, men inte aktivt utövat någon sport, utan bara hållit igång.
Sedan kom hon med i Klagshamns ryttarförenings grupp för äldre ryttare – en rehabgrupp.
– Känslan av att komma upp på hästen var fantastisk – det blev ett beroende.
Ulla-Britt är väldigt självkritisk till sin egen ridning och tycker att hon har stora brister.
– Jag rider mer på känsla.
Det som imponerar är att hon fortfarande kan rida lätt i trav, något som kräver stor benstyrka, balans och rytm.
– Men mest gillar jag att galoppera. Det är en härlig känsla. Jag har hoppat något litet hinder också, men inte nu längre och det har mer varit hästen som gjort allt. De senaste åren har jag bara travat över bommar.
Något annat hon gärna minns är turer ner till havet och rida i vattnet.
– Där glömmer man allt annat.
Fikar alltid efter ridningen
Platsen hon rider på var från början en cementfabrik, men förvandlades till en ridskola 1986. Allt startades av Birgitta Magnusson och det var hästar från olika håll som kom dit – bland annat från High Chaparral, en nöjespark med Westerntema, och Ulla-Britt fick även rida på arabhästar.
– Birgitta var den som tog hand om mig från början. Jag hade ridit i en tantgrupp i en annan förening, men trivdes inte. Det betydde jättemycket att ha Birgitta. Lika mycket som Mia betyder i dag.
– Det är ju du som är min idol, säger Mia och tittar mot Ulla-Britt. Jag hoppas jag får bli som dig en dag. Det är en ära att ha fått lära känna dig. Du har gett mig en helt ny syn på livet.
Ulla-Britt skrattar.
Hon gillar att återse Mia, men hur länge till vet hon inte.
– Vid den här åldern lever man dag för dag.
Många har blivit sjuka eller dött ifrån i hennes ridgrupp de senaste åren. Men det är fortfarande flera som kämpar sig kvar.
– Egentligen är det fikat efteråt som är nästan lika roligt som ridningen numera. Vi har alltid fikat tillsammans.
Den här dagen vill hon däremot visa både vägen ner till hagarna och den fina ridbanan, innan hon till slut sitter av.
– Att komma av kan vara det svåraste när man är äldre, säger Mia, som hjälper till lite när det är dags att nå marken igen.
Ulla-Britt är långt från trött och kunde säkert suttit till häst en timma till, trots att hon hållit igång hela dagen.
– Jag var och simmade innan jag åkte hit och nu ska jag köra hem, säger hon och ler.
Har skadat sig en gång
Hennes barn och barnbarn är naturligtvis stolta över henne, men också lite omhändertagande.
– Ibland är de nog rädda för att jag ska skada mig. Men det har jag bara gjort en gång för många, många år sedan när jag föll av och bröt armen. Det läkte snabbt så det var bara att hoppa upp igen. Annars har jag förmånen att vara frisk i kroppen.
Hon är också ovanligt modig och blev inte alls orolig för att rida efter att hon ramlat av och skadat sig.
– Jag har nog inte förstånd till att bli rädd för det, skrattar hon.
Att just Ulla-Britt skulle hålla på så länge med hästar var egentligen helt oväntat. Hon är nämligen inte speciellt förtjust i djur från början.
– Jag gillar att rida, men inte direkt att stå i stallet och pyssla, säger hon.
För Ulla-Britt är det mer ridning som idrott som lockar – rörelsen, harmonin och spänningen.
Foto: Susanne Stamming
Artikeln publicerades första gången på vår systersajt Allas.se. Det här är en förkortad version.